Fru talman! Fortsatt valutaoro, kronan rekordsvag,
mörk dag för Sverige,höjning av räntan ligger i luften.
Det var gårdagens rubriker. Har ni sett dem förut?
Förra veckans rubriker handlade om finansmannen
Nick Leeson. Han anklagas för att ha svindlat en bank
i Singapore så till den milda grad att den gått omkull,
vilket rapporteras sända chockvågor genom hela den
internationella ekonomin - också i Sverige.
De senaste åren har penning- och valutaoron ore-
gelbundet och emellanåt våldsamt sköljt fram och
tillbaka över den svenska ekonomin. Spekulationen
mot kronan, som ledde till den moderna historiens i
särklass största devalvering, är bara ett exempel. Den
svenska ekonomin attackerades. Försvaret av kronan
gjorde oss snabbt fattigare , och staten tvingades låna
ännu mer pengar till ökande räntor. Sekundsnabbt kan
obegränsade belopp, utan insyn eller minsta broms,
föras ut ur landet. Det har medfört en enorm resurs-
förstöring, större arbetslöshet, högt ränteläge och att
konjunkturuppgången har försvagats. Detta sker trots
den mycket kraftiga valutapolitiska stimulans som den
flytande kronan ger svensk ekonomi. Devalveringsef-
fekten är ju större än alla devalveringar tillsammans
under de 20 föregående åren!
Det finns intressanta likheter med de ekonomiska
kriserna i slutet av förra seklet, under 10- och 30-talet.
Varje kris föregicks av en osedvanligt lång högkon-
junktur som förknippades med avregleringar eller
snabb utveckling av nya ekonomiska möjligheter. I
dessa fall handlade det bl.a. om aktiemarknadens
utveckling. Men någonstans tappade man fotfästet och
gick för långt, spekulerade för mycket och blev alltför
lättsinnig. Det blev en krasch med åtföljande massar-
betslöshet, omfattande företagsnedläggningar och
krympande ekonomi. Dessa kriser medförde att vi
drog lärdom och införde väl fungerande spelregler för
bl.a. aktiemarknaden.
Under 80-talet avreglerades penning- och valuta-
marknaderna, samtidigt som de snabbt internationali-
serades och växte med hjälp av bl.a. ny informations-
och datateknologi. Detta skedde inte bara i vårt land
utan också i vår omvärld. Vi fick uppleva en sällsynt
lång högkonjunktur. Sedan kom kraschen i början av
90-talet, och vi lever nu i efterdyningarna av den.
Dessa snabba, våldsamma och oregelbundna variatio-
ner är typiska för dåligt dämpade eller omogna sys-
tem. Men vilken lärdom har regering och opposition
dragit av detta? Har de försökt upprätta rimliga spel-
regler för valuta- och penningmarknaderna? Har de
hörsammat kravet från bl.a. Miljöpartiets sida om att
åtminstone undersöka möjligheterna att införa en
friktionsavgift för att dämpa penningflödena över
nationsgränserna? Har de lystrat till vårt krav på ökad
insyn och offentlighet när det gäller vad det är för
pengar som rör sig över gränserna? Har de alls reage-
rat på att ca 90 % av det kapital som förs över grän-
serna inte har med import och export att göra?
Svaret är nej och åter nej! Både regeringen och
den borgerliga oppositionen har vägrat att ens disku-
tera en rimlig reglering av penning- och valutamark-
naderna. De avfärdar unisont alla gröna krav på bättre
spelregler. De vill inte ens utreda saken det minsta, än
mindre vill de att regeringen i EU eller i andra inter-
nationella sammanhang skall ta upp dessa frågor.
För ett halvår sedan hette det från såväl moderater
som socialdemokrater att bara vi blir medlemmar i
EU så lugnar marknaden ner sig. Rösta ja till med-
lemskap så sjunker räntorna och kronan stärks. Rösta
ja så räddas jobben både i offentliga sektorn och i
näringslivet. Så röstade majoriteten ja, och vi blev
medlemmar. Det medförde att vi nu måste erlägga en
årlig medlemsavgift på 20 miljarder kronor, vilket
självfallet försämrade statens finanser och medförde
fördjupade ekonomiska problem. De utlovade eko-
nomiska fördelarna har uteblivit - än så länge. Oron
är kvar.
Nu heter det, främst från högerhållet, att staten
måste spara på den offentliga sektorn så mycket mer
så att marknaden blir nöjd. Det ligger naturligtvis
mycket i att även staten långsiktigt måste ha balans i
sina utgifter och inkomster - och så har ju inte varit
fallet de senaste 20 åren. Underskottet har trendmäs-
sigt bara ökat och ökat. Under den nu fortfarande
pågående ekonomiska krisen har underskottet växt
med våldsam fart - 90 % av BNP i statsskuld, en bra
bit över hundra miljarder kronor årligen i räntebetal-
ningar för statslånen.
