Fru talman! I dag skall riksdagen fatta beslut om
ifall Sverige skall gå med i EMU. Det är ett viktigt
beslut, men jag tycker nog ändå att det är en mild
överdrift att som Per-Ola Eriksson hävda att riksda-
gen nu skall fatta detta sekels viktigaste beslut. Per-
sonligen sätter jag nog den allmänna rösträttens infö-
rande snäppet högre än det beslut som skall fattas i
dag. Icke desto mindre - den 1 januari 1999 skall den
tredje etappen av den ekonomiska och monetära
unionen av allt att döma inledas.
Vi kristdemokrater anser inte att Sverige skall vara
ett av de länder som deltar. Det främsta argumentet är
att den redan mycket höga arbetslösheten riskerar att
ytterligare förvärras om Sverige nu skulle gå med i
EMU. Det andra argumentet är att om den mest nega-
tiva folkopinionen bland alla medlemsländerna, som
finns här i Sverige, skulle köras över av en riksdags-
majoritet skulle detta kunna hota hela Sveriges delta-
gande i Europaprojektet.
Jag har blivit angripen av Johan Lönnroth utifrån
en artikel som jag har skrivit på DN Debatt i dag.
Uppenbarligen har Lönnroth inte läst artikeln. Krist-
demokraternas argument mot ett svenskt medlemskap
är nämligen just dem jag nyss har nämnt, och att Sve-
rige lider av mycket djupgående ekonomiska struktu-
rella problem huvudsakligen på arbetsmarknaden.
Ett exempel på detta är att Riksbanken redan med
dagens extremt höga arbetslöshet hotar att höja styr-
räntan för att kyla av ekonomin. Detta görs alltså mitt
i denna djupa arbetslöshet! Det finns alltså mycket
tydliga tecken på att jämviktsarbetslösheten har gått
upp mycket högt.
Ett annat exempel på detta är att det enligt AMS i
18 av landets 24 län råder en stor brist på yrkesarbeta-
re. Detta skapar stora problem i form av inflationsten-
denser och flaskhalsproblem. Mitt uppe i denna mas-
sarbetslöshet har vi stora flaskhalsproblem!
Fru talman! Detta pekar på att Sverige har mycket
allvarliga strukturproblem, och att jämviktsarbetslös-
heten i Sverige ligger långt över de 4 % som rege-
ringen har som målsättning till år 2000. Det innebär i
klartext att den snart helt självständiga Riksbanken
med sitt inflationsmål inte kommer att låta arbetslös-
heten sjunka under jämviktsarbetslöshetens nivå såvi-
da inte nödvändiga strukturella åtgärder som förbätt-
rar lönebildningen och sänker jämviktsarbetslösheten
först vidtas.
De här farhågorna bekräftas på ett närmast kusligt
sätt av Konjunkturinstitutets novemberprognos. Där
förutses att regeringen kommer att misslyckas med sin
ambition att nå 4 % öppen arbetslöshet år 2000. Den
blir enligt Konjunkturinstitutet i stället 6,3 %. Totalt
blir den 10 % inklusive 4 % i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Lönebildningen misslyckas också enligt
Konjunkturinstitutet. Den går igenom det tak på 3,5 %
som satts för att nå sysselsättnings- och stabilitetsmål
och hamnar i stället någonstans på 4,4 % i år och 4 %
nästa år. Sverige kan inte gå med i EMU med en så
dåligt fungerande lönebildning.
Fru talman! Problemen är att regeringen varken i
budgetpropositionen eller i EMU-propositionen er-
känner de här strukturella problemen. Ingenting tyder
heller på att regeringen nu, mindre än ett år före valet,
tänker utmana de starka krafterna inom den egna
rörelsen för att åtgärda de här problemen. Fjättrad till
en gemensam penningpolitik inom EMU riskerar de
problem som jag nyss har nämnt att förvärra den
svenska massarbetslösheten. Utöver detta är den ne-
gativa folkopinionen ett stort hinder för Sverige att gå
med i EMU.
Men, fru talman, kraven på den ekonomiska poli-
tiken minskar inte om Sverige står utanför valutau-
nionen. Tvärtom ställs det minst lika höga krav på en
stabilitetsorienterad politik. Det innebär för oss krist-
demokrater upprätthållande av ett fast penningvärde
och sunda statsfinanser.
