Sverige och den ekonomiska och monetära unionen

Fru talman! Regeringens hantering av frågan om

Sveriges förhållande till den gemensamma valutan

euron utmärks av den uppskovspolitik och brist på

politiskt ledarskap som kännetecknat socialdemokra-

terna under hela denna mandatperiod. Följden blir

ekonomiska förluster för medborgare och företag

samt minskat inflytande för vårt land i det europeiska

samarbetet.

Socialdemokraterna kan inte skylla på för kort

betänketid. Förhandlingarna om Sveriges inträde i EU

bedrevs i nära kontakt mellan regeringen Bildt och

det stora oppositionspartiet. Enighet rådde om att

Sverige inte skulle söka sådana undantag från Ma-

astrichtfördragets bestämmelser om EMU som gällde

för Storbritannien och Danmark. I den av socialde-

mokraterna granskade EU-propositionen uttalades att

"Sverige vill delta i den framväxande ekonomiska och

monetära unionen."

I den nu aktuella propositionen slås det fast att "de

medlemsstater som vid urvalstillfället under våren

1998 av stats- och regeringscheferna bedöms uppfylla

de nödvändiga villkoren har både en rätt och en skyl-

dighet att delta i valutaunionen." Regeringen tillägger

att endast Storbritannien och Danmark har rätt att stå

utanför. Således: Om Sverige uppfyller inträdesvillko-

ren är vi enligt socialdemokratisk uppfattning skyldi-

ga att vara med. Regeringen har också förklarat att

vårt land vid urvalstillfället kommer att uppfylla

samtliga inträdeskrav - de s.k. konvergenskriterierna.

Formellt kan det ifrågasättas, främst beträffande kra-

vet att kronan skall ha deltagit i den europeiska väx-

elkursmekanismen, ERM, i två år före inträdet. Men

den svenska regeringen har länge betecknat detta

kriterium som inaktuellt.

Mot den bakgrunden ter sig förslaget att Sverige

inte bör införa euron högst egendomligt. Det förefal-

ler som om regeringen medvetet förordar ett för-

dragsbrott. Låt oss anta att en medborgare, som öns-

kar betala med euro här i landet, tar fasta på proposi-

tionens ord och går till EG-domstolen för att få prövat

hur ett nej-beslut stämmer med Sveriges medlemsför-

drag. Håller inte Sören Lekberg, som företräder den

utskottsmajoritet som ställt sig bakom regeringens

argumentation, med om att chansen till framgång

logiskt sett borde vara betydligt större för denne per-

son än för Harry Franzén i systembolagsmålet?

Mycken tid har - inte minst i vårt land - ägnats åt

att diskutera den teoretiska frågan om en gemensam

valuta är en bra idé eller inte. Den debatten är nu

överspelad. Med stor säkerhet införs euron på utsatt

tid den 1 januari 1999. Vi moderater anser att Sverige

skall delta fullt ut i det europeiska valutasamarbetet,

helst redan från början. Det följer som sagt redan av

anslutningsfördraget. Men i sak är det naturligtvis

också så att en väl fungerande gemensam marknad

förutsätter en gemensam valuta. Transaktionskostna-

derna minskar, prisjämförelser underlättas och han-

deln över gränserna främjas, särskilt för mindre före-

tag. Vi kan räkna med lägre räntor och en mer stabil

valuta. Slutsatsen blir för vår del densamma som inför

inträdet i EU: bättre inne än ute.

