Fru talman! Problemet är ju att er kritik av rege-
ringens fördelningspolitik går i helt annan riktning än
vår, Anne Wibble. Därför kan jag nog inte ansluta
mig till den reservationen.
Låt oss titta litet på siffrorna och inte bara hålla
oss till den allmänna retoriken! Anne Wibble var ju
faktiskt finansminister under ett antal år då budgetun-
derskottet sprang upp i rekordnivåer. Ni hjälpte under
er regeringsperiod till att få upp även arbetslösheten
på rekordnivåer, åtminstone om man inte går längre
tillbaka i historien än till andra världskrigets slut.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har däremot
under hösten gjort upp om ett antal saneringspaket.
Därigenom har vi stärkt de offentliga finanserna med
uppåt 70-80 miljarder kronor. Det är oerhört mycket
mer än vad ni lyckades åstadkomma under era rege-
ringsår.
Skillnaden mellan Folkpartiets förslag och rege-
ringens är ungefär 27 miljarder kronor, ett belopp
som ni påstår att ni åstadkommer i ökade besparingar.
Vilka grupper är det som drabbas av era besparings-
förslag, Anne Wibble? Det är faktiskt till allra största
delen lågavlönade kvinnor, folk som uppbär arbets-
löshetsunderstöd, sjukersättning, osv. Det är alltså de
mest lågavlönade i det här samhället. Samtidigt är ni
radikalt emot varje form av skattehöjning på höga
inkomster, t.ex. den mycket försiktiga värnskatt som
regeringen nu genomför. T.o.m. den avvisar ni, sam-
tidigt som ni vill sänka inkomsterna för grupper som
har de lägsta inkomsterna.
Det är riktigt, Anne Wibble, att er och vår fördel-
ningspolitik skiljer sig åt radikalt, men när det gäller
att sanera rikets finanser är vi, hoppas jag, någorlunda
överens, men vi vill göra det på ett sätt som är radi-
kalt annorlunda.