Jag tycker också att det finns skäl att fundera över
tänkbara finanspolitiska utvecklingar av ett svenskt
innanför- respektive utanförskap när det gäller den
tredje etappen av EMU. Det råder för närvarande en
betydande osäkerhet om hur många och vilka länder
som kommer att delta. Den här frågan kommer att
spela en viktig roll för styrkan i det nya valutaområ-
det. Vi vet att det kan finnas stora underliggande
ekonomiska problem i de nationella ekonomierna,
som inte konvergenskraven synliggör. Så har t.ex.
påvisats att i flera av de stora och i det här samman-
hanget mycket betydelsefulla länderna måste genom-
gripande förändringar ske för att klara socialförsäk-
ringssystem och pensionssystem. I annat fall hotas
den ekonomiska stabiliteten inom EMU.
Fempartiuppgörelsen om Riksbankens ställning
som riksdagen snart skall ställning till stärker natur-
ligtvis trovärdigheten för svensk penning- och valuta-
politik. Inte minst mot bakgrund av Sveriges historia
med hög inflation och upprepade devalveringar är
detta en välkommen uppgörelse. Reformen är viktig
för att Sverige skall kunna bevara den trovärdighet
som byggts upp under den regim som innebär flytande
växelkurs i kombination med ett inflationsmål.
Kristdemokraternas ståndpunkt är att en nationell
penningpolitik under nuvarande ekonomiska struktu-
rella förhållanden är en fördel. Detta har också be-
kräftats av bl.a. EMU-utredningen. Den nationella
penningpolitiken kan i viss mån fungera som en för-
säkring mot makroekonomiska störningar som speci-
fikt skulle kunna drabba Sverige.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att under-
stryka att Riksbanken enbart kan stödja den allmänna
ekonomiska utvecklingen så länge den inte hotar
inflationsmålets trovärdighet. Denna trovärdighet
skulle naturligtvis riskera att minska om det enda
argumentet för att stå utanför den monetära unionen
skulle vara att penningpolitiken behövs för att mot-
verka ekonomiska störningar.
Fru talman! Jag tycker att man i ärlighetens namns
skall erkänna och påminna om att de flesta makro-
ekonomiska störningar som Sverige har råkat ut för
har varit hemmagjorda. Detta innebär inte att risken
för det upphör, allra helst inte om den här regeringen
får sitta kvar.
De tidigare goda erfarenheter av fastkursarrange-
mang som har funnits har på senare tid omprövats för
mindre valutor i den nya globaliserade, alltmer inter-
nationella och rörliga kapitalmarknaden. Kristdemo-
kraterna anser i likhet med EMU-utredningen att
Sverige bör behålla den nuvarande penningpolitiska
strategin med rörlig växelkurs och ett klart uttalat
inflationsmål. Det finns inte heller någon legal för-
pliktelse att delta i det nuvarande ERM och inte heller
i ERM 2. Det var intressant att notera att Carl B
Hamilton i dag gjorde en positionsförändring för
Folkpartiets del. Folkpartiet har nu ändrat uppfatt-
ning, och säger att Sverige bör gå med i ERM och
även i ERM 2.
Regeringen anser att Sverige bör stå utanför EMU
då den tredje etappen inleds den 1 januari 1999. Men
det enda skäl som uppges i propositionen är den ne-
gativa folkopinionen. Man delar alltså inte Calm-
forsutredningens slutsats att den höga arbetslösheten
är en bidragande orsak. Den negativa folkopinionen
har "- - - knappast någon enkel förklaring - - -"
skriver regeringen. Men den erkänner att ett bidra-
gande skäl kan vara budgetsaneringen. Ja, det är nog
ingen dålig gissning skulle jag tro. Regeringens sätt
att hantera budgetsaneringen har ju inneburit att
många redan mycket hårt drabbade och tidigare eko-
nomiskt svaga grupper har drabbats hårt.
Det är ganska givet att sådana grupper är skeptiska
till en ekonomisk monetär union för Sveriges del.