Alternativet till medlemskap är utanförskap. Det

främsta skälet till EMU-utredningens avvaktande

hållning var att Sverige inte borde avhända sig möj-

ligheten att bedriva en självständig penning- och

valutapolitik innan strukturella reformer genomförts

för en bättre fungerande ekonomi och lägre arbetslös-

het. Men utrymmet för självständigt handlande blir

under alla omständigheter i praktiken ytterst begrän-

sat. Med dagens internationaliserade finansmarknader

ges ingen möjlighet för ett litet land i Europas utkant

att göra som man vill på det ekonomisk-politiska

området. Ett läge där Sverige kan anses uppfylla de

ekonomiska villkoren för deltagande i valutaunionen,

men ändå ställer sig vid sidan av, blir på sätt och vis

svårare att hantera än om vi inte skulle ha kunnat

kvalificera oss. Misstanken uppstår genast att vi håller

öppet för att återgå till gamla tiders inflations- och

devalveringspolitik. Det leder till misstro beträffande

Sveriges vilja att hålla nere inflationen, vilket ställer

än större krav på en stram finanspolitik och strukturel-

la reformer, samtidigt som förutsättningarna för såda-

na blir sämre med den högre räntenivå och den mer

skakiga valuta som följer.

Ett införande av euron kan väntas få en nyttig,

disciplinerande effekt. Vetskapen att det inte går att

devalvera sig ur framtida kostnadskriser leder till en

mer långsiktig och återhållsam finanspolitik respekti-

ve lönebildning. Redan de konvergenskrav som ställts

upp inför valutaunionens bildande har förmått EU-

länderna att föra en mer likartad finanspolitik med

inriktning på långsiktig stabilitet. Det finns goda skäl

att anta att denna utveckling kommer att fortsätta när

euron väl är ett faktum, inte minst därför att stabilitet-

spakten kräver det. Det vore därför fel av Sverige att

undandra sig den positiva effekt på stabiliseringspoli-

tiken som ett deltagande i valutaunionen ger.

Fru talman! En stor nackdel med att ställa Sverige

utanför vid valutaunionens start är att vi då avsäger

oss inflytande på utformningen av de regler som skall

styra valutasamarbetet. Vi avstår också från att påver-

ka och bidra till rekryteringen av tjänstemän till den

europeiska centralbanken. Skador av detta slag tar

lång tid att reparera, när vi moderater väl fått gehör

för vår linje att Sverige skall delta i EMU fullt ut.

Frågan om det inflytande - eller bristande infly-

tande - som Sverige får på det ekonomiska området

inom EU har den senaste tiden främst gällt det eu-

roråd som för EMU-ländernas räkning skall förbereda

Ekofinrådets sammanträden. Här liksom i flera tidiga-

re fall har den svenska regeringen uppträtt som om

man både kan äta kakan och ha den kvar. Premiärmi-

nister Jean-Claude Juncker i Luxemburg, som för

närvarande är ordförandeland i EU, uttryckte för

några dagar sedan sin irritation på följande sätt: "De

försökte blockera bruket av nickel i vissa av euro-

mynten och ersätta det med en metallegering som

heter Nordic gold. Sedan skall de inte ens använda

mynten i sitt eget land." Finansministern och ledamö-

ter av EU-nämnden minns säkert liknande påpekan-

den från min sida.

Juncker anmärkte särskilt på att Sverige tänker

låta andra länder ta de politiska riskerna med valu-

taunionen för att själv avvakta och se om euron blir en

framgång innan man går med. Det är inte särskilt

förvånande att Sverige enligt den franske finansminis-

tern inte kan ha en röst i en grupp som har en gemen-

sam valuta som vi inte vill göra till vår egen.

Ett svenskt beslut att stå utanför valutaunionen

påverkar med nödvändighet inte bara vårt anseende i

ekonomiska sammanhang utan inverkar också nega-

tivt på vårt inflytande i det europeiska samarbetet i

stort. Det framstår som alldeles obegripligt för andra

länder, som likt t.ex. vårt grannland Finland är ange-

lägna att kvalificera sig för deltagande från första

början. Naturligtvis är det ingen tillfällighet att Fin-

land har vunnit betydligt större inflytande och respekt

inom EU än Sverige. Den brist på ledarskap och an-

svarstagande som regeringen uppvisar i Europapoliti-

ken i allmänhet och beträffande EMU i synnerhet gör

att vårt land förlorar i trovärdighet och tyngd.

