Fru talman! Jag tog med mig ett exemplar av ett
euromynt. Detta är en euro. Det är ett exempel på de
gemensamma pengar som våra grannländer nu kom-
mer att införa. Sverige är inte med. Regeringen vill att
Sverige skall stå utanför. Sverige skall inte vara med i
gemenskapen. När dagens socialdemokrater driver
Europapolitik ställer man Sverige utanför Europa-
samarbetets kärna.
Detta har betecknats som att man gör Sverige till
ett undantagsland. Det är inte min beteckning, utan
det är den finska regeringens beteckning på den
svenska positionen i en skrivelse till den finska riks-
dagen: "Ett utanförskap, med ställningen av undan-
tagsland, skulle oundvikligen öka osäkerheten inför
framtiden".
När man nu ser på utanförskapet ser man att det
både finns ekonomiska och politiska aspekter. Det
finns två frågor. Den ena gäller om EMU är bra eller
dåligt för Europa i botten. Den andra gäller om EMU
är bra eller dåligt för Sverige, givet att de andra elva
länderna beslutar sig för att starta 1999.
Jag tror att det är väldigt viktigt att våga se verk-
ligheten som den är och inte vilseleda väljarna eller
opinionen med alternativ som aldrig funnits eller som
redan är överspelade. Låt oss för Sveriges skull kon-
centrera oss på frågan om vad vi skall göra när EMU
bildas 1999.
Jag skulle vilja lyfta fram tre aspekter inom det
ekonomiska området. Det gäller instabiliteten, risken
för investeringsflykt och kostnaderna i form av fram-
för allt en högre ränta.
Utanförskapet innebär en ökad oro och en ökad
ekonomisk instabilitet för Sverige. Vi kommer att se
snabba svängningar vad gäller vår valuta. Det finns en
given efterfrågan på riskfyllda spekulativa placeringar
på valutamarknaderna. De är i dag utspridda över ett
antal valutor i Västeuropa. 1999 tar man bort tio valu-
tor. Då kommer denna efterfrågan på spekulativa
placeringar att koncentreras på färre antal valutor. En
av dessa kvarstående valutor är den svenska kronan.
Det finns alltså en mycket stor risk för att vi får en
mer orolig svensk situation och en mer svängande
växelkurs som följd. Detta må vara bra för spekultan-
terna, men det är inte bra för Sverige. Vi har redan
under ett flertal år haft stora problem med en kraftigt
svängande växelkurs. Nåväl, då säger man: Okej, vi
strävar efter att få en stark krona med hjälp av riks-
bankspolitik och regeringspolitik. Problemet är att ju
starkare krona vi har, desto mer sannolikt blir det att
vi få en jojobetonad växelkurs. Det är den erfarenhet
man har i Schweiz. Den svenska valutan skulle bli en
valuta som man flyr till och från, och vår konkurrens-
kraft skulle åka upp och ned som en jojo. Det är en
mycket svår situation.
Min slutsats är att Sverige vid ett utanförskap
kommer att få en mer svårhanterad lönebildning, en
ökad risk för utslagning av produktion och därmed en
ökad risk för färre jobb. För företagen är slutsatsen att
det kommer att bli svårare att bedriva utrikeshandel,
svårare att sätta priser, svårare att undvika förluster.
Slutsatsen för investerarna är att Sverige kommer att
bli ett mindre attraktivt land.
Jag vill framför allt peka på situationen för småfö-
retagen. För små företag innebär valutasäkring och
valutakunskap en mycket högre fast kostnad i relation
till företagens storlek än vad som är fallet för stora
företag. En flytande växelkurs, en starkt varierande
växelkurs gör det mycket svårare för de här företagen
att klara av att komma ut på Europamarknaden, något
som andra talare tidigare har nämnt. Därför är EMU
särskilt viktigt för dessa småföretag. Det är också
viktigt om man menar allvar med talet om att skapa
ett bättre företagsklimat i Sverige.
