Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
reservationerna 2, 16 och 28.
Det är den 8 mars i dag, och det kan finnas anled-
ning också för oss män att fundera på en del på vad
det betyder. Jag satt i morse och läste två olika saker.
Det första var ett brev från en kvinna som jag träffade
i lördags. Hon kommer från Älvängen utanför Göte-
borg, och hon beskrev situationen för sig själv och
sina arbetskamrater. Hon arbetar på ett laboratorium
som laboratorieassistent. Hon berättade bl.a. om en
god vän, jag tror hon var i 45-årsåldern, som hade
tröttnat på sin karl. Men hon hade en lön som låg
strax över 12 000 kr i månaden och klarade inte av
ekonomiskt att överge honom, så hon tvingades stan-
na kvar. Jag tror att vi män kan behöva fundera en del
över hur stort värde det ligger i att kunna försörja sig
själv på en inkomst. Jag tror också att många av oss
behöver fundera på hur vi skulle kunna klara upp vårt
eget vardagsliv om vi blev övergivna av våra kvinnor.
Jag läste också en annan sak. Det var Carl Bildts
artikel i en av våra större morgontidningar. Han skrev
om att man nu kunde börja tala om att Sverige tillhör
C-laget. Vi hörde nyss Anne Wibble prata om B-
laget, beroende på att ränteskillnaden gentemot
Tyskland nu har växt ytterligare. Det är litet märkligt
att höra just från en kvinna, att man så ensidigt värde-
rar olika länder efter räntenivå, inflation och sådant.
Jag skulle vilja nämna en annan siffra för Anne
Wibble. Det är frågan om kvinnors förvärvsfrekvens i
olika länder, alltså andelen kvinnor som förvärvsarbe-
tar. Siffran för Sverige ligger på 83 %. Siffran för
Tyskland ligger på 56 %. Vilket är viktigast, Anne
Wibble, andelen kvinnor som förvärvsarbetar eller
inflationens nivå i de olika länderna?
I ett annat land, Belgien, dit en del av våra f.d. le-
damöter av denna riksdag numera har dragit, är det
34 % av kvinnorna som förvärvsarbetar. I Finland,
som Anne Wibble sade vackra saker om, ligger ar-
betslösheten på ungefär det dubbla eller mer jämfört
med vad vi har i Sverige. Det är också en viktig faktor
om man skall bedöma Finland.
Regeringen har en budgetsaneringsplan. Det är
bra. Vi stöder den planen till stora delar. Men, Göran
Persson, vi saknar en annan sak - en långsiktig plan
mot arbetslösheten.
Anne Wibble har rätt i att det behövs en uthållig
tillväxt. Men det räcker inte, utan det krävs också
strukturella reformer. Såvitt jag kan förstå, finns det
två sorters strukturella reformer som vi måste ägna
oss åt och fundera över. Den första reformen gäller
arbetstiderna. Vi måste hitta en väg mot en jämnare
fördelning av arbetstiderna, med sikte på sex timmars
arbetsdag. Det måste finnas en förståelse inom rege-
ringen för att detta är den enda huvudmetoden för att
klara oss från massarbetslöshetens samhälle. Den
andra reformen, som är väl så viktig, gäller skatte-
växling och miljöomställning. Regeringen måste börja
ta de här två sakerna på allvar.
Anne Wibble talade också om faran för demokra-
tin. Det finns verkligen anledning att fundera över
demokratin i dessa dagar, när en ung man kunde spe-
kulera bort ett antal miljarder på Tokyobörsen. Det
leder sedan till dramatiska förändringar i svensk eko-
nomi och påverkar hela vår debatt i riksdagen osv.
Det finns en grundläggande anledning att fundera
över vad detta system av valutaspekulation innebär
för vår demokrati.
