Fru talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
reservationerna 3, 8 och 12. Det är bra att Sverige inte
skall vara med i EMU från start. Däremot är jag litet
undrande, eller snarare mycket undrande, inför rege-
ringens motiv. Det är en ensidig hänvisning till opini-
onsläget. Jag efterlyser sakliga argument. Det finns
gott om sådana.
Jag såg i någon tidning att den franske finansmi-
nistern hade gjort en jämförelse när det gäller det här
med att släppa in Sverige i det nya EMU-råd som
eventuellt skall bildas. Han lär ha sagt att det skulle
vara som en utomäktenskaplig förbindelse. Om man
skulle spinna vidare litet grand på den jämförelsen
kanske man kan säga att Erik Åsbrinks argument mot
det här äktenskapet enbart tycks vara att opinionen
inte är mogen. Den dag då svenska folket tycker att
Svea skall gifta sig med den här patriarken i Europa,
är det däremot läge för att föra in henne.
Sedan läste jag med ett visst intresse Mats Odells
inlägg i Dagens Nyheter i dag. Om man återigen
skulle spinna vidare på den här jämförelsen kanske
man kan säga att Odell uppenbarligen vill ha detta
äktenskap. Men först skall Svea ändra sig riktigt rejält
och anpassa sig till den typ av äktenskap man håller
sig med i det katolska Europa med de relationer mel-
lan könen som det innebär.
Det finns också en centerpartimotion av Ingbritt
Irhammar och Karin Israelsson där de tar upp just det
här med varför kvinnorna är så tveksamma till EMU.
Mätningarna visar ju att kvinnorna i genomsnitt är
ännu mer negativa än männen. Jag tror att det har
mycket med just denna fråga att göra. Även om EMU
uppfattas som ett ekonomiskt projekt, handlar det ju i
grunden om att legitimera ett samhälle, ett system,
som innebär radikalt annorlunda relationer mellan
könen. Mycket mer av det som här sköts i den offent-
liga sektorn skall skötas av kvinnorna i hemmen.
Mats Odell vill ha en förändring av det svenska
samhället först för att anpassa sig till detta. Sedan är
han beredd att driva in Svea i det här äktenskapet.
Det finns i grunden två alternativa former av Eu-
ropasamarbete. Den ena formen är en typ av samarbe-
te som formulerades i programmet, Sätt Europa i
arbete tror jag att det hette, 1994. Den andra form av
samarbete som har formulerats är EMU. Jag vet att
Erik Åsbrink brukar håna mig ibland för att jag bara
kan hitta socialdemokrater att citera. Jag förmodar att
Arbetets ledarskribent är socialdemokrat, så jag tar
risken en gång till. Den här ledarskribenten skrev den
22 november: EU:s regeringschefer och finansminist-
rar har försatt sig i ett moment 22. De vill få ned ar-
betslösheten men vägrar att överge den arbetslöshets-
drivande politik som ligger till grund för valutaunio-
nen.
Det handlar om ett val. Man kan inte både satsa på
ett Europa i arbete och samtidigt driva in Sverige i
denna arbetslöshetsskapande union.
Lars Tobisson talar om att man inte kan äta kakan
och ha den kvar. Sedan beskriver han det här med att
föra in Sverige i EMU som att införa euron. Men Lars
Tobisson, som ju i alla andra sammanhang gärna talar
om konkurrens och valfrihet: Varför kan vi inte låta
kronan och euron konkurrera? Vi vet ju båda att om
EMU kommer till stånd, så kommer också euron att
förekomma i Sverige. Jag har varit på besök i Bankfö-
reningen, och jag fick då fullt klart för mig att euron
kommer att förekomma ganska mycket. T.o.m. sådana
där euromynt som Carl Hamilton visade upp kommer
säkert att förekomma i en och annan affär. Jag är
säker på att Lars Tobisson kommer att kunna ta en
euro och gå ned i fiket här och ta sig en kaffe med
hjälp av den.
Men varför skall han då alltså genomdriva denna
ensidighet, denna brist på valfrihet, och tvinga in oss?
Varför inte låta de här två valutorna samexistera? Då
får vi se vilken som är bäst och vilken som svenska
folket väljer.
Carl Hamilton gör påståenden om att villaägare
skulle tjäna si och så många tusen kronor på ett
svenskt EMU-medlemskap. Jag vet inte hur många av
er som kan påminna sig de siffror som man jonglerade
med när Sverige skulle in i EU. Jag tror att det var
10 000 kr per löntagare som man skulle tjäna på EU-
medlemskapet. Det är kanske inte lätt att nu i efter-
hand räkna ut exakt vad som är följden av EU-
medlemskapet. Det är dock förhållandevis enkelt att
konstatera att det rört sig om propagandistiska luftbal-
longer.
Jag trodde faktiskt att Carl Hamilton, efter att ha
varit på Handelsbanken ett tag och efter att ha gett ut
sina små skrifter med konjunkturbedömningar o.d.,
skulle ha lagt av med här typen av propagandistiska
luftsiffror. Det här kan Carl Hamilton nämligen inte
veta något om. Jag tror snarare att det är förenat med
en stor risk - Per-Ola Eriksson tog tidigare upp det
och vi har ju facit på vad som hände då kronan knöts
till ecun, med de räntenivåer som då uppstår - om
Sverige kommer med i EMU.