Låt mig återigen gå tillbaka till Finland. Det som
den finska regeringen ser som det viktigaste ekono-
miska argumentet för Finlands inträde i EMU är just
att man vill undvika att hamna i en instabil ekonomisk
situation. I skrivelsen från den finska regeringen till
riksdagen står det: Säkerställandet av pris- och valu-
takursstabilitet och den nytta som detta leder till för
tillväxten, sysselsättningen och strukturen i form av
lägre räntor är enligt regeringen den största konkreta
nytta som Finland skulle kunna utvinna ur den eko-
nomiska och monetära unionen. Det som är sanning
för Finland, för den finska regeringen, för finska före-
tag och finska löntagare gäller tydligen inte för Sveri-
ge. Fan tro't, som Rellingen sade.
Den andra frågan som jag vill ta upp är investe-
ringsflykten och risken för detta. Vi har redan sett det
i Sverige i viss utsträckning. Det här är en fråga som
är mycket diskuterad i Storbritannien. Då kan man
säga att företagen klarar av att Sverige står utanför,
eftersom de kan flytta. Men de anställda kan inte
flytta, och vi klarar inte heller våra offentliga budge-
tar och de välfärdsåtaganden som ligger i dessa om
företagen börjar flytta ut. Man skall kanske också
lägga märke till att frågan inte är särskilt mycket ana-
lyserad i Calmforsrapporten, att man där inte upp-
märksammar risken för investeringsflykt.
Man kan då säga att vi kan motverka risken för in-
vesteringsflykt genom att på olika sätt kompensera
företagen för att de skall stanna i Sverige eller lokali-
sera sig här. Vad är då detta för kompenserande me-
kanismer? Jo, det är lägre löner, lägre kapitalskatt och
lägre krav på miljön. Är det den typen av kompensa-
tioner vi vill betala ut? Nej, det är det inte. Alltså: Vill
man ha en politik som är inriktad på goda löner, att vi
själva skall bestämma våra skatter och vår skattepoli-
tik och att vi skall ha höga miljökrav, då är det lättare
att uppfylla de målen som medlem av EMU än genom
att stå utanför.
Det tredje som jag vill ta upp på det ekonomiska
området är räntekostnaden. Det har tagits upp här i
dag. I dag är skillnaden kanske sju tiondelar. Låt oss
säga att den ligger mellan en halv och en procent. Till
denna kostnad skall läggas att vi nu, i och med den
nya situationen i Europa, kommer att få en obliga-
tionsmarknad som sannolikt är världens största. Den
har djup, den har effektivitet, och den har en likviditet
som är bättre än den amerikanska. Det gör att räntor-
na på denna marknad blir exceptionellt låga. Det
innebär alltså, om vi gör en överslagskalkyl, att skill-
naden ligger någonstans mellan 0,6 och 1,3 % 1999.
Det innebär för en villaägare eller en bostadsrättsin-
nehavare som har ett lån på 600 000 kronor en mer-
kostnad på mellan 4 000 och 6 000 kronor per år för
att regeringen håller Sverige utanför EMU.
Nåväl, löser då EMU arbetslöshetens problem?
Nej, det gör det inte. Men som jag har sagt tidigare
innebär utanförskapet en risk för större instabilitet.
Det ökar risken för felbedömningar när löner och
priser skall sättas, och det leder till en större risk för
utslagning av jobb. Om vi skall kunna lösa arbetslös-
hetens problem tror jag att det är viktigt att vi har en
stabil ekonomisk-politisk miljö i Sverige. Det gör det
lättare för beslutsfattarna att koncentrera sig på den
frågan och inte upptas av akuta problem.
Låt mig sedan gå över till något som Erik Åsbrink
brukar återkomma till. Han säger att den svenska
regeringens hållning väcker respekt i EU. Jag vill
bestrida detta, och jag menar att ett påstående av
denna innebörd är en oriktig och vilseledande be-
skrivning av andra regeringars syn på den svenska
regeringens EMU-politik. Jag tror att det är viktigt att
man vågar se verkligheten som den är. I andra länder
är man i stället förbittrad, förgrymmad och utled på
det svenska krypskyttet på EMU-projektet. Den
svenska regeringen bedöms av andra länder som en
fripassagerare och som en regering som försöker
plocka russinen ur kakan. Erik Åsbrink, vad har du
för konkret grund för att påstå att Sveriges hållning i
EMU-frågan möter respekt?
