Herr talman! Anne Wibble talade om hur viktigt
det är att formulera att man skall sänka både arbets-
lösheten och budgetunderskottet. Skillnaden är att för
Anne Wibble är detta en formulering, medan det för
oss är fråga om att handla och genomföra de åtgärder
som behövs för att klara detta. Ni misslyckades ju
med det. Ni skapade ett större problem. Vi har nu att
ta hand om detta och rätta till det i handling.
Nu är det fråga om att konkret punkt efter punkt
genomföra ett program. Vi är inställda på att genom-
föra det ända till dess vi har klarat statens ekonomi
och arbetslösheten. Det är ett jättejobb som ligger
framför oss. Men vi kommer inte att ge oss förrän vi
har klarat av det.
Jag har ingen som helst anledning att försöka
trassla mig ur några formuleringar i finansutskottets
betänkande. Jag står för dem. Det som står där är
riktigt enligt min uppfattning. Det finns ingen anled-
ning att trassla vare sig hit eller dit.
Den uppgörelse som träffades 1992 - det var två
omgångar - var ett uttryck för att socialdemokratin
tog ett mycket långtgående ansvar för Sveriges fram-
tida ekonomi. Jag tror att det är svårt att hitta exempel
i andra länder där ett oppositionsparti har varit berett
att gå in och ta ett så utomordentligt stort ansvar och
fortfarande vara kvar i opposition.
Anne Wibble hakar upp sig på att vi skriver att ut-
vecklingen ledde till depressiva inslag i ekonomin.
Det råder inget tvivel om att det fanns en skillnad i
konjunkturbedömningen mellan socialdemokraterna
och regeringen. Vi ville att man i ett skede skulle
sänka momsen just för att motarbeta den depression
som spred sig över den svenska ekonomin och som
ledde till att många företag, inte minst små företag,
gick i konkurs. Där fanns en stor skillnad. Jag står för
den formulering som finns på s. 41.