Jag visste inte tidigare att Sven Hulterström hade
skrivit om detta, och jag välkomnar det verkligen
mycket starkt. Jag hoppas att Sven Hulterström röstar
för den reservation som jag och Roy Ottosson från
Miljöpartiet har avgivit och som handlar just om att
Sverige skall verka för en internationell omsättnings-
skatt. Eftersom Sven Hulterström har en betydelsefull
position i den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
kanske man rent av vågar räkna med ett brett stöd för
denna reservation.
Marknaden är i dag högsta visdom på många av de
borgerliga ledarsidorna. Man kan fundera litet bakåt i
historien, t.ex. vad marknaden sade för fem år sedan,
våren 1990. Det var de dagarna då svenska fastighets-
hajar köpte fastigheter i London och Bryssel för brin-
nande livet, därför att det då bedömdes vara den stora
framtidsinvesteringen. Det var marknadens logik för
fem år sedan.
Marknaden är inte rationell. Man kan likna den
vid en buffelhjord som rusar över prärien och plötsligt
byter kurs och rusar åt ett annat håll. Det är en sorts
masspsykos som utbryter med jämna mellanrum.
Kanske man rent av skulle våga jämföra med sim-
mande minkar i vattnet. Det är lika svårbedömbart
vart de skall ta vägen nästa dag.
Vi behöver också vidta åtgärder mot spekulation
inom landet. Jag talar alltså inte om att förstöra funge-
rande marknader. Vi behöver fungerande marknader,
konkurrensmarknader, inte minst inom finanssektorn
och bankvärlden.
Göran Persson säger i en liten skrift att han avvi-
sar det vänsterpartistiska förslaget att vårt ägande i
Nordbanken skall användas till att minska räntegapet.
Göran Persson går nu ut ur kammaren, men jag kan
vända mig till andra socialdemokrater. Han avvisar
förslaget med att säga att vi inte skall detaljstyra
Nordbanken. Det är ingen som har föreslagit att vi
skall detaljstyra Nordbanken. Vi kan inte beordra
vissa räntenivåer. Vi kan däremot ta vårt ägaransvar
och säga att vi har en ganska stor statlig bank, och vi
kan ändå ge allmänna riktlinjer. Vi tycker att vår egen
bank skall konkurrera hårdare med de andra stora
bankerna, bryta upp den bankkartell som faktiskt
existerar och se till att det blir en effektiv konkurrens.
Vi behöver också vidta kraftfulla åtgärder mot ar-
betslösheten. Jag instämmer i den kritik mot RAS-
förslaget som vi har hört tidigare. Det är ineffektivt.
Vi är inte kritiska av politiska skäl. Vi instämmer i
den mycket sakliga och konstruktiva kritik som t.ex.
LO har riktat mot förslaget. Det går helt enkelt att
använda 5 miljarder kronor oerhört mycket effektiva-
re, t.ex. för att stödja kommuner där man i dag tvingas
avskeda - inte minst många kvinnor, Anne Wibble.
Det är där som de här pengarna behövs, till insatser
mot den ökande arbetslöshet som nu hotar i kommu-
ner och landsting.
Det är också nödvändigt att stödja små företag.
Det är oerhört mycket effektivare att stödja små före-
tag som anställer långtidsarbetslösa än att skvätta ut
pengarna även över rika exportföretag, som i dag har
så stora vinster att de inte vet var de skall göra av
pengarna.
Det är också fråga om fördelningen av sanerings-
programmet. Vi behöver sanera rikets finanser, men
det måste göras en vettig fördelning. Finansministern
och andra socialdemokrater är ute och talar om att de
10 % som utgör de rikaste hushållen står för 30 % av
budgetsaneringen fram till 1998. Deras disponibla
inkomster får alltså ta 30 % av smällen. Man talar
också om att de 10 % som har de lägsta inkomsterna
bara behöver stå för 5-6 %.
