Fru talman! Det finns två bilder av den svenska
ekonomin i dag. Den ena är positiv. Det är exportin-
dustrin som visar vägen där. Det går som tåget i ex-
porten. De gör rekordvinster, och de investerar och
ökar antalet jobb.
Den andra bilden är mycket negativ. Den gäller
utlandets bedömning av den svenska ekonomin. Ut-
landets förtroende är nu noll. Det syns i rekordsvag
krona och höjda räntor.
Det borde finnas en möjlighet att utnyttja denna
plussida - det som går bra i ekonomin - till att för-
bättra och stärka Sverige. Men regeringen och Göran
Persson har i stället minskat förtroendet för landet
genom att välja fel samarbetspartner i riksdagen och
fel politik. Man har höjt skatterna på företagande så
att det blir färre jobb. Man har för få och felaktiga
besparingar. Man har rivit upp beslutet om karensda-
gen och andra viktiga strukturella reformer, och man
vill nu spendera 7 miljarder kronor som inte finns på
RAS. Det är några exempel på misstagen.
Göran Persson har åkt runt i världen för att försö-
ka förklara hur bra den svenska ekonomin egentligen
går, men han har alldeles uppenbart misslyckats med
detta och mycket snabbt blivit överkörd av internatio-
nella placerare som flyr den svenska kronan. I dag får
man nog säga att Sverige är i ett roderlöst tillstånd. Vi
driver som en liten eka i ett stormigt hav. Göran Pers-
son vet uppenbarligen inte vad han skall göra.
Hittills har han lyckats parkera Sverige i världens
B-lag i fråga om växelkurs och räntor. Kronan har
fallit som en sten. Ecuindex låg i går över 130. En D-
mark kostar mer än 5 kronor och 20 öre. Räntorna har
sedan förra sommaren inte bara hållit sig kvar på en
alldeles för hög nivå, utan de har ytterligare rakat i
höjden under den senaste tidens oro. I går var de
svenska obligationsräntorna 385 punkter högre än de
tyska.
För mindre än två veckor sedan, fru talman, skrev
de borgerliga partierna i den gemensamma reservatio-
nen till dagens betänkande att finansplanens ekono-
miska politik saknar säkerhetsmarginaler och har hög
risknivå. Vi fortsatte: "Det går inte att bortse ifrån att
händelser kan inträffa i omvärlden som kraftigt för-
ändrar de ekonomiska förutsättningarna". Vi har ty-
värr fått alldeles, alldeles för rätt.
På dessa två veckor har kronan sjunkit med ca 25
öre mot D-marken. Räntemarginalen har ökat med 65
punkter mot Tyskland. Det är precis motsatsen till
finansplanens prognoser, där kronan skulle bli starka-
re och räntorna sjunka i förhållande till de tyska.
Jag var i Finland i går. De har också problem med
sin ekonomi med arbetslöshet och budgetunderskott.
Men i Finland utvecklas både växelkurs och räntor
mycket mera positivt än i Sverige. Den finska marken
har nästan gått tillbaka till den nivå som den hade när
den började flyta, dvs. att den har stärkts mycket
kraftigt under senare tid. De finska räntorna är klart
lägre än de svenska. Ett av skälen är att de har genom-
fört och fortsätter att genomföra rejäla utgiftsminsk-
ningar och besparingar för att minska budgetunder-
skottet och få ordning på sin statsskuld. De har redan
från början lägre nivå på de offentliga utgifterna än
vad vi har i Sverige, men de har ändå förstått att det är
utgifterna man måste minska och inte skatterna man
skall öka. Därför är också det internationella förtro-
endet för den finska ekonomin mycket mera stabilt.
De får tillbaka detta i positiv utveckling av den finska
valutan och räntorna till fördel för de finska hushål-
len.
Göran Persson har inte lyckats skapa något förtro-
ende för sin politik. I själva verket har tyvärr misstro-
endet i stället ökat. Den svenska ekonomin är nu mera
sårbar än någonsin. Det går inte att försöka skylla
ifrån sig detta på den internationella oron. Den inter-
nationella oron skulle inte ha så dramatiskt negativa
effekter på Sverige om inte obalanserna i Sverige var
så stora och den ekonomiska politiken så fel.
Allt fler bedömare har nu insett att den budgetsa-
nering som i så hög grad bygger på höjda skatter är
felaktig. Ännu värre blir det när regeringen också
river upp viktiga strukturella reformer på arbetsmark-
naden - a-kassan, arbetsrätten - river upp en struktu-
rell reform i sjukförsäkringen och alltså vill slopa den
införda karensdagen och dessutom ökar upplåningen
med det konstiga RAS-förslaget.
