Fru talman! Det har varit en ganska lång utskotts-
runda, och ju mer man lyssnar på den här debatten
slås man av hur splittrade de borgerliga partierna
verkligen är i EMU-frågan. Moderaterna och Folk-
partiet vill ju, som vi har hört här, ha snabbaste möjli-
ga anslutning till valutaunionen. Krisdemokraterna tar
till nödargumentet att Sveriges ekonomi är så dålig att
vårt land under överskådlig tid inte kan gå med i
valutaunionen. Centerpartiet anser att EMU är ett
feltänkt projekt.
Man kan då verkligen fråga sig hur en eventuell
borgerlig regering kommer att hantera EMU-frågan
då det verkligen gäller. Kommer en sådan regering att
så fort som möjligt föra in Sverige i EMU, som Mo-
deraterna och Folkpartiet vill, eller blir det så som
Kristdemokraterna vill, att Sverige inte under över-
skådlig tid kan gå med i valutaunionen? Kommer det
att anordnas en folkomröstning, som Mats Odell vill?
Jag har med stort intresse läst Mats Odells debat-
tartikel i dag i Dagens Nyheter. Det är möjligt att
rubriken var litet vinklad, men man fick ändå in-
trycket att Mats Odell nu ställer ultimatum till Mode-
raterna och Folkpartiet. För att Kristdemokraterna
skall gå in för valutaunionen skall det tydligen först
hållas en folkomröstning. Jag hoppas att den här de-
batten ger oss klara besked i dessa centrala frågor.
Spännvidden mellan partierna är ännu större om vi
också tar hänsyn till vad Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet anser. För Vänsterpartiet är EMU ett illasinnat
högerprojekt. Miljöpartiet anser att hela EMU-
projektet skall motarbetas och att Sverige permanent
skall stå utanför, som Roy Ottosson nyss sade.
Fru talman! Inom socialdemokratin har EMU-
frågan diskuterats brett. Den debatten är inte slut.
Enligt vår partikongress i Sundsvall skall den här
diskussionen fortsätta att präglas av en beredvillighet
till ett öppet meningsutbyte. Vi har däremot ett kon-
gressbeslut om att Sverige inte från starten 1999 skall
delta i valutaunionen. Det är alltså först när valutau-
nionen varit i kraft en tid som ett svenskt deltagande
kan bli aktuellt för vår del.
Kongressens ståndpunkter har nu omsatts dels i en
proposition, dels i ett betänkande som i dag ligger på
riksdagens bord för beslut. Det är enligt min mening
så det skall gå till i en parlamentarisk demokrati, och
sådan skall beslutsprocessen vara i ett parti av folkrö-
relsekaraktär.
Fru talman! Det är knappast någon överdrift att
påstå att EMU är en fråga av särskild dignitet och att
den därför behöver behandlas med stor omsorg och
respekt. För att få ett så heltäckande beslutsunderlag
som möjligt tillsatte regeringen som bekant redan
hösten 1995 en särskild kommitté, den s.k. Calmfors-
ska utredningen, med uppgift att ingående analysera
konsekvenserna av en svensk anslutning till den tredje
etappen av den ekonomiska och monetära unionen.
Utredningen, som blev klar för drygt ett år sedan,
kom fram till slutsatsen att övervägande skäl talar
emot ett svenskt deltagande i valutaunionen redan i
första omgången 1999.
Också jag har den uppfattningen att det finns
många fördelar med valutaunionen. I utskottets betän-
kande understryks att EMU är ett viktigt projekt för
EU:s medlemsstater och att det finns en mycket stark
politisk vilja att genomföra valutaunionen. Sveriges
ekonomi är som bekant starkt integrerad med övriga
EU-länders. Den ekonomiska utvecklingen inom EU
kommer därför att påverka tillväxt och sysselsättning i
vårt land. Det är också därför som utskottet anser att
Sverige har ett betydande intresse av att EMU lyckas,
även om vi inte deltar från starten 1999.
För oss är det inte ekonomiska skäl som ligger
bakom varför vi anser att Sverige inte skall gå med i
valutaunionen från början. Som framhålls i utskottets
betänkandet kan vårt ställningstagande ske från en
styrkeposition. År 1994 befann sig den svenska eko-
nomin i ett närmast katastrofalt läge. Då var det få
som trodde att Sverige inom överskådlig tid skulle
kunna klara inträdeskraven i EMU.
Sedan dess har ekonomin som bekant genomgått
en remarkabel konsolidering. De svenska offentliga
finanserna har under de senaste åren förstärkts i en
takt som internationellt sett saknar motstycke. I år
beräknas t.ex. underskottet bli 1,9 % av BNP. Det kan
jämföras med EU-kommissionens prognos över det
genomsnittliga underskottet för de 15 medlemslän-
derna, som beräknas hamna på 2,7 %.
Sverige har nu nått en tillräcklig grad av styrka
och stabilitet för att kunna delta i valutaunionen. Det
gör att vi kan diskutera EMU-frågan fritt och öppet
och utan den tvångströja som de dåliga statsfinanser-
na tidigare innebar. Jag tycker att vi skall komma ihåg
det, framför allt med tanke på det som Lars Tobisson
sade i inledningen. Han påstod att regeringens EMU-
proposition visade en brist på ledarskap. Det är ett
ledarskap som har visats under så gott som hela den
här mandatperioden.
