Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m.

JOHAN LÖNNROTH (v), 1995-03-08 (riksmöte 1994/95).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till

reservationerna 2, 16 och 28.

Det är den 8 mars i dag, och det kan finnas anled-

ning också för oss män att fundera på en del på vad

det betyder. Jag satt i morse och läste två olika saker.

Det första var ett brev från en kvinna som jag träffade

i lördags. Hon kommer från Älvängen utanför Göte-

borg, och hon beskrev situationen för sig själv och

sina arbetskamrater. Hon arbetar på ett laboratorium

som laboratorieassistent. Hon berättade bl.a. om en

god vän, jag tror hon var i 45-årsåldern, som hade

tröttnat på sin karl. Men hon hade en lön som låg

strax över 12 000 kr i månaden och klarade inte av

ekonomiskt att överge honom, så hon tvingades stan-

na kvar. Jag tror att vi män kan behöva fundera en del

över hur stort värde det ligger i att kunna försörja sig

själv på en inkomst. Jag tror också att många av oss

behöver fundera på hur vi skulle kunna klara upp vårt

eget vardagsliv om vi blev övergivna av våra kvinnor.

Jag läste också en annan sak. Det var Carl Bildts

artikel i en av våra större morgontidningar. Han skrev

om att man nu kunde börja tala om att Sverige tillhör

C-laget. Vi hörde nyss Anne Wibble prata om B-

laget, beroende på att ränteskillnaden gentemot

Tyskland nu har växt ytterligare. Det är litet märkligt

att höra just från en kvinna, att man så ensidigt värde-

rar olika länder efter räntenivå, inflation och sådant.

Jag skulle vilja nämna en annan siffra för Anne

Wibble. Det är frågan om kvinnors förvärvsfrekvens i

olika länder, alltså andelen kvinnor som förvärvsarbe-

tar. Siffran för Sverige ligger på 83 %. Siffran för

Tyskland ligger på 56 %. Vilket är viktigast, Anne

Wibble, andelen kvinnor som förvärvsarbetar eller

inflationens nivå i de olika länderna?

I ett annat land, Belgien, dit en del av våra f.d. le-

damöter av denna riksdag numera har dragit, är det

34 % av kvinnorna som förvärvsarbetar. I Finland,

som Anne Wibble sade vackra saker om, ligger ar-

betslösheten på ungefär det dubbla eller mer jämfört

med vad vi har i Sverige. Det är också en viktig faktor

om man skall bedöma Finland.

Regeringen har en budgetsaneringsplan. Det är

bra. Vi stöder den planen till stora delar. Men, Göran

Persson, vi saknar en annan sak - en långsiktig plan

mot arbetslösheten.

Anne Wibble har rätt i att det behövs en uthållig

tillväxt. Men det räcker inte, utan det krävs också

strukturella reformer. Såvitt jag kan förstå, finns det

två sorters strukturella reformer som vi måste ägna

oss åt och fundera över. Den första reformen gäller

arbetstiderna. Vi måste hitta en väg mot en jämnare

fördelning av arbetstiderna, med sikte på sex timmars

arbetsdag. Det måste finnas en förståelse inom rege-

ringen för att detta är den enda huvudmetoden för att

klara oss från massarbetslöshetens samhälle. Den

andra reformen, som är väl så viktig, gäller skatte-

växling och miljöomställning. Regeringen måste börja

ta de här två sakerna på allvar.

Anne Wibble talade också om faran för demokra-

tin. Det finns verkligen anledning att fundera över

demokratin i dessa dagar, när en ung man kunde spe-

kulera bort ett antal miljarder på Tokyobörsen. Det

leder sedan till dramatiska förändringar i svensk eko-

nomi och påverkar hela vår debatt i riksdagen osv.

Det finns en grundläggande anledning att fundera

över vad detta system av valutaspekulation innebär

för vår demokrati.

