Fru talman! Det är alltid stimulerande att debattera
med Göran Persson; han har förhoppningsvis tillfäl-
ligt lämnat oss här i kammaren. Jag uppfattar nämli-
gen honom som en politiker med ett öppet sinne. Men
han hämmas något i sin kreativitet och kraftfullhet av
ett antal väl inarbetade traditioner och uppfattningar
som finns i den stora rörelse som har gett honom hans
mandat. Varken jag eller någon annan i opposition har
rätt att moralisera över detta. Vad vi kan göra är att
föra ett så sansat samtal som möjligt omkring vad som
skulle ge Sverige den nödvändiga tillväxt- och ut-
vecklingskraften parallellt med den nödvändiga bud-
getsaneringen. Denna utvecklingskraft fanns faktiskt i
Sverige på ett mycket påtagligt sätt fram till ca 1970,
men då började den s.k. svenska modellen på ett smy-
gande sätt att långsamt, inifrån underminera själva
grunden för den svenska välfärden.
Jag tänker trots den senaste tidens dramatiska
händelser på de finansiella marknaderna faktiskt ägna
huvuddelen av mitt anförande åt själva roten till da-
gens akuta problem, nämligen Sveriges långsiktigt
svaga tillväxt- och utvecklingskraft.
Så sent som 1970 var Sverige det tredje rikaste
landet i OECD. Bara USA och Schweiz var rikare. År
1991 hade det rutschat utför ordentligt; det var alltså
innan fyrklöverregeringen hade lagt händerna på
ratten. 1991 hade vi passerats av Luxemburg, Tysk-
land, Japan, Frankrike, Danmark, Belgien, Österrike,
Italien och Norge. Under de följande lågkonjunk-
turåren fram till 1993, när vi regerade, passerades vi
också av Nederländerna, Island och Storbritannien.
I dag är det bara Nya Zeeland, Finland, Spanien,
Irland, Portugal, Grekland och Turkiet som är fattiga-
re än Sverige bland OECD-länderna.
Fru talman! Vad som borde ha varit en huvudfråga
i finansplanen, men som nu förbigås med tystnad, är
att vi under perioden 1994-1996 inte ens passerar
genomsnittstillväxten bland OECD-länderna. Vår
relativa stagnation som hela tiden flyttar oss bakåt
fortsätter alltså under en period då vi uppfattar att det
är en mycket god tillväxt. Det är t.o.m. troligt att såväl
Finland som Nya Zeeland kommer att passera oss
inom några år på grund av deras betydligt högre till-
växt och därmed avsevärt starkare motståndskraft mot
skakningar på de finansiella marknaderna. Till synes
långt efter oss kommer Spanien och Irland. Men
Spaniens ekonomi växer med 3 % om året och Irlands
växer med 5 % om året. Om vi fortsätter med den
utveckling som vi har haft under de senaste 20 åren
kommer också dessa länder att passera oss innan
personer i min och Göran Perssons ålder har nått
pensionsåldern. Men, fru talman, vi kommer av allt att
döma att ha en högre levnadsstandard än Turkiet,
Grekland och Portugal under en överskådlig framtid.
Detta är Sveriges fundamentala ekonomiska problem,
och det förbigås i stort sett med tystnad i finanspla-
nen.
Utvecklingskraften i den svenska ekonomin har
alltså under mer än 30 år hämmats av en samhällsut-
veckling där slutresultatet har blivit att sysselsättning-
en inom det privata näringslivet har trängts ut av en
ständigt expanderande offentlig sektor.
Det är väl värt att begrunda, Göran Persson, att
varje svenskt hushåll i dag skulle ha haft ca 140 000
kr mer i inkomst om vi hade haft samma tillväxt i
ekonomin som genomsnittet av OECD-länderna. Det
skulle ha skapat såväl högre privat konsumtion och
bättre offentlig service som gynnsammare statsfinan-
ser. Kritiken måste självfallet riktas mot socialdemo-
kratiska regeringar under 70- och 80-talen men också
mot de borgerliga under deras regeringsperiod 1976-
1982.