Jag tycker inte att den fantastiska saneringen av
Sveriges statsfinanser som har genomförts är ett teck-
en på brist på ledarskap. Tvärtom är det om något ett
tecken som visar att vi har en regering och en riks-
dagsmajoritet som har kunnat fatta beslut över block-
gränserna som har varit till gagn för den svenska
ekonomin.
Man kan också tänka litet grand på det räkneex-
empel som Carl B Hamilton tog om räntorna, och vad
som har hänt med räntorna sedan de dagar då Carl B
Hamilton var statssekreterare åt Anne Wibble. Också
de har gått ned remarkabelt. Villaägare och bostads-
rättsinnehavare har redan gjort de stora räntevinster
som Carl B Hamilton nämnde.
Fru talman! Det finns i dag inget brett folkligt stöd
för ett svenskt deltagande i valutaunionen från starten
1999. Jag tror att det är ett konstaterande som de
flesta kan hålla med mig om. Alla opinionsmätningar
som har gjorts är entydiga. Det är endast en liten
minoritet som är för ett svenskt inträde i valutaunio-
nen redan 1999. Knappt en fjärdedel av svenskarna
säger ja till ett inträde 1999. Det är en siffra som har
varit konstant under flera mätningar. Det finns där-
emot en stigande andel som säger ja till EMU, eller
valutaunionen, vid ett senare tillfälle.
Denna verklighet måste naturligtvis de politiska
partierna ta på allvar. Ett inträde i valutaunionen får
stora konsekvenser och är i princip ett åtagande för all
framtid. Det säger sig självt att den som driver ige-
nom ett sådant beslut mot folkmajoritetens vilja spelar
ett högt spel med förtroendet för demokratin som
insats.
Ett ja till EMU som saknar folkligt stöd kan lätt
leda till att EMU i ett senare skede görs till syndabock
för problem som egentligen saknar samband med
valutaunionen. En sådan utveckling skulle naturligtvis
leda till ett växande folkligt motstånd mot hela Euro-
pasamarbetet. Det är en utveckling som ligger varken
i Sveriges eller i övriga länders intresse. Men tydligen
är man från Moderaternas och Folkpartiets sida be-
redda att ta den risken, och därmed äventyra EU-
medlemskapets legitimitet.
Fru talman! Det är mot den här bakgrunden både
rimligt och klokt att inte gå med i valutaunionen från
starten 1999. Däremot skall naturligtvis Sverige, som
utskottet också framhåller, upprätta största möjliga
handlingsfrihet och beredskap inför framtiden. Det är
därför tillfredsställande att arbetet med de praktiska
euroförberedelserna fortsätter.
Om det efter den 1 januari 1999 visar sig lämpligt
att Sverige deltar i valutaunionen skall denna fråga
enligt regeringen och utskottet underställas svenska
folket för prövning. Det är naturligtvis önskvärt att en
sådan prövning kan ske i ett allmänt val. Men det kan
samtidigt inte helt uteslutas att det i stället kan ske
genom ett extra val eller genom en folkomröstning.
Moderaterna och Folkpartiet har försökt att utmåla
Sverige - och det har vi sett många exempel på i den
här debatten - som ett isolerat land, ett utanförland.
De har också hävdat att t.ex. brittiska Labour skulle
stå för en betydligt mer EMU-positiv hållning. Vad
Storbritannien gör spelar naturligtvis en stor roll för
Sverige. Det gäller ekonomiskt, eftersom vi har en
stor handel med Storbritannien, men det spelar också
politiskt en stor roll för den svenska opinionen.
Nu har däremot Moderaterna och Folkpartiet fått
fel även på den här punkten. När Labour väl presente-
rade sin inställning till EMU visade det sig att den i
stort sett var identisk med den svenska ståndpunkten.
Labour säger precis som vi socialdemokrater nej till
deltagande i EMU från starten 1999. Man förbinder
sig inte att ansluta Storbritannien till EMU vid ett
senare tillfälle. Man säger bara att en EMU-anslutning
kan bli aktuell om EMU blir framgångsrikt och det
visar sig ligga i Storbritanniens ekonomiska intresse
att delta.
En förnyad prövning av frågan om brittiskt EMU-
medlemskap kommer inte att göras under innevarande
mandatperiod i Storbritannien. Det betyder att en
eventuell EMU-anslutning kommer att ske efter år
2002. Precis som vi betonar Labour också att en
EMU-anslutning måste ha ett starkt folkligt stöd. Ett
brittiskt inträde i valutaunionen måste därför föregås
av en folklig prövning. I första hand tänker man sig en
folkomröstning. Därmed har ytterligare ett argument
glidit ur händerna på Lars Tobisson och Carl B Ha-
milton.
Till sist, fru talman! Även som Sverige inte går
med i valutaunionen från starten 1999 gäller det nu att
upprätthålla största möjliga handlingsfrihet och be-
redskap inför framtiden. Kraven på en hög effektivitet
i agerandet från svensk sida inom EU:s olika institu-
tioner kommer naturligtvis att skärpas ytterligare. Det
blir därför än viktigare att ha en god samordning för
att driva och föra fram svenska prioriterade frågor.
Jag vill också understryka utskottets uppfattning
att kravet på den ekonomiska politiken inte minskar
om Sverige står utanför valutaunionen. Från svensk
sida måste vi även i fortsättningen tydligt markera vår
vilja att upprätthålla ett fast penningvärde och ett
långsiktigt överskott i de offentliga finanserna. Jag
yrkar bifall till hemställan i finansutskottets betänkan-
de.