Herr talman! När man ser på den hittillsvarande
utvecklingen kan man konstatera att det ekonomisk-
politiska paket som riksdagen antog förra året var
utomordentligt bra. Regeringens budgetförslag leder
oss vidare, och senare kommer dessa att följas upp
genom kompletteringspropositionen. Där har vi
grundstenen för en utomordentligt bra ekonomisk
politik.
Jag har också sagt att man självfallet måste följa
utvecklingen och att om det blir stora permanenta
förändringar i de internationella förutsättningarna för
Sveriges ekonomi, får man vidta de åtgärder som
behövs för att vi skall klara de två huvuduppgifter
som vi har: att få sunda statsfinanser och att pressa
tillbaka arbetslösheten.
Jag vill beträffande biståndet och den internatio-
nella solidariteten, som går långt utöver biståndet,
säga att vi hamnade i en mycket allvarlig krissitua-
tion, med stigande arbetslöshet och statsfinanser som
var ur balans. Vi har därför tvingats att vidta mycket
kraftfulla åtgärder. Vi har i det läge som rått sagt att
vi inte kan undanta några områden. Vi har fått göra
försämringar för alla grupper, bl.a. barnfamiljer, sjuka
och arbetslösa, genom att skära i statens utgifter.
Krisen har varit så allvarlig att detta har varit ofrån-
komligt.
Men detta skall inte på något sätt tolkas så att vi
sviktar när det gäller behovet av internationell soli-
daritet. Vi måste genomföra en sanering av den
svenska ekonomin, men vi skall ha en internationell
solidaritet både i dag och i morgon. Jag har under
många år som riksdagsman lärt mig att det i mycket
begränsad mån handlar om huruvida man i budgeten
lägger in ett bud som ligger några hundra miljoner
kronor högre än regeringens förslag. Internationell
solidaritet innebär något mycket större än att kräva
några hundra miljoner mer än regeringen.