Jag visste inte tidigare att Sven Hulterström hade

skrivit om detta, och jag välkomnar det verkligen

mycket starkt. Jag hoppas att Sven Hulterström röstar

för den reservation som jag och Roy Ottosson från

Miljöpartiet har avgivit och som handlar just om att

Sverige skall verka för en internationell omsättnings-

skatt. Eftersom Sven Hulterström har en betydelsefull

position i den socialdemokratiska riksdagsgruppen,

kanske man rent av vågar räkna med ett brett stöd för

denna reservation.

Marknaden är i dag högsta visdom på många av de

borgerliga ledarsidorna. Man kan fundera litet bakåt i

historien, t.ex. vad marknaden sade för fem år sedan,

våren 1990. Det var de dagarna då svenska fastighets-

hajar köpte fastigheter i London och Bryssel för brin-

nande livet, därför att det då bedömdes vara den stora

framtidsinvesteringen. Det var marknadens logik för

fem år sedan.

Marknaden är inte rationell. Man kan likna den

vid en buffelhjord som rusar över prärien och plötsligt

byter kurs och rusar åt ett annat håll. Det är en sorts

masspsykos som utbryter med jämna mellanrum.

Kanske man rent av skulle våga jämföra med sim-

mande minkar i vattnet. Det är lika svårbedömbart

vart de skall ta vägen nästa dag.

Vi behöver också vidta åtgärder mot spekulation

inom landet. Jag talar alltså inte om att förstöra funge-

rande marknader. Vi behöver fungerande marknader,

konkurrensmarknader, inte minst inom finanssektorn

och bankvärlden.

Göran Persson säger i en liten skrift att han avvi-

sar det vänsterpartistiska förslaget att vårt ägande i

Nordbanken skall användas till att minska räntegapet.

Göran Persson går nu ut ur kammaren, men jag kan

vända mig till andra socialdemokrater. Han avvisar

förslaget med att säga att vi inte skall detaljstyra

Nordbanken. Det är ingen som har föreslagit att vi

skall detaljstyra Nordbanken. Vi kan inte beordra

vissa räntenivåer. Vi kan däremot ta vårt ägaransvar

och säga att vi har en ganska stor statlig bank, och vi

kan ändå ge allmänna riktlinjer. Vi tycker att vår egen

bank skall konkurrera hårdare med de andra stora

bankerna, bryta upp den bankkartell som faktiskt

existerar och se till att det blir en effektiv konkurrens.

Vi behöver också vidta kraftfulla åtgärder mot ar-

betslösheten. Jag instämmer i den kritik mot RAS-

förslaget som vi har hört tidigare. Det är ineffektivt.

Vi är inte kritiska av politiska skäl. Vi instämmer i

den mycket sakliga och konstruktiva kritik som t.ex.

LO har riktat mot förslaget. Det går helt enkelt att

använda 5 miljarder kronor oerhört mycket effektiva-

re, t.ex. för att stödja kommuner där man i dag tvingas

avskeda - inte minst många kvinnor, Anne Wibble.

Det är där som de här pengarna behövs, till insatser

mot den ökande arbetslöshet som nu hotar i kommu-

ner och landsting.

Det är också nödvändigt att stödja små företag.

Det är oerhört mycket effektivare att stödja små före-

tag som anställer långtidsarbetslösa än att skvätta ut

pengarna även över rika exportföretag, som i dag har

så stora vinster att de inte vet var de skall göra av

pengarna.

Det är också fråga om fördelningen av sanerings-

programmet. Vi behöver sanera rikets finanser, men

det måste göras en vettig fördelning. Finansministern

och andra socialdemokrater är ute och talar om att de

10 % som utgör de rikaste hushållen står för 30 % av

budgetsaneringen fram till 1998. Deras disponibla

inkomster får alltså ta 30 % av smällen. Man talar

också om att de 10 % som har de lägsta inkomsterna

bara behöver stå för 5-6 %.