Det faktum att Göran Persson räknar fel fast åt rätt
håll - upplåningen blir nog kortsiktigt något bättre än
vad finansplanen redovisar - hjälper inte ett enda
dugg. Människor är så medvetna om att effekterna på
längre sikt snarast är sämre. Den Perssonska budget-
saneringsplanen förutsätter nästan evig tillväxt, och
alla vet att konjunkturer går litet upp och ned. Efter
uppgång kommer nedgång. En internationell dämp-
ning kommer nog. Det finns många som tror att det
blir omkring 1997. Då finns det väldigt stor risk att
statsskulden och budgetunderskottet exploderar i
Sverige. Det beror faktiskt på att de åtgärder som
Socialdemokraterna nu genomför innebär att budge-
ten blir mer och mer känslig för konjunkturutveck-
lingen. När konjunkturen går bra blir utslaget ganska
stort, och när konjunkturen går dåligt blir det negativa
utslaget ganska stort. Det beror på att man har höjt
både andelen skatter och andelen utgifter i relation till
vad de borde vara. Enligt finansplanen är skattekvo-
ten ännu 1998 ungefär 53 %. Utgifterna ligger på
ungefär 65 % om man räknar i andel av hela ekono-
mins storlek. Med dagens förutsättningar - dagens
räntenivåer och kronkurs - skulle det bli ännu värre.
Om man har så hög skattekvot tappar man väldigt
mycket pengar i statsbudgeten när konjunkturen viker.
Om man har så hög utgiftsandel ökar utgifterna väl-
digt mycket när konjunkturen viker. Resultatet blir att
underskottet i budgeten börjar rasa i höjden igen vid
en konjunkturdämpning. Statsskulden rasar i höjden
från en redan alldeles för hög nivå. Denna stora risk
och ökade känslighet för budgeten har tyvärr väldigt
många människor redan insett. Det ökar deras misstro
mot Sverige.
Den budgetsanering som Göran Persson är pappa
till är inte robust. Den innebär ökad konjunkturkäns-
lighet och ökad känslighet för kommande svängning-
ar. Dessutom innebär den naturligtvis - det har sagts
många gånger tidigare - att skatteökningarna och de
strukturella misstagen förstör möjligheten till bättre
tillväxt. De strukturella förändringarna innebär att
dynamiken och anpassningsförmågan i ekonomin
minskar. Då blir det större risk för flaskhalsar. Det
blir större spänningar i lönerörelsen. Det finns större
risk för lönekostnadsökningar som är större än pro-
duktivitetsökningen, och det finns större risk för att
priserna börjar stiga mycket mer än i omvärlden och
mer än vad vi själva har sagt. Sverige ligger redan
otrevligt nära gränsen för inflationsmålet, vilket som
allra högst är 3 %. Förväntningar på att målet skall
överskridas blir tyvärr allt vanligare och riskerna för
detta blir tyvärr allt större.
Riskerna är väldigt stora, och den nuvarande ut-
vecklingen är mycket farlig. Den är farlig för jobben,
och den är farlig för välfärden. Med hänsyn, fru tal-
man, till att det i dag är internationella kvinnodagen är
det faktiskt värt att påpeka att utvecklingen är särskilt
farlig för kvinnornas välfärd. Det är den både kortsik-
tigt, på grund av den dåliga rättvisan i de åtgärder
som genomförs - de ger orättvisa fördelningseffekter
till nackdel för kvinnorna - men också långsiktigt på
grund av risken för kommande närmast drakoniska
förskräckliga besparingar i framtiden.
Utvecklingen är faktiskt också farlig för demokra-
tin, eftersom det finns en betydande risk att allt fler
medborgare kommer att känna att det politiska syste-
met inte kan klara av att leverera det som har lovats.
Om denna ränte- och växelkursutveckling skulle
bestå eller bara mildras ganska långsamt, blir effekten
mycket starkt åtstramande på den svenska ekonomin.
Både företag och hushåll kommer att bli osäkra, ner-
vösa, oroliga och vänta med investeringsbeslut och
konsumtionsbeslut. Det betyder att tillväxten blir
lägre, jobben färre, arbetslösheten högre och statens
underskott blir större. Denna tudelning av ekonomin,
där vissa grejer går bra och andra dåligt, skärps ytter-
ligare, med värre spänningar i lönerörelsen och större
risker för inflation som följd.
Att exportindustrin skulle få hjälp av denna extra
försvagning av kronkursen hjälper inte eftersom ex-
portindustrin redan arbetar mycket nära kapacitets-
gränsen. Det som hänt innebär att kraven på den eko-
nomiska politiken har skärpts.
Regeringen har tyvärr misslyckats med den viktiga
uppgiften att skapa stabilitet och förtroende. Valet av
politisk samarbetspartner, Vänsterpartiet och ibland
Miljöpartiet, inger inte något förtroende. Det är allde-
les uppenbart att det var ett ödesdigert misstag av
statsministern att med Vänsterpartiets hjälp skapa en
konfrontationsministär.