Det har här talats om Euro-X. I egenskap av en
god svensk patriot tror jag att det är väldigt olyckligt
att vi hamnar utanför Euro-X, men nu har ju regering-
en försatt Sverige i denna situation, och det är rege-
ringen som får bära det ansvaret. De diskussioner som
förs där kommer naturligtvis inte att upprepas, även
om de formella besluten gör det, vid de formella EU-
mötena. Genom sitt agerande har regeringen försäm-
rat sin förmåga att i Sverige driva en effektiv ekono-
misk politik, som bättre skulle kunna skydda svenska
medborgare mot ekonomiska störningar och mot
olyckliga ekonomisk-politiska beslut i andra länder.
Låt mig avsluta detta avsnitt med att referera en
finsk minister som har beskrivit det Erik Åsbrink
kallar "en respekterad hållning" på följande sätt:
Sverige uppträder som en person som först blir med-
lem av en fotbollsklubb, sedan vägrar ställa upp i
laget, men icke desto mindre kräver en plats i styrel-
sen. Det uttalandet vittnar inte om en särskilt stor
respekt för den svenska hållningen, och bakom det
uttalandet står alltså en ledamot av den finska rege-
ringen. Finlands regering har inte den minsta förståel-
se för den svenska hållningen. Det är alltså inte
Tyskland och Frankrike som jagar oss, utan det är
andra, mycket vänligt sinnade länder som inte har
särskilt stor respekt för den svenska inställningen.
Alla vet att detta är ett försök från den svenska rege-
ringen att upphöja sin egen interna splittring och
presentera den som ett slags statsmannaskap, men
detta är ganska svårsålt.
Erik Åsbrink har nu ställt sex nya frågor. Det
gjorde han på Bankföreningens årsmöte. Fem av dem
har redan ställts av Calmforsutredningen, och de har
besvarats och analyserats av några av världens bästa
samhällsvetare på 500 sidor, i 21 publicerade under-
lagsrapporter. Nu finns rapporten dessutom utgiven
på engelska i 370 sidor. Det väcker inte respekt att
ställa samma frågor en gång till. Är man inte nöjd
med 500 sidor och 21 rapporter utan som Åsbrink vill
börja om igen är det inte ett tecken på öppenhet, utan
det är ett tecken på beslutsångest och inre splittring.
Det är tydligen bättre att hålla ihop regeringspartiet
inför valet, även om det som i detta fall sker på de-
mokratins och landets bekostnad.
Den sjätte frågan är den som Göran Persson bru-
kar ställa om skatterna. Också den besvarades av
Calmforsutredningen och på ett ovanligt tydligt sätt,
men Calmfors tydliga svar passar tydligen inte rege-
ringen och rörelsen. Utredningen skriver sålunda på s.
419 om skatterna och de offentliga utgifterna: Vi har
för vår del svårt att se varför den monetära unionen i
sig skulle ställa några ytterligare krav på harmonise-
ring av skattesatser, regler för offentliga utgifters
storlek eller en samordnad konjunkturpolitik. Det
väcker inte respekt för regeringen att man underkän-
ner utredningen på just den punkt där den är klarare
och mer okontroversiell än på kanske någon annan
punkt i betänkandet.
Det motiv som anges i propositionen är opinionen
- SIFO. Låt mig då bara påminna om vad som står i
grundlagen, i regeringsformens § 6. Där står att rege-
ringen styr riket. Nu är vi i en annan situation i EMU-
frågan. Det är SIFO som styr riket. Det är på den
nivån vi nu har hamnat: Arbetarpartiet sifokraterna.
Per-Ola Eriksson talade om lågvattenmärken, och det
tycker jag passar bra som beteckning på den typ av
ledarskap som vi nu ser i EMU-frågan.
Tänk om regeringen hade använt sig av SIFO som
riktmärke i fråga om budgetsaneringen, eller i fråga
om Systembolaget för den delen. Eller i fråga om
kärnkraften - 60 % av befolkningen vill behålla kärn-
kraften. Det går inte att styra efter SIFO. Regeringen
har inte gjort det tidigare. Nu gör man det, dvs. man
använder SIFO som motiv. Det är ett dubbelspel. Man
har andra dolda motiv som man inte vill skylta med.
