Herr talman! I sin hand håller människan väldiga
produktionskrafter. Fel använda kan de leda oss till
förintelsen. Men rätt använda kan de ge en chans till
ett bra liv för alla människor.
Tyvärr är vi långt ifrån en sådan god ekonomisk
världsordning. En miljard av våra medmänniskor
lever i absolut fattigdom. Varje dag dör över 20 000
barn av undernäring eller i sjukdomar som skulle
kunna botas.
Hur kommer vi åt svälten och fattigdomen? Hur
kommer vi åt den misshushållning som sker med
jordens resurser till skada för människa och miljö?
Ja, kanske kan vi finna svaret i det nya samarbetet
över gränserna. Trots allt är det hoppingivande att det
fredliga samarbetet aldrig förr i människans historia
har varit så intensivt som i dag. Aldrig förr har det
omfattat så många områden av mänsklig aktivitet.
Aldrig förr har det utvecklats så snabbt.
Och tänk vad det skulle betyda för den ekonomis-
ka och sociala utvecklingen om vi kunde få ett ge-
nombrott för kvinnornas rättigheter över hela världen,
om de fick en starkare ställning i arbetslivet och i
samhällslivet, om de fick en chans till bra utbildning
och bra hälsovård, om de fick möjligheter att fullt ut
ta vara på sin skaparkraft som företagare, forskare,
lärare, jordbrukare osv. Det är alltså verkligen inte
bara för att det är den internationella kvinnodagen
som det finns anledning att erinra om kvinnornas
situation. Kvinnorna står för två tredjedelar av
mänsklighetens samlade arbetstimmar, men de får
bara en tiondel av männens inkomster. Ännu orättvi-
sare är fördelningen av förmögenheterna, för av dem
har männen 99 % och kvinnorna bara den enda åter-
stående procenten. Därför är jämställdheten ett krav
med en närmast revolutionär sprängkraft.
Det handlar om kampen mot våld, förtryck och
förnedring av kvinnor, kampen mot att kvinnor pres-
sas tillbaka i en ohållbar ekonomisk och social situa-
tion samt kampen för att ta vara på alla de möjligheter
som jämställdheten kan ge oss. Det är en kamp som
måste vinnas och som jag är övertygad om kommer
att vinnas och därför ger gott hopp för framtiden i vår
sargade värld.
Men hur skall vi i Sverige ta ansvar för framtiden
om vi inte själva har ordning på våra affärer?
Med rätta har det i debatten framhållits att situa-
tionen är mycket allvarlig. Vi har haft en dramatisk
utveckling. På bara tre år fördubblades statsskulden,
tredubblades arbetslösheten, fyrdubblades budgetun-
derskottet och femdubblades långtidsarbetslösheten.
Nu måste vi samla alla krafter för att få folk i arbe-
te och få ordning på statens affärer. Utan jobb klarar
vi inte sunda statsfinanser, men utan sunda statsfinan-
ser klarar vi inte jobben. Detta är villkoren för svensk
politik.
Vad vi fått se de senaste dagarna är stigande rän-
tor och valutaoro med en sjunkande dollar och en
sjunkande krona. Vi följer den utvecklingen mycket
noga.
Men vi kan också på den positiva sidan se att
Sverige får ett allt större överskott i utlandsaffärerna
och att vi som nation kan räkna oss till godo ett väx-
ande sparandeöverskott. Netto lever Sverige inte
längre på lån, som många tycks tro. Netto är vi nume-
ra ett kapitalexporterande land. I år och nästa år
kommer Sverige som nation att få ett överskott i by-
tesbalansen på ungefär 80 miljarder kronor. Hur
kommer det sig att inte någon av föregående debattö-
rer har funnit det värt att nämna en sådan styrkefaktor
för framtiden?
På den positiva sidan finns också att investering-
arna ökar snabbt och att vi faktiskt får allt fler i arbe-
te. Vår internationella konkurrenskraft är god, och vi
är på väg att halvera budgetunderskottet.
Det skall inte råda någon tvekan om att vi oförtru-
tet kommer att driva den starka finanspolitiken vidare.
Vi kommer inte att ge oss förrän ekonomin och job-
ben är i ordning.
Mina meddebattörer har lagt ner mycken möda på
att nagelfara regeringens politik och lyfta fram skill-
nader och motsättningar. Trots det hoppas jag att ni
inte blir alltför besvikna om jag säger några vänliga
ord.
Samtliga partimotioner från oppositionen innehål-
ler värdefulla synpunkter och konstruktiva resone-
mang. Där finns det en insikt om lägets allvar. Där
finns det en vilja att ställa upp på budgetförstärkning-
ar. Det är bra. Det är utmärkt. Det stärker och ger
eftertryck åt slutsatsen att den starka finanspolitik som
inleddes i höstas kommer att fullföljas med all den
kraft som behövs för att säkerställa sunda statsfinan-
ser och därmed lägre räntor.