Efter valet valde regeringen att tillsammans med
Vänsterpartiet och Gudrun Schyman genomföra de
ideologiska återställarna, som motarbetar företagande
och sysselsättning. Tacken för och bokslutet över
denna auktorisation och fasadrenovering av det gamla
kommunistpartiet är hittills stigande räntor, fallande
kronkurs och förtroende och att Vänsterpartiet tar
över mer och mer av Socialdemokraternas och Göran
Perssons valmanskår. Man kan verkligen tala om att
sälja smöret och tappa pengarna. De fasta spelregler
och det företagsklimat som mer än något annat efter-
lyses av landets näringsliv går samtidigt upp i en
kraftfull rökpelare från återställarpolitikens offeralta-
re. Det är inte undra på att Johan Lönnroth tycker att
det fungerar bra. Det fungerar inte bra för Sverige.
Det fungerar inte heller bra för regeringen.
Göran Persson måste ändå innerst inne inse att
detta inte är bra, att detta hämmar utvecklingskraften
och att detta ökar räntemarginalen och valutakänslig-
heten för kronan. Kort sagt är det ett politiskt samar-
bete som tungt drabbar sysselsättningen och välfärden
rakt av.
Den här politiken måste också vara ganska för-
bryllande för den penningmarknad som varje dygn,
vardag som helgdag, förväntas låna ut i genomsnitt
559 191 780 kr till den svenska staten, enligt Riksre-
visionsverkets senaste budgetprognos. Det blir också
med naturnödvändighet en politik med en för mark-
naden häpnadsväckande mängd motsägelsefulla och
svårtolkade element.
Med ena handen lägger man 30 miljarder i skatt
och avgifter på arbete, och med andra handen sänker
man selektivt samma skatt med 5 miljarder. Med ena
handen lägger man en 30-procentig skatt på riskvilligt
sparande, och med andra handen utreder man en rik-
tad sänkning av just riskkapitalbeskattningen. Å ena
sidan återinför man en rigid och, enligt vad närings-
ministern sade häromdagen i kammaren, betongaktig
arbetsrätt, å andra sidan skall man nu titta på vissa
lättnader även i denna återställare, detta för övrigt en
eftergift till de politiskt allt mäktigare grabbarna på
LO. En viskning vid Norra Bantorget räcker tydligen
numera för att styra åtminstone arbetsmarknadsminis-
terns agenda och därmed faktiskt också finansminis-
terns lånebehov.
Detta är ju varken långsiktighet, stabilitet eller
konsekvens som inbjuder till investeringar och fasta
nyanställningar. En svindlande tanke är att en sådan
här politik kanske rent av kräver kraftfulla subventio-
ner som RAS för att locka företagarna att anställa den
personal som man faktiskt ändå behöver. Är det nu
inte dags, Göran Persson, att ta itu också med detta?
Fru talman! Den stora gåtan för mig i det här
sammanhanget är just hur Göran Persson, med sin
passion för budgetdisciplin, kan spela med i Anders
Sundströms och Allan Larssons fullständigt hejdlösa
och intill i dag helt ofinansierade miljardrullning. Att
förslaget mot bakgrund av den senaste tidens turbu-
lens på valuta- och penningmarknaden måste omprö-
vas borde vara en självklarhet också för Göran Pers-
son, även om jag hyser föga hopp om att Birger
Schlaug och Roy Ottosson skall känna ånger och
ruelse över den här uppgörelsen. Göran Persson borde
i dag inse att detta måste omprövas.
Tyvärr tyder allt på att regeringen tänker driva
igenom den här politiken trots en förödande kritik
från alla experter och berörda. Företagarna själva
säger att de hellre ser de här miljarderna som amorte-
ring på statsskulden, vilket skulle sänka räntorna.
AMS-chefen Göte Bernhardsson anser att de 5 RAS-
miljarderna kanske ger bara 5 000 jobb, i värsta fall
kanske bara sommarjobb, eftersom de här jobben
ändå hade tillkommit till hösten, utan ytterligare 7
miljarder i budgetbelastning.