Mest anmärkningsvärt med den nu aktuella pro-

positionen är att regeringen inte anför något som helst

sakskäl för sitt nej till euron. Den närmast till hands

liggande ursäkten för att inte delta från start kunde ha

varit att hänvisa till att Sverige inte anslutit sig till

ERM i tid. Ett hinder för detta argument är förstås att

regeringen envist förfäktat att växelkurskriteriet inte

längre är aktuellt. Ändå blir väl detta den formella

grund som kommissionen och EMI kommer att åbe-

ropa när de i vår finner att Sverige inte klarat att upp-

fylla konvergenskraven.

Regeringen kunde också ha hänvisat till EMU-

utredningens huvudskäl för att avvakta med inträde,

nämligen att strukturfelen i den svenska ekonomin

först måste avhjälpas. Detta motiv för ett dröjsmål

avvisas med harm av finansministern, som förklarar i

propositionen att "svensk ekonomi har nått en till-

räcklig grad av styrka och varaktig stabilitet för att

kunna delta i valutaunionen".

Men då kvarstår ju endast EMU-utredningens

slutsats att de samhällsekonomiska vinsterna och

Sveriges politiska inflytande i EU talar för snabbt

inträde. Regeringen säger sig faktiskt på dessa punk-

ter dela utredningens bedömningar. Särskilt finns det

anledning att fästa sig vid medgivandet att "Sveriges

inflytande skulle bli större om Sverige ingick i den

krets länder som fördjupar integrationen genom att

införa en gemensam valuta".

Regeringens enda i propositionen redovisade mo-

tiv för sin avvisande ståndpunkt är alltså folkmening-

en sådan den kommer till uttryck i opinionsmätningar.

Detta är inget annat än ren och skär SIFO-politik. Det

har länge varnats för tendenser till "sifokrati", där

politiska beslut görs beroende av utfallet i opinions-

undersökningar. Utskottsmajoriteten har, vad jag

förstår, nu anslutit sig till denna uppläggning.

Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom ingen

vet hur Socialdemokraterna förhåller sig till denna

avlästa folkmening. Är partiledningen och regeringen

också negativt inställd? Har den motsatt uppfattning,

eller har den till äventyrs inte någon åsikt alls? Pro-

positionen tyder närmast på det sistnämnda. Men det

är i så fall smått otroligt. Regeringen skulle alltså

sakna uppfattning i en så för landet väsentlig fråga

som Sveriges förhållande till EU:s valutaunion.

Det är faktiskt så, ärade kammare, att vi fortfaran-

de inte vet om statsministern eller ens finansministern

anser att ett införande av euron är bra eller dåligt för

Sverige. Nu vill man tydligen avvakta att en partikon-

gress någon gång i framtiden skall finna att opinionen

på något sätt har mognat, så att frågan kan föras till

avgörande. Men hur skall det gå till, när regeringens

ledande företrädare beskriver frågan som så svår att

inte ens de med den expertis de förfogar över kan

komma fram till en bestämd mening?

Får jag fråga finansministern: Vad skulle Erik Ås-

brink - medborgaren Erik Åsbrink - svara om SIFO

ringer för att med hans hjälp pejla folkopinionen? Är

han för ett införande av euron, säger han nej eller

skulle han hålla fast vid vad som officiellt gäller, dvs.

vet ej? Den frågan måste finansministern besvara i

dagens debatt. Hur kan man hänvisa till folkopinionen

om man själv ställer sig utanför den, om man själv

inte på något sätt vill delta och berika denna folkopi-

nion?

När det nu i propositionen inte anges något sak-

skäl mot ett införande av euron i Sverige, borde rege-

ringen rimligen anstränga sig för att skingra obefogad

oro i stället för att passivt böja sig för den reaktion

den avstår från att försöka påverka. Men det räcker

inte med den brist på ledarskap och ansvarstagande

för landets framtid som propositionen representerar. I

intervjuer och uttalanden vid sidan därav har ledande

företrädare för regeringen ägnat sig åt vad som inte

kan beskrivas som annat än dubbelspel. Både stats-

ministern och finansministern har uttalat farhågor för

att finans- och skattepolitiken inom EU kan utvecklas

i överstatlig riktning, trots att det nyligen träffade

Amsterdamfördraget inte tar ett enda steg i den rikt-

ningen. När statsministern i Veckans Affärer tillfrågas

varför regeringen inte har givit uttryck åt sin oro i

propositionen, svarar han att han inte vill skriva andra

länder på näsan hur EMU-projektet kan utvecklas.

