Fru talman! Vid den här tiden förra året och hela
perioden fram till regeringsskiftet var det klart fler
medborgare som trodde att den egna hushållsekono-
min skulle förbättras än som trodde att den skulle
försämras. Nu är förhållandet omkastat: Det är vanli-
gare att vänta sig att den egna ekonomin utvecklas till
det sämre än motsatsen.
Det kan tyckas att detta inte är så konstigt. I sin
återställariver har den socialdemokratiska regeringen
t.ex. avskaffat vårdnadsbidraget och slopat den all-
männa arbetslöshetsförsäkringen. Och framför allt har
riksdagen förmåtts fatta beslut om skattehöjningar på
över 50 miljarder kronor. Därtill kommer att nya
socialdemokratiska kommunledningar höjt uttaget av
den del av inkomstskatten som slår igenom i vanliga
löntagares plånböcker.
Det uppgivna motivet för dessa åtgärder har varit
att få i gång Sveriges ekonomi. Men det egendomliga
är då att medan det hela förra året fram till valet före-
låg en kraftig övervikt för dem som ansåg att landet
gick mot bättre tider - i september 36 % mot 20 %
som trodde på sämre tider - är situationen nu om-
vänd. Det är många fler som tror att läget försämras
än som tror att det förbättras.
Har då denna majoritet fel? Eller är det till även-
tyrs så att politiken är fel? Beror omsvängningen på
att människor inser att det inte kan vara rätt att höja
skatter, när det är fler jobb i den enskilda sektorn som
behövs? Att det inte kan vara rätt att återreglera ar-
betslivet, när det är större flexibilitet och större ut-
rymme för enskilda initiativ som krävs? Att det inte
kan vara rätt att återgå till den politik som förde oss in
i krisen?
Människors förväntningar brukar ge god vägled-
ning om i vilken riktning ekonomin utvecklas. Men
det finns också mera objektiva mätare av den eko-
nomiska feberkurvan, t.ex. räntan och kronkursen.
Den korta räntan ligger nu nästan en procentenhet
över nivån från tiden för valet, medan den långa är i
stort sett oförändrad. Kronindex var i september 126,
och nu ligger det över 130 - i dag på morgonen nära
131. Socialdemokraterna kom till makten på löftet att
ställa allt till rätta inom ekonomin. Sammanfattnings-
betyget på vad som uträttats efter ett halvår är mycket
dåligt.
Ändå har återhämtningen av världsekonomin gått
betydligt snabbare än vad som förutsågs i höstas. Inte
minst gäller detta Europa, och särskilt då våra grann-
länder, Norge, Danmark och Finland men även Tysk-
land. Den gynnsamma utvecklingen av världshandeln
medför att den starka uppgången i den svenska ex-
portindustrin fortsätter. Men trots detta förutses för
Sverige en lägre tillväxt än vad som tidigare ställts i
utsikt. Det är ett tydligt tecken på obalansen i den
inhemska ekonomin att medan andra industriländer
skriver upp sina tillväxtprognoser tvingas vi göra
nedrevideringar.
Därmed fortsätter Sverige att halka efter i den in-
ternationella välfärdsligan. För 25 år sedan låg vi
tillsammans med USA och Schweiz i topp vad avser
levnadsstandard, mätt som köpkraftsjusterad brutto-
nationalprodukt per invånare. Vid den senaste mät-
ningen hamnade vårt land på 17:e plats bland 24
OECD-länder. Och nu förutses alltså sänkningen av
vår relativa välfärd fortsätta.
Enligt finansplanen stannar tillväxten år 1995 vid
2,6 % och 2,9 % år 1996. Det innebär för innevarande
år en sänkning från de 3,4 % som regeringen angav så
sent som i november. Det kan jämföras med att soci-
aldemokraterna i sin ekonomisk-politiska motion i
maj förra året utlovade att en ny regering skulle höja
tillväxttakten i Sverige till 4½ % år 1995.
Ändå är regeringen klart mera optimistisk än and-
ra bedömare, som t.ex. Konjunkturinstitutet och
OECD. Dess prognos bygger på antagandet att den
privata konsumtionen - trots sänkta disponibla hus-
hållsinkomster både i år och nästa år - skall kunna
hållas uppe och t.o.m. öka något. För att räknestycket
skall gå ihop krävs att hushållen inte oväsentligt
minskar sitt sparande.
Om detta har chefen för Handelns utredningsinsti-
tut Lars Jacobsson, som onekligen förfogar över erfa-
renhet och kunnande på området, avgett följande
omdöme: "Att svenska folket skulle spara väsentligt
mindre i år är rent önsketänkande från finansdeparte-
mentets sida". Han förutser att sparkvoten hålls uppe
under intryck av den otrygghet som skapas av alla
skattehöjningar, den ovissa avtalsrörelsen, föränd-
ringar inom socialförsäkringarna och osäkerhet på
fastighetsmarknaden. Inte minst kommer naturligtvis
den sedan några dagar ytterligare höjda realräntan att
stimulera till fortsatt sparande.