Hur, Göran Persson, påverkar denna typ av syn-
nerligen luftiga spenderbyxor Sveriges trovärdighet
på kreditmarknaden? Vi minns alla Göran Perssons
briljanta anförande här i kammaren den 10 januari,
när han med stor kraft spikade upp sparsamhetens och
åtstramningens teser. Låt mig citera: "Den som är satt
i skuld är icke fri. Den som lånar för löpande kon-
sumtion är icke fri i förhållande till banken." Det är
tänkvärda ord en dag som denna, när vi skall fatta
beslut om ofinansierade utgifter på 7 miljarder för en
reform som ingen vill ha.
Är det verkligen rimligt att ta pengar från barn-
familjer och pensionärer och ge till företag som inte
ens vill ha dem och som ändå skulle anställa den
arbetskraft som man behöver? Vore det inte bättre att
vi hjälptes åt att först och främst genomföra de nöd-
vändiga budgetförstärkningarna och därefter, redan
till kompletteringspropositionen, satsade på att ge-
nomföra enkla tillväxtbefrämjande åtgärder som inte
kostar något, nämligen att ge stabila och långsiktiga
spelregler åt landets företagare? Det vore möjligen en
politisk kostnad för Göran Persson att i komplette-
ringspropositionen den 25 april ge besked om att det
blir en modernare och mer flexibel ordning i den
anställningshämmande arbetsrätten.
Ta i stället nu och utforma ett förtroendeskapande
och tillväxtfrämjande paket till konvergensprogram-
met, gärna i enlighet med den modell som socialde-
mokrater och kristdemokrater i Europaparlamentet
och i kommissionen lyfter fram i kampen mot arbets-
lösheten i Europa. Det duger också för Sverige.
Varför inte erkänna, Göran Persson, att återstäl-
larna med Schyman har misslyckats totalt, politiskt
och ekonomiskt? De som ytterst drabbas är ju faktiskt
de mest utsatta i samhället. Ju sämre tillväxtkraft i
svensk ekonomi, desto större nedskärningar och
skattehöjningar krävs för att nå balans i de offentliga
finanserna. Om ingen kursändring sker under mandat-
perioden kommer vi, möjligen med en starkare stats-
kassa, att gå mot ett ekonomiskt allt svagare land.
Göran Persson har nu lagt fram kraftfulla åtgärder
för sanering av statens budget, åtgärder som visserli-
gen präglas av en felaktig relation mellan skattehöj-
ningar och besparingar. Detta har uppenbarligen inte
lugnat de långivare som Sverige är helt beroende av.
Vore det då inte värt, Göran Persson, att även pröva
den väg mot långsiktigt förtroendeskapande, struktu-
rella åtgärder som jag har gett exempel på innan ni
t.o.m. överväger att lägga fram nya sparpaket?
De senaste dagarnas turbulens på valutamarkna-
den och räntemarknaden har förändrat villkoren för
både kronkurs och räntenivå i budgetförslaget, något
som naturligtvis måste påverka utformandet av
kompletteringspropositionen.
Är det nu inte dags, Göran Persson, att syna andra
än de röda korten i leken för att nå stabilitet och till-
växt för Sverige? Detta har också bl.a. Anne Wibble
och Per-Ola Eriksson tagit upp tidigare i debatten.
Fru talman! Mitt inlägg har handlat om vad som
måste till för att Sverige skall återvinna en långsiktig
utvecklingskraft. I vår motion redovisar vi kristdemo-
krater våra förslag till förstärkningar av de offentliga
finanserna. De förstärkningarna skall till största del
genomföras med hjälp av besparingar. I den mån
skatter höjs sker det med så litet skadliga effekter som
möjligt för samhällsekonomin.
De jämfört med regeringens proposition ökade
budgetförstärkningar som vi kristdemokrater föreslår
används till allra största delen för att återställa struk-
turellt felaktiga och tillväxthämmande åtgärder som
regeringen har vidtagit och för genomförandet av
vissa rättvisereformer. Därigenom vill vi tillförsäkra
Sverige en bättre utvecklingskraft och förmåga att
utveckla välfärden för alla grupper i samhället.
Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga
kristdemokratiska krav i anslutning till finansutskot-
tets betänkande nr 10, men för tids vinnande yrkar jag
här bifall endast till reservationerna nr 1 och 30.