Den beräkningen kanske är riktig, men det rimliga

är naturligtvis att man tittar på den procentuella ande-

len minskning för respektive inkomstgrupp. Då visar

det sig att de som har de högsta inkomsterna får en

minskning av den disponibla inkomsten på ungefär

6 %. Det är exakt samma siffra för dem som ligger i

botten. Däremot kommer den välbeställda medelklas-

sen, som har 200 000-250 000 kr i årsinkomst, lindri-

gast undan, med en minskning av den disponibla

inkomsten på ungefär 4 %.

Detta är inte en vettig fördelningsprofil på sane-

ringsprogrammet.

Det finns två skurkar i det här sammanhanget. Den

ena skurken är egenavgifterna. Det är ett orättfärdigt

system. Det är mycket bättre att ha progressiva skatter

än egenavgifter. Den andra skurken är återinförandet

av grundavdraget vid statlig beskattning. Det är en

riktad skattesänkning för folk med ganska hyggliga

inkomster. Det är inte rimligt att göra detta samtidigt

som egenavgifterna höjs.

Jag blev i morse uppringd av några från Sahl-

grenska sjukhuset i Göteborg, som hade sett Storas

chef Berggren framträda i TV 4. Han lär sitta med i

regeringens näringslivsråd. Han hade sagt att det nu

måste tas rejäla tag, som att sänka bidragen och skära

i utgifterna i den offentliga sektorn. Så talar alltså en

man som beviljar sig själv och de egna vännerna i

näringslivet oerhört höga löner och ofta också extra

bonus på de stigande aktiekurserna.

Det är det här som skapar den pessimism som Lars

Tobisson talade om. Det är det som gör att svenska

folket tappar tron på oss politiker och på vår förmåga

att lösa landets problem, tron på att vi vågar göra

någonting åt de orimliga inkomsterna.

Det finns i dag på riksdagens bord bl.a. en social-

demokratisk motion där man föreslår något så försik-

tigt som att frågan om ett lönetak skall utredas. Som

en opinionsyttring skulle vi åtminstone kunna uttala

oss för ett tak. Vi har också från Vänsterpartiet före-

slagit att regeringen skall sätta gränser för de mycket

generösa styrelsearvodena i statliga företag. Där kan

regeringen faktiskt gå in direkt och styra, som företrä-

dare för ägarna.

Detta ger inga stora pengar - det är ingen som på-

står det. Men det är en moralisk fråga. Det är nöd-

vändigt för att vi skall få förståelse hos svenska folket

för att vi måste sanera landets finanser.

Till sist skall jag bara säga några ord om förtroen-

dechocken, som Anne Wibble talade om. Hon tyckte

att regeringen skulle byta samarbetspartner. Nu har

borgarna visserligen skrivit en gemensam reservation,

men om man tittar närmare på de fyra borgerliga, före

detta regeringspartiernas förslag ser man att det finns

ganska stora skillnader. Centerpartiet, med Per-Ola

Eriksson, höjer skatten mer än vad regeringen gör -

skillnaden är 3 miljarder. Hur man då kan skriva ihop

sig med Lars Tobisson, som talar så helhjärtat om att

ytterligare sänka skattetrycket, kan jag över huvud

taget inte begripa.

Vi vänsterpartister har träffat ett antal uppgörelser

med regeringen, och jag tycker att det har fungerat

bra. Det är inte bara trevliga saker vi har gjort upp

om, men det har fungerat bra. Vi är villiga att fortsätta

det samarbetet. Vi har märkt de senaste dagarna att

regeringen inte riktigt tycks orka med att driva väns-

terkursen, att man nu är uppskrämd av Näringslivsrå-

dets representanter och av högern, som i alla möjliga

medier stormar mot att regeringen sitter fast i vänster-

buren.

Jag skulle vilja avsluta det här anförandet med att

uppmana er socialdemokrater: Ta gärna med Center-

partiet och Miljöpartiet i ett brett vänstersamarbete!

Men ge inte upp! Håll kursen åt vänster!

Debatten

Hämtad sida: 50

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.

JOHAN LÖNNROTH (v): Den ekonomiska politiken och budgetregle- ringen m.m. (1995-03-08) — PRESS0