Om den privata konsumtionen skulle sjunka i takt
med de disponibla inkomsterna, vilket är ett antagan-
de som förefaller mig betydligt mer sannolikt än re-
geringens, hamnar den årliga tillväxten snarare under
än över 2 %. Då är man inte ens i närheten av de 3 %
som är en förutsättning för att mera märkbart få ner
arbetslösheten. Inte ens enligt finansplanen väntas den
totala arbetslösheten sjunka mer än till ca 11 % nästa
år, medan den öppna arbetslösheten då fortfarande
överstiger 6 %. Dessa siffror skall jämföras med den
snabba återgång till tidigare nivåer för arbetslöshetsta-
len som förespeglades i valrörelsen.
De antaganden som lagts till grund för regeringens
bedömning av den statsfinansiella utvecklingen har
redan slagits sönder. Den femåriga obligationsräntan
förutsågs i år ligga på 10 % i genomsnitt - den är nu
10,8 % och på väg uppåt. Kronindex skulle vara 124
- den är nu nära 131. Med sådana värden blir den
dämpning i statsskuldens ökningstakt som borde följa
av konjunkturförbättringen knappast märkbar. Detta
understryker att regeringens ekonomiska politik är
baserad på ytterst smala marginaler. Minsta störning -
och det är ingen liten störning vi haft - på de interna-
tionella finansmarknaderna eller t.ex. i avtalsrörelsen
utlöser reaktioner som utesluter möjligheterna att med
den förda politiken få ekonomin på rätt kurs igen.
Vad som framför allt inger oro hos marknadsaktö-
rerna är det litet längre perspektivet. Vad händer om
två år, när konjunkturen lutar nedåt igen och Sverige
fortfarande har en total arbetslöshet över 10 % och en
statsskuldskvot på 100 % av bruttonationalprodukten?
Med den känslighet vi har för konjunkturförändringar
i vår statsbudget på både utgifts- och inkomstsidan -
vad som utifrån keynesiansk synvinkel i berömmande
ordalag brukat kallas automatiska stabilisatorer -
kommer då kurvan för statsskuldsökningen åter dra-
matiskt skjuta i höjden. Det är den utvecklingen vi
måste förhindra redan nu, medan efterfrågan på våra
produkter utomlands ännu är hög. Men tiden är kort.
Verkstadsindustrin konstaterade redan i höstas att
konjunkturtoppen för deras del är nära, och Handels-
bankens ekonomer sade i sin senaste prognos att 1995
blir det bästa året i den här konjunkturcykeln.
Har finansministern funderat över varför Finland,
som ju faktiskt råkade ännu värre ut än Sverige under
det tidiga 90-talets nedgång, i dag har en ecu-index på
104 - förmodligen bättre, eftersom siffran är sedan i
går - mot Sveriges över 130? Varför har den svenska
kronan sjunkit med 20 % gentemot den finska marken
sedan i somras? Varför ligger den korta räntan i Fin-
land nästan tre procentenheter lägre än den svenska?
Svaret är förstås att man i vårt broderland tagit
mycket mera allvarligt på kravet att sanera ekonomin
genom utgiftsminskningar och att genomföra långsik-
tiga strukturella reformer som är alldeles nödvändiga.
Fru talman! Jag nämnde den aktuella orosfaktor
som lönerörelsen utgör. Många tårar har fällts över
den uteblivna samordningen inom LO. För min del
tror jag denna är till fördel, och det även om löneök-
ningen totalt sett blir något högre än vad den annars
skulle ha varit i genomsnitt. Genom att förhandlings-
arbetet decentraliseras blir det möljligt att bättre an-
passa förändringarna till lönebetalningsförmågan. Det
är ett viktigt steg mot den ökade flexibilitet i arbetsli-
vet som krävs.
I konsumentledet är prisstegringen ännu så länge
beskedlig. Konsumentprisindex klarade sig i januari
under treprocentsgränsen på tolmånadersbasis. Det
förtjänar framhållas att inträdet i EU hade stor bety-
delse för detta, vilket var och en som sedan årsskiftet
handlat fläskfilé med rabatt kan intyga. Men produ-
centpriserna stiger i en takt av över 6 % om året. Och
i synnerhet efter den senaste ränteuppgången och
kronförsvagningen kan handelns marginaler inte
krympas hur mycket som helst. Som Riksbanken
nyligen framhöll, blir det svårt att klara prisstabili-
tetsmålet under resten av året och särskilt nästa år. Jag
vill understryka att detta mål är en inflationstakt av
2 % och inte 3 % - den sistnämnda siffran är ytterkan-
ten på den bandbredd som inte får överskridas annat
än kanske någon enstaka månad.
