Fru talman! Jag tycker att det börjar bli lite myck-
et av urskuldande och frånträdande av ansvar i de-
batten. Gudrun Schyman säger att det som har hänt
har hänt långt tillbaka i tiden. Får jag peka på att de
samlade kostnaderna för sjukskrivningar och förtids-
pensioneringar i landet har fördubblats på de senaste
fem åren, upp till 120 miljarder kronor? Den för-
dubblingen motsvarar kostnader för ytterligare
120 000 lärare i skolan eller 120 000-130 000 under-
sköterskor i vården.
Om man inte gör någonting åt denna galopperan-
de utveckling nu kommer den att fortsätta, och då blir
inte bara alltfler människor sjuka, vilket i sig är
mycket inhumant. Kostnaderna kommer också att öka
på ett sådant sätt att de äter ut allt annat reformut-
rymme i samhällsekonomin och vi går in i en åter-
vändsgränd.
Ingela Thaléns - det statsråd som är ansvarig för
ohälsan i landet - inledningsanförande var ett mycket
fint sätt att med vackra ord och målande exempel
dölja de försummelser som har skett. Regeringen har
inte ens orkat lägga fram den proposition om folkhäl-
san som man har aviserat skulle läggas fram inför
riksdagen under våren för att den skulle kunna be-
handlas före sommaruppehållet.
Regeringen och samarbetspartierna har tagit ett
helhetsgrepp, sade Thalén. Det är ett hån mot alla de
långtidssjukskrivna och drabbade.
Jag kan också ta exempel. Jag har i dag talat i te-
lefon med en kvinna - 55-plus, invandrare, funk-
tionshindrad och långtidssjukskriven - som ingenting
hellre vill än att börja arbeta igen. Hon måste få mas-
sage för armar och axlar för att kunna gå tillbaka till
jobbet. Hon har gått till läkarcentralen, och där har
hon anvisats smärtstillande tabletter som hon inte mår
bra av.
I dag gick hon till försäkringskassan och sade att
det har börjat talas om att just sådana personer som
hon ska prioriteras för rehabilitering och att det ska
finnas pengar för det. Beskedet från försäkringskas-
san blev detta: Glöm det. Det har vi inga möjligheter
till. Vi har inga resurser att använda.
Det finns inga resurser. Men hade regeringen och
majoriteten inte sagt nej till den finansiella samord-
ning som har diskuterats och behandlats flera gånger i
denna kammare hade det funnits resurser för att den-
na kvinna skulle kunna bli rehabiliterad i dag.
Det ansvariga statsrådet tar maxtaxan som ett ex-
empel på vad samhället har gjort för att människor
ska kunna kombinera arbete och familjeliv. Det är
inget fel på låga dagisavgifter. Det gillar vi i Center-
partiet också. Men det är en ensidig modell utan
flexibilitet och valfrihet för familjerna just när det
gäller att bättre kunna kombinera familj och arbete.
Om det hade gjorts någonting hade statistiken inte
sett ut som den gör. Det har tagits åtskilliga exempel.
Jag har redan nämnt en del. Men det är inte bara de
äldre som blir sjuka. Sjukskrivningarna tränger nu allt
längre ned i åldrarna. På ett år har antalet sjukskrivna
mellan 16 och 29 år ökat med 3 000. I dag kostar
långtidssjukskrivningarna 25 miljoner kronor per dag.
Kostnaderna beräknas öka ytterligare. Finns det då
inte anledning att handla nu, precis som Alf Svens-
son, m.fl., har sagt?
När det stod klart att ingen proposition skulle
komma åberopade vi från Centerpartiet tillsammans
med flera andra partier 3 kap. 15 § riksdagsordningen
med anledning av händelse av större vikt och väckte
en särskild motion, där vi presenterade en rad förslag.
Vi säger inte att det är fråga om ett helhetsgrepp som
löser alla problem, men vi har presenterat 15 förslag i
ett försök till åtgärder i en offensiv mot ohälsa.
Förslagen har naturligtvis avvisats av majoriteten.
Regeringen och ansvarig minister har hittills varit
ganska osynliga i den här debatten om ohälsan, och
det är tydligt att det krävs motioner med anledning av
särskild händelse för att få ut ministern på banan för
diskussion av de här frågorna.
Jag är tacksam för och noterar med tillfredsställel-
se att ministern nu är beredd att ta upp denna debatt,
men när hon väl blir synlig presenterar hon i DN i
dag och nu här i kammaren ett förslag om finansierad
samordning som riksdagen inte har någon möjlighet
att behandla under det pågående riksmötet. Hon gör
det först i ett skede när regeringen är ställd inför att
möjligen få en majoritet emot sig. Dessutom är de
förslag som hon lägger fram på det här området otill-
räckliga.
Frågan är ju varför regeringen handlar på det här
sättet. Jag vill fråga ansvarigt statsråd: Varför lägger
regeringen inte fram förslaget direkt i riksdagen, så
att det hinner behandlas och snabbt kan börja verka?
Är det möjligen en utstuderad valtaktik att regeringen
i det här ärendet liksom i många andra tar oppositio-
nens förslag för klara sig över valet men efter valet
inte genomför förslagen utan kommer att försöka
slingra sig undan?
Varför inte bifalla de förslag som redan ligger på
riksdagens bord i stället för att avvisa dem? Reger-
ingen ska inte tro att den kommer undan från debatten
om ohälsan i valrörelsen. Vi ska se till att den lever
och kommer att påminna om de utställda löftena ifall
dessa inte hålls.
I vår motion föreslår vi att ett mål bör sättas upp
för att komma till rätta med ohälsan. En rimlig ambi-
tion bör vara att nå tillbaka ungefär till de ohälsotal
som rådde 1997 när de brakade i väg uppåt. Det
skulle innnebära en halvering av ohälsotalen och
kostnaderna för ohälsan fram till år 2008. Det är vår
ambition. Vad är regeringens och majoritetens mål,
om ni nu har något?
De förslag som avslås rör olika åtgärder för att re-
habilitera folk från passiv sjukskrivning till en aktiv
verksamhet igen. Är inte detta både humant och vik-
tigt? Det måste ju vara betydligt bättre för den enskil-
de att så fort som möjligt komma tillbaka till arbetsli-
vet och vardagen igen i stället för att passivt kvittera
ut sjukersättning.
Det är uppenbart att regeringen står tomhänt i frå-
ga om åtgärder mot ohälsan. Oppositionen står sam-
lad. I reservation 1, som är undertecknad av Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna, Folkpartiet och
Centerpartiet, finns yrkande om bifall till de motions-
förslag som har lagts fram om en samlad aktionsplan
mot ohälsan.
Där behandlas mål för lägre sjukskrivning och
förtidspensionering. Där pekas på skillnader i sjuktal
över landet, där de regionala avvikelserna är mycket
stora. Där finns förslag med krav på olika åtgärder.
Jag ber, fru talman, att få yrka bifall till reservation nr
1.
I detta anförande instämde Margareta Andersson
och Lena Ek (båda c).