Jag håller med Per-Ola Eriksson i det resone-
manget gentemot Carl Hamilton. Ändå måste jag säga
att jag inte heller riktigt förstår Per-Ola Erikssons
inställning. Han talar, med rätta, om den centralise-
ring som EMU innebär, exempelvis av penningpoliti-
ken, men samtidigt är han fullt beredd att gå in i
fempartiuppgörelsen. Redan den innebär ju en mycket
kraftig centralisering av penningpolitiken. Per-Ola
Eriksson måste väl i konsekvensens namn gå emot
också den mycket stora centraliseringen.
Lars Tobisson talar om sifokrati. Jag har väldigt
svårt att förstå vad han egentligen vill när det gäller
att låta folkets vilja få utslag. Carl Bildt lanserade
tanken på någon form av folkligt ställningstagande
1999. I och för sig föredrar vi ett ställningstagande
ännu tidigare, men okej. Om det är möjligt att få en
majoritet för detta, så låt oss då gå till folkomröstning
1999! Nu verkar dock Moderaterna ha fått kalla föt-
ter. Vi har ett yrkande i dagens betänkande. I utskottet
begärde vi att få separera de båda frågorna - folkom-
röstning i princip respektive tidpunkt för en folkom-
röstning. Moderaterna var kompakt ointresserade. I
början var det här uppenbarligen en bluff som ni
moderater körde just av SIFO-skäl. Nu, när ni märker
att det kanske rent av skulle kunna finnas en liten
möjlighet att få till stånd en folkomröstning, blir ni
rädda och flyr för glatta livet!
Carl Hamilton säger att man är förbittrad på Sve-
rige. Ja, det är möjligt att det bland hans kompisar
nere i Bryssel finns en och annan höjdare som är
förbittrad. Genomför gärna, Carl Hamilton, en liten
SIFO-undersökning bland folken i Europa och fråga
hur många som är förbittrade över att Sverige inte vill
vara med i EMU! Carl Hamilton talar ju om elitens
Europa, om etablissemangens Europa.
Sedan vill jag säga några ord om det här med fot-
bollsklubben. Jag vet inte om Carl Hamilton har spe-
lat så mycket fotboll. Själv har jag varit med i fot-
bollsföreningar i närmare 40 år. Jag vet hur det går till
där. När man skall fatta beslut om att t.ex. upplösa en
fotbollsförening eller slå ihop den egna fotbollsföre-
ningen med en annan är det faktiskt fråga om ett de-
mokratiskt beslut som alla spelare och medlemmar i
klubben är med och tar. Det är svensk folkrörelsede-
mokrati, och det är en helt annan demokrati än den
demokrati - eller brist på demokrati - som förekom-
mer i EU och när det gäller EMU.
Carl Hamilton glider i frågan om en folkomröst-
ning. I partiledardebatten den 8 oktober sade Lars
Leijonborg efter det att Carl Bildt hade sagt att folket
på något sätt skulle få avgöra frågan, att han är beredd
att instämma i att det är lämpligt att ställa in sig på en
folkomröstning 1999. Har Folkpartiet också backat?
Traskar ni alltid patrull med Moderaterna? Nu när
Moderaterna backar, gör också ni det.
Visst skall valrörelsen 1998 handla om EMU. Vi
skall också hjälpa till där och se till att det blir så.
Men gäller inte detta med folkomröstningen också?
Någon ordning får det väl vara även i ett spretigt
folkparti.
När det gäller Centern och folkomröstningen säger
man att det skall ske tidigast valdagen år 2002. Per-
Ola Eriksson hänvisar, i likhet med regeringen, till att
det i dag inte finns någon majoritet. Men, Per-Ola
Eriksson, är det inte principiellt en ganska konstig
ståndpunkt? Det kan ju finnas en majoritet här i riks-
dagen - det hoppas jag och förmodligen också Per-
Ola Eriksson - också efter år 2002 som inte vill föra
in Sverige i EMU. Är det ett motiv för att inte ha
folkomröstning då heller? Något slags principiell
hållning måste vi väl ändå ha. Om vi vill att folket
skall avgöra får väl vi som är emot EMU - om det
skulle uppstå en majoritet bland folket för EMU, även
om vi skulle råka ha en majoritet här i riksdagen -
acceptera det sakförhållandet och se till att en folkom-
röstning kommer till stånd.
Frågan om ett ställningstagande till EMU handlar i
grunden om en respekt för den folkliga viljan. Stats-
ministern har ju sagt att frågan om EMU till sin om-
fattning egentligen är större än frågan om själva EU-
medlemskapet. Jag är överens med honom om det.
Det är en oerhört stor och omfattande fråga. Har man
respekt för den politiska demokratin och för den folk-
rörelsedemokrati som vi i Sverige har utvecklat, är det
enda rimliga att vi låter folket ta ställning och säga ja
eller nej till ett svenskt medlemskap i EMU.