Inget är viktigare för trovärdigheten i kampen mot
inflationen än att Riksbanken ges ökad självständighet
i enlighet med Riksbanksutredningens liggande för-
slag. Jag har tidigare frågat finansministern - och för
den delen också förre utredningsledamoten Jan
Bergqvist - och jag gör det igen: Om ni nu inser att
medlemskap i ett EU som befinner sig i den ekono-
miska och monetära unionens andra steg kräver åtgär-
der på denna punkt, varför då inte genomföra dem så
snabbt som möjligt för att markera beslutsamheten att
försvara kronans inre och därmed också yttre värde?
Ett annat krav som medlemskapet i EU och förbe-
redelserna för EMU ställer är utarbetandet av ett
konvergensprogram. Regeringen tycks mig hittills ha
tagit alldeles för lätt på den uppgiften. Det räcker
uppenbarligen inte med en internationell populärver-
sion av finansplanen. Då stiger räntorna ytterligare i
höjden lika snabbt som kronan försvagas. De nu av
verkligheten sönderslagna prognosantagandena måste
korrigeras och perspektivet dras ut mot år 2000. När
så sker kommer det att stå klart att finanspolitiken
måste skärpas. Det duger inte att vänta till hösten eller
ens till kompletteringspropositionen med ytterligare
sparförslag. De förhindras dessutom av att vi nu under
de närmaste veckorna här i riksdagen kommer att anta
utgiftsbeslut för de närmaste 18 månaderna. Vad som
då återstår när man kommer stickande med improvise-
rade sparförslag i efterhand är inga besparingar, det är
skattehöjningar. Kommentarer både av finansministen
och av den socialdemokratiska gruppledaren här i
riksdagen antyder att det är ytterligare skattehöjningar
som kan komma.
Om man vill ge ett seriöst intryck inför EU kan
man inte efter bara någon eller några månader komma
och vilja ändra i det konvergensprogram som över-
lämnats till berörda EU-organ. Det bästa vore natur-
ligtvis om finansministern redan här i dag kunde läm-
na de utfästelser som behöver göras.
Men Göran Perssons problem är att inte ens det
otillräckliga sparpaket han hittills lagt fram ser ut att
kunna genomföras. Det förslag till statsbudget som
socialdemokraterna i finansutskottet säger sig stödja
urholkas successivt. Förutom att det riktade anställ-
ningsstödet är närmast verkningslöst i sak, och där-
med ansvarslöst i nuvarande samhällsekonomiska
läge, är det efter vad som framkommit efter ett oänd-
ligt antal frågor i finansutskottet också ofinansierat.
Det heter att man skall återkomma till finansieringen i
kompletteringspropositionen - och vad det betyder
har jag just sagt - och det sägs likadant om andra
avvikelser som nu är på gång i arbetsmarknadsutskot-
tet.
Men därmed är inte det budgetförslag vi nu tar
ställning till fullständigt. Flera uppgörelser har träffats
med oppositionspartier om merutgifter inom bl.a.
jordbrukets och tullens områden. Förändringarna går i
samma riktning som vi moderater förordat, men skill-
naden är att finansieringen inte är klar. Det konkreta
förslaget om neddragningar på familjepolitikens om-
råde skulle vara färdigt till den 1 mars - det har vi
inte sett av. Vad säger finansministern om revolten
inom socialförsäkringsutskottet mot förslaget om
sänkt kompensationsnivå i sjukförsäkringen? Sam-
mantaget är detta sparmotstånd hos socialdemokrater i
riksdagen naturligtvis en mycket dålig signal till de
bedömare som är övertygade om att Sverige behöver
spara mera.
Företrädare för internationella samarbetsorgan och
ratinginstitut samt bankanknutna och fristående eko-
nomer anser genomgående att det tillkommande spar-
behovet är 15-20 miljarder. Det moderata budgetal-
ternativet ger en förbättring på 17 miljarder. Därtill
krävs enligt både vår och andras mening att åskilligt
av vad som hittills haft formen av skattehöjningar
måste omformas till utgiftsminskningar. Totalt sett
förordar vi 44 miljarder i skattelättnader och 62 mil-
jarder i utgiftsbesparingar.
Om Sverige skall kunna återupprättas som tillväxt-
och företagarnation är det därutöver nödvändigt att
avreglera marknader, att privatisera offentligt ägda
företag och att konkurrensutsätta verksamheter som
hittills legat under statliga eller kommunala monopol.
Inte minst är det angeläget att öppna för en expansion
av den privata tjänstesektorn. Finansministerns nega-
tiva besked på den punkten nyligen är ett hårt slag
riktat mot arbetssökande både ungdomar och äldre i
vårt land. Det är dessutom obegripligt med hänsyn till
att vi tycks vara överens om att de nya jobben måste
komma i privata företag. Industrin och byggsektorn
kan visserligen komma att producera mer men inte
anställa så många fler. En avreglerad, vital och väx-
ande tjänstesektor är nödvändig om Sverige skall få
den tillväxt som behövs för att arbetslöshet, budge-
tunderskott och statsskuld skall komma ner i rimliga
proportioner.
Fru talman! Bland alla de viktiga reservationer
som vi moderater avgett till finansutskottets betän-
kande yrkar jag bifall till nr 1 och nr 25.