Låt mig avsluta med två frågor som har varit uppe
här. Den första är folkomröstningen, och den andra är
ERM.
Först vill jag apropå folkomröstningen och den
diskussionen säga att jag vore väldigt glad - och jag
tror faktiskt att svenska folket skulle uppskatta det
också - om vi i denna församling och andra diskute-
rade mindre folkomröstning, tidtabeller och datum
och mer huruvida EMU är bra eller dåligt. Vi har en
förkärlek i detta land att debattera debatten och form-
frågor snarare än sakfrågorna när dessa är besvärliga.
Men nu har denna fråga kommit upp, och jag skall
säga någonting om den.
Även vi i Folkpartiet tycker självklart att man
skall fråga folket. Nu har vi ett val 1998, och vi skall
då utnyttja och exploatera detta tillfälle för att ställa
denna fråga till folket. Vi vill därför inte hjälpa Soci-
aldemokraterna att i valet 1998 abdikera från ansvaret
att ta ställning och bilda opinion i en av tidens stora
frågor. Vi vill i stället att folket skall säga sitt om
förslaget att ställa Sverige utanför och göra det redan
1998. De som är för utanförskap skall belastas med
detta ställningstagande i 1998 års valrörelse.
Vi skall, tillsammans med den verklighet som hela
tiden utvecklas utanför våra gränser, försöka tydliggö-
ra nackdelarna både med att permanent stå utanför
och med att obeslutsamt och passivt vänta. Vårt mål
måste vara att pressa Socialdemokraterna till en mer
öppen och positiv attityd, om möjligt i riktning mot
den som Labour har intagit i Storbritannien. Folkom-
röstning är därför, jämfört med valet 1998, en nöd-
lösning.
En tanke i propositionen är maximal handlingsfri-
het. Jag citerar från s. 70: "Sverige bör hålla dörren
öppen för ett senare svenskt inträde. Vi bör upprätt-
hålla största möjliga handlingsfrihet och handlingsbe-
redskap inför framtiden - - -." Det är utmärkt. Men
då är slutsatsen att Sverige bör gå med i ERM och
ERM 2, med bibehållet mål för prisstabiliteten som
överordnat mål. Om vi inte gör detta kan vi få ett
glapp på två år mellan beslutstillfället - valet eller
folkomröstningen, vilket det nu blir - och ett even-
tuellt EMU-inträde. Det vore mycket olyckligt ur
demokratisk och ekonomisk synpunkt med ett glapp
på två år. Och denna tidsperiod bestämmer vi inte
själva över, utan vi lägger vårt öde i de andra länder-
nas knä. Det är de som bestämmer huruvida den
svenska ERM-tolkningen är den som kommer att
tillämpas eller inte.
För att ha den här handlingsberedskapen skall vi
dessutom göra praktiska förberedelser, och staten
måste börja informationsverksamhet om EMU i Sve-
rige och andra länder. Denna viktiga fråga kan ju inte
överlämnas till intresseorganisationer och banker i
landet. Det är fullständigt orimligt.
Avslutningsvis: Det är viktigt för Europa att EMU
lyckas. Därmed är det även viktigt för Sverige, efter-
som Sverige är en del av Europa. Jag har försökt peka
på kostnaderna för att vänta. Det kostar att vänta.
Under flera år kommer detta, ekonomiskt och poli-
tiskt, att innebära en risk för ökad instabilitet och
kortsiktighet i ekonomin, ökade risker med valuta och
ränta samt dyrare kapitalförsörjning. Sverige riskerar
att förlora företag och investeringar till andra länder
och får sitta utanför när andra fattar för oss viktiga
beslut.
Regeringspartiets inre splittring skapar en dyrbar
osäkerhet och instabilitet för vanliga människor och
för företag, och den kan riskera många jobb. Rege-
ringen verkar inte riktigt förstå vad det är som håller
på att hända, vad som kommer att hända utanför Sve-
riges gränser. När regeringen väljer att placera Sveri-
ge utanför blir inte allt som förut. Allt fortgår inte som
det är i dag.
Jag yrkar bifall till Folkpartiets reservation.