Herr talman! Centern, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna har väckt en motion om ohälsa med anled-
ning av s.k. timad händelse. Alla utom motionärerna
och talmannen har undrat något om en timad händelse
kan ha pågått sedan 1997. Jag tolkar det som något
alldeles nytt, oförklarligt och häpnadsväckande. Men
sjukskrivningarna förtjänar trots allt att debatteras så
konkret och sakligt som möjligt.
Ytterst är den socialdemokratiska regeringen an-
svarig för att underskotten i sjukförsäkringen har växt
med miljarder. Varför visade inte regeringen hand-
lingskraft redan efter valet 1998 och vidtog åtgärder
för att motverka den kraftiga ökningen av sjukfrånva-
ron? Sunt förnuft. Tror man på sunt förnuft visar den
mest elementära pristeorin att mer för pengarna, allt
annat lika, leder till högre efterfrågan. Höjer man
ersättningsnivån i sjukförsäkringen från 75 % till
80 % påverkar det sjukskrivningarna. Det är ingen
nyhet. Fråga holländarna, som har rekord i sjukbidrag
och förtidspensioner, 15 %. Vi har bara 10 %.
Att professor Magnus Henrekssons uttalande i går
att ersättningsreglerna har betydelse för sjukfrånvaron
slogs upp som en stor nyhet är egentligen bisarrt.
Varje gång försäkringarna blivit generösare, 1963,
1967, 1974, 1987 och 1998, har arbetsoförmågan
ökat. Fusk, nej inte alls. Det är ett rationellt beteende.
Det förvånar mig att regeringen, de andra partierna
och den massmediala opinionen inte velat inse så
enkla fakta.
Statsrådet Ingela Thalén har i stället förklarat att
svenskarnas höga sjukfrånvaro jämfört med andra
européers beror på de slimmade arbetsplatserna med
uppskruvat tempo, fysiskt tunga jobb och en allmän
tidspress både i och utom arbetet. Fel på två sätt.
Vi är inte unika. Holland fick motsvarande ut-
veckling när de hade 80 % ersättningsnivå. Man
sänkte nivån på papperet, men fortfarande har en
mycket stor grupp av de anställda 100 % i ersättning
av de senaste fem årens inkomster. Sänkningen fick
inte mycket effekt av den anledningen.
Arbetsmiljön i Sverige är jämförelsevis bra, och
regeringen och företagen har verkligen satsat på den.
Det märks bl.a. på minskningen av arbetsolycksfal-
len.
Visst, en så dramatisk utveckling som sjukskriv-
ningarna under de senaste fem åren har inte en orsak.
När ett flygplan störtar beror det i regel inte på ett
enda katastrofalt misstag utan på många mindre
misstag och problem som sammantaget leder till
katastrofen: vädret, mindre miss av flygledningen, att
piloten sovit illa, etc.
Detsamma gäller vid ohälsa. Höjda ersättningsni-
våer i en högkonjunktur, 1998, fler nyanställda med
kanske något lägre motivation eller sämre hälsa, svå-
righeter att ge nyanställd personal bra introduktion,
hög belastning på sjukskrivande doktorer, arbets-
kraftsbrist, dåliga chefer, fler sjukskrivna, överbelast-
ning på försäkringskassorna. Allt detta är ingredien-
serna i vårt problem.
Vi har alla sett hur snabbt en liten olyckshändelse
kan skapa milslånga köer på motorvägarna. Samma
sak gäller om sjukförsäkringen inte har rätt utform-
ning. Det innebär att korttidssjukskrivning faktiskt
nästan automatiskt blir långtidssjukskrivning för att
man inte hinner med.
Vad bör då regeringen göra?
1. Se till att läkarna har en bra utbildning i försäk-
ringsmedicin! Det är ingen nyhet för mig, jag
har tjatat. Läkarna måste vara övertygade om att
sjukskrivning är en dålig ordination, att de ska
ge sig tid att tala med patienten. De bör ha kun-
skap om vad olika jobb ställer för fysiska och
psykiska krav. De bör överge gammal slentrian
och inte alltid sjukskriva hela veckor. Det är
bättre att sluta på onsdagen, börja jobba så smått
på torsdag och fredag och vila upp sig på lördag
och söndag.
Varför har inte regeringen satt i gång med utbild-
ning i försäkringsmedicin? Vi vet att den ger re-
sultat. Vi vet att det är ganska billiga åtgärder som
behövs. Och vi får faktiskt både lyckligare pati-
enter, lyckligare läkare och en bättre försäkring.
2. Ersättningsnivåerna bör justeras nedåt. Varför?
Jo, därför att det då blir lättare för läkare och
patienter att fatta vettiga och rationella beslut.