Socialdemokratin väjer inte för den politiska stri-
den när den är nödvändig. Men vi har en gedigen
tradition av att vara ett utpräglat samarbetsparti.
Sverige går nu in i en situation där vi mer än nå-
gonsin måste kunna göra oss gällande i internationella
förhandlingar. Hur får man bäst framgång i sådana
förhandlingar? Jo, genom att uppträda långsiktigt och
stabilt.
Vi socialdemokrater vill ha långsiktiga handlings-
linjer för Sverige, och vi strävar efter breda politiska
uppgörelser i viktiga framtidsfrågor. Det kan gälla
bostadsfinansiering, energiförsörjning, villkor för
företagande, villkor för investeringar eller utrikes-
och säkerhetspolitiken.
Den svenska demokratin har alltid till stor del
varit en förhandlingsdemokrati. Den traditionen be-
höver ytterligare förstärkas i den nya internationella
miljö som vi befinner oss i.
I debatten har vi också fått lyssna en del till kla-
gokören över regeringens ekonomiska politik. Kanske
var det inte bara jag som kom att tänka på Richard
Wagner. Om Wagners musik har det ju sagts att den
är betydligt bättre än den låter. Jag vill nog säga att
också regeringens politik är betydligt bättre än den
låter, i varje fall när den uttolkas av sångare som Lars
Tobisson och Anne Wibble.
Låt oss ta kampen mot arbetslösheten. Lars Tobis-
son och Anne Wibble framhöll Finland som ett före-
döme. Men de nämnde inte, som Johan Lönnroth
tidigare påpekade, att Finland har dubbelt så hög
arbetslöshet som Sverige.
Anne Wibble talade om en rättvis fördelningspo-
litik. Men kampen för arbete är ju själva grunden för
en rättvis fördelning. Vi kan nu se i Finland de sociala
problem som följer i den stora arbetslöshetens spår.
Efter bara några månader i regeringsställning läg-
ger Socialdemokraterna fram mer än 50 konkreta
förslag för att vi skall kunna klara det som inget annat
europeiskt land har klarat, nämligen att ta oss ur mas-
sarbetslösheten.
I programmet En nation i arbete finns bl.a. det
omtalade nyanställningsstödet, som varit uppe till
diskussion här - ett nyanställningsstöd för företag
som anställer arbetslösa. Det stödet gör det lättare för
företagen att begränsa övertiden och i stället nyanstäl-
la. På så sätt fördelas den totala arbetstiden på ett
mera rationellt sätt. En annan stor fördel är att när
företagen rekryterar till lediga platser så uppmuntras
de att anställa personer som är arbetslösa i stället för
att rekrytera sådana som redan har anställning i andra
företag. Och glöm inte att i ett kritiskt skede sänker
nyanställningsstödet de kostnader som företagen har
för att expandera och ge arbetslösa riktiga jobb!
Hur många arbetstillfällen anställningsstödet ger
kan vi inte säkert säga förrän i efterhand. Men varje
gång en arbetslös får ett jobb minskar utgifterna för
det allmänna. Samtidigt blir det ökade inkomster i
form av skatter och avgifter.
När en borgerlig politiker som Lars Tobisson,
med sin bakgrund i det ekonomiska moras som upp-
stod under den moderatledda regeringen, säger att han
är oroad över finansieringen kan man kanske tro att
det måste vara riktigt illa. Men faktum är att nyan-
ställningsstödets finansiering klaras med både livrem
och hängslen. För det första har vi inte räknat till
godo de positiva ekonomiska effekter som uppstår när
arbetslösheten minskar. För det andra finns detta
förslag redan intecknat i budgeten, trots att regeringen
har klargjort att det kommer att få sin fulla finansie-
ring under nästa budgetår.
I själva verket, Lars Tobisson, är regeringens bud-
get för nästa år starkare än det moderata alternativ
som Lars Tobisson talar så varmt för.
Och tänk om vårdnadsbidraget och de stora skat-
tesänkningarna för de mest välbeställda hade varit så
väl omhändertagna när det gäller finansieringen! Då
skulle det ekonomiska läget i Sverige vara något helt
annat än det faktiskt är.
Anne Wibble tog avstånd från B-laget - hur det nu
skall tolkas.
Lars Tobisson ställde en fråga om Riksbanksut-
redningen och reformer av Riksbanken. Enligt min
mening håller Riksbanksutredningen inte som under-
lag för reformer av den svenska riksbanken.
Per-Ola Eriksson ställde frågan om vi socialde-
mokrater är beredda att ställa upp på hållbara struk-
turreformer. Svaret är: Självklart. Ett, tycker jag, bra
exempel är när vi kom överens om det framtida pen-
sionssystemet. Det är ett exempel på en långsiktig
strukturreform.