Den beräkningen kanske är riktig, men det rimliga
är naturligtvis att man tittar på den procentuella ande-
len minskning för respektive inkomstgrupp. Då visar
det sig att de som har de högsta inkomsterna får en
minskning av den disponibla inkomsten på ungefär
6 %. Det är exakt samma siffra för dem som ligger i
botten. Däremot kommer den välbeställda medelklas-
sen, som har 200 000-250 000 kr i årsinkomst, lindri-
gast undan, med en minskning av den disponibla
inkomsten på ungefär 4 %.
Detta är inte en vettig fördelningsprofil på sane-
ringsprogrammet.
Det finns två skurkar i det här sammanhanget. Den
ena skurken är egenavgifterna. Det är ett orättfärdigt
system. Det är mycket bättre att ha progressiva skatter
än egenavgifter. Den andra skurken är återinförandet
av grundavdraget vid statlig beskattning. Det är en
riktad skattesänkning för folk med ganska hyggliga
inkomster. Det är inte rimligt att göra detta samtidigt
som egenavgifterna höjs.
Jag blev i morse uppringd av några från Sahl-
grenska sjukhuset i Göteborg, som hade sett Storas
chef Berggren framträda i TV 4. Han lär sitta med i
regeringens näringslivsråd. Han hade sagt att det nu
måste tas rejäla tag, som att sänka bidragen och skära
i utgifterna i den offentliga sektorn. Så talar alltså en
man som beviljar sig själv och de egna vännerna i
näringslivet oerhört höga löner och ofta också extra
bonus på de stigande aktiekurserna.
Det är det här som skapar den pessimism som Lars
Tobisson talade om. Det är det som gör att svenska
folket tappar tron på oss politiker och på vår förmåga
att lösa landets problem, tron på att vi vågar göra
någonting åt de orimliga inkomsterna.
Det finns i dag på riksdagens bord bl.a. en social-
demokratisk motion där man föreslår något så försik-
tigt som att frågan om ett lönetak skall utredas. Som
en opinionsyttring skulle vi åtminstone kunna uttala
oss för ett tak. Vi har också från Vänsterpartiet före-
slagit att regeringen skall sätta gränser för de mycket
generösa styrelsearvodena i statliga företag. Där kan
regeringen faktiskt gå in direkt och styra, som företrä-
dare för ägarna.
Detta ger inga stora pengar - det är ingen som på-
står det. Men det är en moralisk fråga. Det är nöd-
vändigt för att vi skall få förståelse hos svenska folket
för att vi måste sanera landets finanser.
Till sist skall jag bara säga några ord om förtroen-
dechocken, som Anne Wibble talade om. Hon tyckte
att regeringen skulle byta samarbetspartner. Nu har
borgarna visserligen skrivit en gemensam reservation,
men om man tittar närmare på de fyra borgerliga, före
detta regeringspartiernas förslag ser man att det finns
ganska stora skillnader. Centerpartiet, med Per-Ola
Eriksson, höjer skatten mer än vad regeringen gör -
skillnaden är 3 miljarder. Hur man då kan skriva ihop
sig med Lars Tobisson, som talar så helhjärtat om att
ytterligare sänka skattetrycket, kan jag över huvud
taget inte begripa.
Vi vänsterpartister har träffat ett antal uppgörelser
med regeringen, och jag tycker att det har fungerat
bra. Det är inte bara trevliga saker vi har gjort upp
om, men det har fungerat bra. Vi är villiga att fortsätta
det samarbetet. Vi har märkt de senaste dagarna att
regeringen inte riktigt tycks orka med att driva väns-
terkursen, att man nu är uppskrämd av Näringslivsrå-
dets representanter och av högern, som i alla möjliga
medier stormar mot att regeringen sitter fast i vänster-
buren.
Jag skulle vilja avsluta det här anförandet med att
uppmana er socialdemokrater: Ta gärna med Center-
partiet och Miljöpartiet i ett brett vänstersamarbete!
Men ge inte upp! Håll kursen åt vänster!