Jag tycker dessutom att det är ganska anmärk-
ningsvärt att regeringen försöker ge utländska betrak-
tare en bild av Sveriges position genom propositionen
och en helt annan bild genom tidningsintervjuer och
inrikes pressmeddelanden. Både stats- och finansmi-
nistern ger ju uttryck för en rad invändningar till
EMU:s tredje fas som inte alls redogörs för i proposi-
tionen. Här förekommer också ett fullständigt obe-
gripligt resonemang från statsministerns sida om att
EMU skulle tvinga fram en gemensam finanspolitik.
Varför redovisas då inte dessa farhågor i propositio-
nen, Erik Åsbrink?
Vi kristdemokrater anser, i motsats till regeringen
i propositionen, att den höga arbetslösheten i Sverige
och inom EU är en starkt bidragande orsak till den
negativa folkopinionen. Den är dessutom ett viktigt
skäl till att Sverige inte bör delta i EMU från starten
1999. Det krävs en bättre fungerande lönebildning
och en betydligt mer flexibel arbetsmarknad än vad
som i dag är fallet. Dessutom krävs det en större fo-
kusering på strukturella åtgärder i övrigt för att kom-
ma till rätta med arbetslösheten.
Fru talman! Hela EU-projektet måste ges en större
folklig förankring och legitimitet. Frågor som är ange-
lägna för våra medborgare måste hamna högre på
EU:s dagordning eftersom många i dag är ganska
likgiltiga inför det som beslutas på EU-nivå. Att nu ta
steget in i en ekonomisk och monetär union mot
svenska folkets vilja riskerar alltså att äventyra hela
det svenska EU-medlemskapet. Vårt medlemskap i
Europeiska unionen måste tvärtom värnas eftersom vi
anser att samarbete är den bästa garantin för en var-
aktig fred, trygghet och välfärd i medlemsländerna.
Men även detta att stå utanför EMU medför risker
och negativa konsekvenser. Det var intressant att
lyssna till Carl B Hamilton. Han hade en mycket
pedagogisk genomgång av alla fördelar som ett EU-
medlemskap innebär, men jag hörde inte en enda
stavelse om de risker som det innebär.
Det är klart att vårt lands inflytande i EU-
samarbetet riskerar att försvagas om vi står utanför.
Det erkänner jag gärna. Men en sådan nackdel upp-
vägs ju av fördelarna att nu stå utanför enligt vår
uppfattning. Det finns också risker för att vi nu får se
ett svagt och instabilt EMU om alla dessa länder går
med från starten. Enligt kommissionen har samtliga
länder utom Grekland och eventuellt Italien förut-
sättningar att klara av konvergenskriterierna och delta
från start.
Inför folkomröstningen om Sveriges medlemskap i
EU klargjordes det mycket tydligt att det är Sveriges
riksdag som skall fatta beslutet om ett eventuellt
EMU-medlemskap. Kristdemokraterna har stått bak-
om den här beslutsordningen. Men riksdagsbeslut av
den här digniteten kräver ett tydligt folkligt mandat.
Vi avvisar därför inte att EMU-frågan underställs
svenska folket för prövning.
Om riksdagsmajoriteten skulle ändra uppfattning i
EMU-frågan i förhållande till vad man har fått väljar-
nas förtroende för i ett val, är det rimligt att svenska
folket får en möjlighet att säga sin mening. Det kan
ske genom ett allmänt val eller en folkomröstning.
Om man skall ha en folkomröstning är det naturligtvis
väldigt viktigt att det blir mycket tydliga och klara
frågeställningar och inte den typen av manipulativa
frågeställningar och ett flertal alternativ som har
präglat de flesta svenska folkomröstningar i modern
tid. Vi bedömer att 1999 är en alltför tidig tidpunkt
för en sådan prövning. Ett sådant avgörande skulle
innebära att svenska folket inte skulle kunna ta ställ-
ning till EMU-projektet utifrån hur det fungerar i
praktiken.
Fru talman! Den praktiska slutsatsen av det jag nu
har sagt blir att det krävs en folkomröstning om Sve-
rige skall kunna gå med i EMU före valet år 2002.
Detta gäller självfallet också om Sverige får en ny
regeringen efter valet 1998.
Jag yrkar bifall till reservation nr 10. Jag står även
bakom övriga reservationer i betänkandet med krist-
demokratisk profil.