Vi har naturligtvis ingenting emot strukturrefor-
mer som leder till ökad rättvisa och valfrihet. Där-
emot måste jag samtidigt säga att förslaget om barn-
konto för många problem med sig. Jag är inte överty-
gad om att det är ett särskilt bra förslag.
Anne Wibble frågade om en formulering som
finns i finansutskottets betänkande på s. 41. Där står
det att "om regering och riksdag i slutet av 1980-talet
och framför allt under de första åren av 1990-talet
hade lyckats föra en stramare finanspolitik - - - hade
det varit lättare att möta och åtgärda de negativa kon-
sekvenserna av 1990-talets första lågkonjunktur".
Låt mig påminna om hur det var. Låt oss ta våren
1989. Då såg den socialdemokratiska regeringen
tydligt att överhettningen var för stark. Det behövdes
åtgärder för att kyla ner ekonomin. Man lade fram ett
program. Tyvärr var det inte möjligt att få en majori-
tet i riksdagen för så kraftiga åtgärder för att strama
åt. Vi hade ett samarbete med Centern som jag inte på
något sätt skall kritisera, men man fick inte igenom
alla de förslag som regeringen hade önskat. Verklig-
heten är den att hade man redan 1989 kunnat strama
åt, kyla ner, ekonomin, hade de åtgärder som därefter
har behövts för att rätta till de ekonomiska problemen
varit mycket mindre smärtsamma än vad de faktiskt
blir.
Man skall alltså vara ute i god tid. Då kostar det
minst.
Anne Wibble frågade vidare - det var en fråga
som även Roy Ottosson tog upp - om omsättnings-
skatt på penning- och valutamarknaden. Roy Ottosson
frågade varför vi inte tycker att det behövs spelregler
för penning- och valutamarknaden. Jo, det behövs ett
utvidgat internationellt samarbete om penning- och
valutapolitik. Det samarbete som finns i dag är bara
ett frö till det vad det skulle kunna vara i framtiden.
Det behövs samarbete över gränserna för att motverka
spekulationer och annan osund hantering. Men där-
emot tror jag inte alls att det finns några förutsätt-
ningar att Sverige inför någon omsättningsskatt, utan
det är fråga om att ett internationellt samarbete måste
växa fram där man tar itu med de problem som finns
och gör det man kan.
Anne Wibble frågade i det sammanhanget om en
intervju i Dagens Industri, där det faktiskt står någon-
ting åt det hållet som Anne Wibble sade om att Sven
Hulterström skulle ha sagt. Det var inte så illa som det
lät. Det var ett referat. Däremot var det inte i tidning-
en ett korrekt återgivande av vad Sven Hulterström
har sagt, för jag har talat med honom. Han har inte
förespråkat en sådan skatt, utan han har i stället talat
om behovet av ett ökat internationellt samarbete för
att komma till rätta med sådana här problem. Det
torde väl inte överraska någon när jag säger att Sven
Hulterström står bakom socialdemokraternas förslag i
finansutskottet.
Mats Odell hade många siffror i sitt anförande.
Men en siffra som han inte hade men som i och för sig
hade varit naturlig att ta med i det sammanhanget var
att tillväxten under de borgerliga regeringsåren nu
senast var i genomsnitt nästan -2 % per år.
Varför är tillväxten i Sverige lägre än i andra län-
der? Jo, det har just att göra med det stora budgetun-
derskottet. Hade vi inte haft detta arvegods med ett
jättelikt budgetunderskott och höga statsskuldsräntor
då hade det inte funnits något krav på den kraftiga
åtstramning som vi nu måste genomföra och som får
som konsekvens att den svenska tillväxttakten blir
lägre än vad den skulle ha kunnat vara, om vi hade
sluppit släpa med oss detta väldiga underskott.
Mats Odell talar också om att tillväxten i den pri-
vata sektorn trängdes ut av en ständigt expanderande
offentlig sektor. Det där är en utbredd vanföreställ-
ning som framkommer i många sammanhang. Man
har i det sammanhanget t.o.m. sagt - dock inte Mats
Odell - att näringslivet inte skulle ha förmått att skapa
några nya jobb på de senaste 30 åren. Verkligheten är
den att sysselsättningen i företagssektorn ökade mel-
lan 1963 och 1990 med ungefär 370 000 jobb. Under
80-talet blev det över 200 000 jobb i företagssektorn.
Det är riktigt att vi mot denna bakgrund inte kan
utnyttja vår fulla tillväxtpotential. Jag håller med
Mats Odell om att det är viktigt att vi för in tillväxt-
frågorna i den svenska debatten. Jag välkomnar en
sådan diskussion.
Herr talman! Jag vill sluta med att än en gång
konstatera att Sverige har stora ekonomiska problem.
Men vi kan klara dem, och vi skall klara dem.
Jag yrkar bifall till finansutskottets samtliga för-
slag.