Det som nu behövs är en politisk och en ekono-
misk förtroendechock. Folkpartiet har pekat på det
redan i sin partimotion i januari. Det har bara blivit
mera uppenbart sedan dess. Regeringen måste kort
sagt både byta politik och samarbetspartner i riksda-
gen. Det finns ett utmärkt tillfälle att göra detta. Om
två veckor skall finansutskottet och EU-nämnden få
en redovisning av det som kallas för konvergenspro-
gram, som i princip visar hur vi skall klara våra oba-
lanser och få balans i ekonomin. Det skall inges till
Europeiska unionen. Detta konvergensprogram måste
verkligen seriöst vara betydligt mera långtgående än
finansplanen i fråga om besparingar och strukturella
reformer. Det måste tydligt visa på en långsiktig om-
läggning och förändring av den hittills förda politiken.
Det måste bygga på besparingar och strukturella re-
former som det finns en politisk uppslutning kring i
riksdagen. Folkpartiet har presenterat en mängd för-
slag både på besparingar, lägre skatter för att främja
näringslivets och jobbens expansion och strukturella
reformer för att öka ekonomins förmåga till anpass-
ning och flexibilitet och minska risken för inflation.
Vi kommer att stå fast vid dessa förslag även om
socialdemokraterna ansluter sig. Regeringen måste
faktiskt seriöst överväga detta och sedan konkret följa
upp ett sådant nytt och mera långtgående konver-
gensprogram i kompletteringspropositionen i april.
Fru talman! Jag inser att det är prestigemässigt
svårt för Göran Persson att erkänna att han hittills har
fört fel politik. Men läget är nu så allvarligt och fi-
nansministern så uppenbart villrådig att han rimligen
sitter på sin kammare och överväger alla alternativ
och möjligheter extra noga. Det är bra om han tar sig
några timmar och funderar på detta.
På en punkt finns det inte särskilt många timmar
kvar över huvud taget. Det gäller RAS. Det är några
få timmar kvar innan riksdagen kommer att ha fattat
ett alldeles galet beslut. En ansvarsfull finansminister
skulle ta chansen och de timmmar respittid som finns
och säga: Vi avstår från RAS. Vi ändrar oss och röstar
bort denna ofinansierade utgift på 7 miljarder kronor.
Det är faktiskt för Göran Perssons del bara att stå fast
vid vad han sade i kammaren i höstas. Det var i en
debatt om skatteväxling och möjligheten att sänka
skatteuttaget på exempelvis arbete. Jag citerar från
Göran Perssons anförande: "Skall man sänka de in-
komsterna skall de ersättas med någonting som är
långsiktigt stabilt. Det är en utgångspunkt som jag
inte kan vika ifrån i ett läge när vi har 200, kanske
240 miljarder kronor i löpande underskott att hante-
ra ---. Något annat kommer ni inte att få höra från
mig ---." Så sade Göran Persson i november förra
året. Nu måste Göran Persson leva upp till dessa ord
och rösta nej. Han måste föreslå att socialdemokrater-
na tar tillbaka förslaget om RAS.
Fru talman! Jag vill också fråga Jan Bergqvist om
en mycket märklig passus i majoritetstexten i dagens
betänkande. Där står nämligen att om vi hade haft en
stramare finanspolitik - mera åtstramning - under
bl.a. de första åren på 90-talet, hade det varit lättare
att möta de svåra problemen sedan. Vi skulle alltså ha
stramat åt mera. Ett par tre meningar längre ner klagas
det tvärtom på att politiken var för stram och bidrog
till att hämma, begränsa den inhemska efterfrågan.
Det är ganska motsägelsefullt. Jag vill veta: Var poli-
tiken för stram eller var den för litet stram?
Sedan säger socialdemokraterna, i samma stycke,
att den inhemska åtstramningen och de penningpoli-
tiska åtgärderna hösten 1992 ledde till depression och
massarbetslöshet. Det låter ju ganska dåligt. Är det
verkligen socialdemokraternas uppriktiga mening att
kronförsvaret hösten 1992 och krisuppgörelserna
mellan regeringen och socialdemokraterna var fel?
Tycker Jan Bergqvist att Sverige frivilligt skulle ha
valt en devalveringspolitik? Jag tror att det hade varit
förödande för Sverige.
I dagens Dagens Industri har den socialdemokra-
tiska gruppledaren Sven Hulterström också börjat
delta i den ekonomiska debatten. Han har sagt att han
tycker att Sverige skall ta initiativ till en internationell
omsättningsskatt på handeln på derivatmarknaden.
Frågan har varit uppe i utskottet. I betänkandet tar
socialdemokraterna avstånd från en sådan tanke på ett
i mitt tycke mycket klokt sätt. Jag tror att det vore helt
förödande och det skulle starkt skada Sveriges anse-
ende och öka omvärldens misstro mot Sverige om
Sven Hulterströms tankar blev regeringens politik.
Jag vill fråga Jan Bergqvist och för den delen också
Göran Persson om socialdemokraterna står fast vid
finansutskottets avståndstagande från en sådan om-
sättningsskatt.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner som jag har undertecknat, men för tids vinnan-
de yrkar jag bifall enbart till reservationerna 1, 5 och
27.