Regeringens propositioner till riksdagen är tydligen

avsedda för utlandet, medan politiken redovisas för

svenskar övervägande i tidningsintervjuer och vid

konferenser!

Fru talman! Vi moderater vill att Sverige så tidigt

som möjligt skall delta fullt i det europeiska valuta-

samarbetet. Det förutsätter en snabb anslutning till

ERM. Genom att Socialdemokraterna gjort motstånd

på denna punkt kan det ändå inte ske i tid för att vi

skall kunna hävda att vi uppfyllt växelkurskriteriet.

Men även om vi därmed inte formellt kan göra an-

språk på inträde från början, bör vi begära dispens

från kravet på valutastabilitet, så att vi inte ställs utan-

för längre än nödvändigt.

Om en anslutning vid starten inte visar sig möjligt,

bör den ske snarast möjligt därefter. Givetvis är det

att föredra att ett beslut härom fattas med bred upp-

slutning. Socialdemokraterna har angivit att innan ett

deltagande blir aktuellt, skall frågan underställas

folket för prövning. Vi moderater kommer givetvis att

driva frågan inför nästa års val. Men enligt Socialde-

mokraterna måste ställningstagandet ske senare. Vi

menar att ett lämpligt tillfälle då är valet till Europa-

parlamentet i juni 1999. Sverige skulle därmed vinna

inträde i valutaunionen före första halvåret 2001, då

vårt land för första gången skall utöva ordförandeska-

pet i EU. Det är svårt att se hur vi på ett fullgott sätt

skulle kunna utföra denna uppgift, om vi inte får vara

med när ett så viktigt område som valutaunionen

behandlas. Med den tidtabellen skulle vi också delta

fullt ut i valutasamarbetet i god tid innan euron upp-

träder även i form av sedlar och mynt i början av

2002.

Tyvärr avvisar regeringen denna tidtabell som allt-

för snabb. Men om vägen till fullt deltagande i EMU

därmed förefaller stängd för överskådlig tid, försvin-

ner därför inte frågan om Sveriges förhållande till

euron. Den kan införas i vårt land på andra vägar,

t.ex. genom att kronan ansluts till ERM och ges en

lika fast relation som i Danmark, vilket i praktiken

gör den till en euro i annan form. En annan möjlighet

är att euron ges ställning av lagligt betalningsmedel i

Sverige - antingen vid sidan av eller i stället för kro-

nan.

Ty vi kan vara övertygade om att vi inte blir av

med euron i Sverige, även om en riksdagsmajoritet

skulle säga nej därtill. I denna fråga råder samma

förhållande som när det gällde Sveriges medlemskap i

EU. Det var många företrädare i näringslivet som i

slutet av 80-talet sade till mig att vi politiker kan

bråka om EU-anslutning hur mycket vi vill, näringsli-

vet har redan anslutit sig via dotterbolag och investe-

ringar ute i Europa. Nu anmäler sig kraven från före-

tagen att ha euron som grund för aktiekapital, årsre-

dovisningar samt deklaration och inbetalning av skatt.

Likaledes kommer medborgare att vilja hålla konton

och kunna göra betalningar i euro. Åtminstone i dessa

avseenden borde det väl ändå vara möjligt för rege-

ringen och riksdagsmajoriteten att öppna sig för en

utveckling som jag är övertygad om kommer att leda

till att euron inom inte alltför många år trots allt

kommer att bli den valuta som används i vårt land.

Med dessa ord yrkar jag, fru talman, bifall till re-

servation nr 1, samtidigt som jag anmäler att vi mode-

rater naturligtvis står bakom de övriga reservationer

vi har fogat till betänkandet.