När sådana justeringar görs bör dock perspekti-
vet vidgas till att på en gång omfatta trygghet,
skattesituation, möjligheter att komplettera för-
säkringar i form av avtalsförsäkringar, privata
försäkringar, etc. Det är inte helt lätt om man
ska försöka hitta en långsiktig lösning.
3. Punkterna 1 och 2 kommer att minska öknings-
takten och sedan också den totala arbetsoförmå-
gan. Detta kommer i sin tur att leda till att
trycket på doktorn och försäkringskassorna
minskar. Det leder i sin tur till att kassorna kan
se till att de människor som behöver annat än
ekonomisk service, då menar jag rehabilitering i
vid bemärkelse, får det snabbt. Snabbhet är a
och o. Har man varit sjukskriven i mer än tre
månader har man mycket mindre möjlighet att
gå tillbaka till jobbet. Och det är en olycklig ut-
veckling.
Nu är vi i en krissituation, och det är därför vi
tycker att det är befogat med Finsam. Fungerar
sjukförsäkringssystemet normalt hade inte sådana
extraordinära åtgärder behövt vidtas. Det är också
väldigt viktigt att vi ser till att patienterna kommer
snabbt till sjukvården om de behöver den.
4. Försäkringskassornas administration måste
moderniseras. Arbetet är på gång. Hade vi varit
tre år tidigare med den utvecklingen tror jag inte
att vi hade behövt vara uppe så här länge på
kvällen och prata. Det projekt som för närva-
rande håller på att komma fram på kassorna
gäller föräldraförsäkring. Det innebär att föräld-
rarna själva kan fylla i blanketterna. Datorerna
säger till när de gör fel, och man slipper en för-
färlig mängd dubbelarbete. Samma sak gäller i
hög utsträckning för läkarna. De lämnar in
sjukintyg via IT. Har de icke fått med alla upp-
gifter säger datorn till. Finns det uppgifter som
av nödvändighet måste komma senare kan man
också få reda på när de beräknas komma in.
Med nya arbetsmetoder kan vi alltså få ratio-
nella kassor. Då kan vi glömma bort stora, om-
fattande omorganisationer som gör alla olyckli-
ga på en arbetsplats.
5. Det femte problemet för både offentlig förvalt-
ning och näringsliv är att man borde fundera på
om jobbet kan rationaliseras med ett minimum
av oro på arbetsplatserna. Detta är en utmaning
för alla som arbetar i ett företag.
6. Det kan vara svåra olönsamhetsproblem. Då
måste det bli varsel och friställningar. Så är ty-
värr verkligheten. Då behövs bättre arbetsför-
medling, mer flexibla arbetsmarknadslagar, och
det ska inte vara en nackdel att byta jobb. Vi ska
ha en effektiv och tidig kompetenshöjning när
det behövs. Avtalsförsäkringar får inte hindra
äldre att få nya jobb. Detta är också utmaningar,
men de är inte omöjliga att lösa.
7. Företagshälsovården borde få tillbaka en del av
sin tidigare sjukvårdande behandling. De kon-
kreta kunskaperna om riskmomenten, alla typer
av riskmoment, på företaget uppmärksammas
då lättare. Snabbhet gör att man löser proble-
men snabbare och billigare. Det är långsamhet
som gör att vi får köer både på motorvägarna
och i sjukvården liksom på försäkringskassorna.
8. Det är många åtgärder som måste vidtas för att
klara dagens delvis ohållbara situation. Finns
det några råd? Ja, börja med att försöka minska
inflödet av sjukskrivna. Här kommer ersätt-
ningsnivåerna och läkarnas försäkringsmedi-
cinska utbildning in och även att de har mer tid
att prata med patienterna och förklara hur man
känner sig så bra att man vill gå till jobbet. Sat-
sa på en bättre företagshälsovård! Men gör det i
en ansvarsfull takt och se var nyttan blir störst.
Satsa ännu mer på systematiska arbetsmiljöpro-
blem! Här finns stora problem, framför allt
inom vårdsektorn, men även på andra håll. Se
till att de som kan rehabiliteras får chansen att
rehabiliteras snabbt! Väntan är inte bra. Tyvärr
kommer vi att se, och här är jag pessimistisk, en
ökad förtidspensionering innan allting blir bätt-
re.
Det är gamla synder som leder till detta. Därför
måste vi se till att vi får drivkrafter för att få de
förtidspensionerade tillbaks till visst förvärvsar-
bete. Här tror jag att det behövs ekonomiska driv-
krafter, men här behövs också fantasi osv. Här
behövs säkerligen mycket samarbete mellan olika
arbetsgivare osv.
Detta var mitt konkreta och sista råd i denna
kammare.