Självfallet måste vi spara, men tro för den sakens
skull inte att vi kan spara oss ur krisen. Tro inte heller
att vi kan spara oss till en lugn och snäll penning- och
valutamarknad. Utan rimliga och väl fungerande in-
ternationella spelregler för penning- och valutamark-
naderna kommer oron att bestå. Med bättre fungeran-
de marknad menar jag att de väsentliga frihetsgrader-
na bibehålls och förstärks genom att man upprättar
spelregler som alla kan respektera och inse fördelarna
med. Samtidigt kan marknaden på ett rimligt sätt få
bidra till att bekosta den gemensamma sektorn, som är
ett så viktigt stöd för marknadens utveckling.
De spelregler som nu måste upprättas är emellertid
inte uppenbara. Vi rör oss i en internationaliserad
ekonomi med snabb datateknik och en rad andra för-
utsättningar än tidigare. Vi har föreslagit någon form
av friktionsavgift. Vi har också föreslagit att man
måste arbeta med utredningar och föra en internatio-
nell diskussion i dessa frågor - i första hand inom
Europeiska union men också internationellt i övrigt.
Göran Persson, Jan Bergqvist, Anne Wibble - var-
för behövs rejält genomarbetade spelregler när det
gäller aktiemarknaden, men absolut inte när det gäller
penning- och valutamarknaden?
För att få balans i statens finanser krävs framför
allt att företagen och den inhemska konsumtionen
återhämtar sig. Därför föreslår vi i Miljöpartiet kraftig
sänkning av arbetsgivaravgifterna, vilket finansieras
genom en höjning av miljöskatterna i motsvarande
grad. Därigenom omfördelas skatt från tjänstesektorn
och energisnåla företag till den energikrävande pro-
cessindustrin som producerar för export. Det är ju
denna exportindustri som drar nytta och får vinst av
den kraftiga valutapolitiska stimulansen. Vi föreslår
också att momsen sänks för mat och inrikestransporter
till 12 respektive 5 %. Därigenom kompenseras hus-
hållen för ökade energiskatter, och med ökad energi-
effektivitet öppnas också möjligheter att öka den
inhemska efterfrågan.
Om vårt förslag till statsbudget vann i riksdagen
skulle statens lånebehov minska med ytterligare 12
miljarder det närmaste budgetåret. Vi sparar mer på
statens bidrag till hög- och medelinkomsttagare, vi
sparar mer på militärt försvar och vi tackar nej till ett
antal kostsamma men tvivelaktiga arbetsmarknadsåt-
gärder som t.ex. arbetsföretag och en numera omstöpt
form av studielön för vissa arbetslösa på högskola.
Men vi sparar inte på låginkomsttagarna, tvärtom!
Genom ett brutet tak i socialförsäkringarna och med
ett höjt, beskattat barnbidrag, snarare stärks deras
köpkraft genom vårt förslag. Detta är viktigt också för
att åstadkomma en återhämtning av ekonomin. Lågin-
komsttagarna behöver ju mer än andra öka sin kon-
sumtion.
Däremot tror vi inte på regeringens förhoppning
att det privata sparandet i allmänhet skall minska och
folk i stället skall konsumera mera. Tvärtom tror vi att
allmänhetens förtroende för såväl staten som ekono-
misk garant för framtida välfärd, som för ekonomins
funktionssätt i allmänhet, har fått sig en rejäl knäck.
Folk inser helt enkelt att man måste skaffa sig ett
sparkapital. Man kan inte lita på storebror staten. Man
måste räkna med återkommande ekonomiska kriser.
Sparkvoten kommer därför långsiktigt att öka!
Vi anser att socialdemokratins, och även Folkpar-
tiets, ansträngningar att försöka vidmakthålla och
återställa statliga socialförsäkringssystem som ger
ersättning efter inkomst är farliga för svensk ekonomi.
Det blir helt enkelt för dyrt. Antingen tvingas skatter-
na eller egenavgifterna upp för att bekosta dessa sys-
tem, och då stryps ekonomin av ett alltför högt skatte-
tryck, eller också tvingas ersättningsnivåerna ner så
att låginkomsttagare och andra utsatta grupper får
problem. Då ökar i stället kommunernas kostnader för
socialbidragen, osv. Just nu upplever vi bägge dessa
ting - höjda skatter på arbete och successivt urholka-
de ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Och be-
tydligt mer är att vänta i den vägen om inte en kurs-
ändring vidtas!
Vi har från Miljöpartiets sida, alltsedan 80-talets
början, kritiserat delar av välfärdssystemet för att de
kräver en orimligt hög ekonomisk tillväxt. Särskilt
påtagligt har detta varit när det har gällt ATP-
systemet. Erfarenheten visar att en framtvingad hög
ekonomisk tillväxt leder till utplundring av naturre-
surser, utsugning av människor och en ökad miljöför-
störing. Det är en kortsiktig ekonomi som inte tar
hänsyn till samhällskostnader, sociala kostnader och
miljökostnader. Det är en ensidig ekonomi som förlo-
rar sin mening och sitt innehåll, som förslösar resurser
och som saknar en medveten inriktning för bättre
levnadsförhållanden. Den gröna politiska rörelsen har
hårt kritiserat denna blinda och destruktiva form av
ekonomisk tillväxt och har i konsekvens därmed ifrå-
gasatt offentliga utgiftsökningar och kostsamma väl-
färdssystem. Jag hävdar att vi inom Miljöpartiet står
väl rustade inför de sparbeting och den trimning av
den offentliga sektorn som alla nu inser måste göras.
Den nödvändiga kursändringen har vi från Miljö-
partiet länge pekat på. Staten skall ta ansvar för de
utsatta och stå för en hyfsad ekonomisk grundtrygghet
för alla. Men staten har inte råd att dela ut omfattande
bidrag i olika former till hög- och medelinkomsttaga-
re. Vårt förslag att om ersättningsnivån i socialför-
säkringarna skall halveras för den del av inkomsten
som ligger över 140 000 om året innebär en rejäl
besparing på 4 miljarder per år utan att låginkomstta-
garna drabbas. Det är ett bra exempel på hur bespa-
ringar med fördel kan göras.
Fru talman! Jag vill ta upp en tredje fråga i detta
anförande, nämligen vad vi, de gröna, ser som helt
avgörande på längre sikt i ekonomin. Förutom spel-
regler för finans- och valutamarknaden och förutom
vettiga besparingar med en bra fördelningspolitisk
profil i budgetsaneringen krävs att ekonomin ges en
miljömässigt långsiktig hållbar utveckling. För närva-
rande ökar miljöskulden från år till år genom fortsatta
utsläpp, växande avfallslager och stora uttag av ändli-
ga råvaror. Omfattande investeringar måste göras för
att man skall kunna förverkliga kretsloppssamhället,
så att den tilltagande resursförstöringen upphör och
nya resurser i stället tillskapas.
Vi föreslår omfattande investeringar i miljöanpas-
sade transportsystem, i miljöanpassade energisystem
och i sanering av skadade miljöer. Det allergisane-
ringsprogram om 2 miljarder som vi har kommit
överens med regeringen om är ett bra exempel på
grön politik för fler jobb, högre livskvalitet och lång-
siktigt bättre ekonomi. Det ger 20 000-30 000 nya
jobb i främst den svältfödda byggsektorn på kort sikt.
På längre sikt ger det bättre hälsa och bättre boende,
vilket medför lägre kostnader för vård och högre
arbetskapacitet hos människorna. Miljö ger jobb,
både på kort sikt för arbetslösa byggarbetare och på
lång sikt för en friskare befolkning med större tillgång
till resurser än vad som annars vore fallet.
Det är alltför lätt att i ekonomiska kriser tappa det
mer långsiktiga perspektivet. Tyvärr verkar regering-
en ha gjort just detta. I er ekonomisk-politiska vision i
den finansplan som nu skall antas lyser miljön med
sin frånvaro. Medvetenheten om att en bättre miljö
ger bättre ekonomi och större resurser i framtiden har
förlorats i den finansplan som vi diskuterar i dag. Det
är naturligtvis bra att regeringen tar sig an arbetslös-
heten och obalansen i statens finanser. Men utan en
fungerande och rimlig miljö blir det hela ändå ganska
poänglöst.
Avslutningsvis undrar jag, när det gäller arbets-
lösheten, varför både regeringen och den borgerliga
oppositionen vägrar att sänka arbetstiden. Det vore ju
en snabb och relativt enkel åtgärd som skulle ge åt-
skilliga nya jobb. Med 37 timmars normalarbetstid i
stället för nuvarande 40 skulle många välbehövliga
jobb åstadkommas. Jag håller med er som säger att
arbetslösheten är ett gissel som måste bekämpas med
alla medel. Men varför säger ni blankt nej till en ar-
betstidsförkortning som snabbt ger nya jobb?
Fru talman! Vi i Miljöpartiet står naturligtvis bak-
om alla reservationer som jag är delaktig i, men jag
vill särskilt yrka bifall till reservationerna 3, 24 och
29.