Herr talman! Sverige befinner sig i ett känsligt
skede när det gäller situationen på arbetsmarknaden.
Trots konjunkturuppgången i delar av ekonomin har
vi en oerhört stor arbetslöshet och ett stort och växan-
de budgetunderskott. De höga marknadsräntorna
bromsar en förbättrad konjunktur. Räntebetalningarna
på statsskulden tränger ut angelägna reformer, och
investeringskapitalet blir alltför dyrt. De begränsade
resurserna skulle behöva läggas på åtgärder som ökar
tillväxt och i förlängningen bidrar till nya, riktiga
jobb.
Nervositeten i den socialdemokratiska regerings-
kretsen är i stigande, och det förslag som nu läggs
fram för riksdagen, betitlat Stöd för nyanställningar,
antyder att det är en desillusionerad regering som
föreslår nästintill desperata åtgärder. Glömda är de
yviga vallöftena om att ett regeringsskifte skulle lösa
arbetslöshetskrisen. Borta är det preciserade talet från
i somras, då man visste sig veta att man med social-
demokratisk politik detta år skulle vara under 5 % i
arbetslöshet - närmare bestämt 4,9 %, som man talade
om i vårmotionerna.
Men det blev inte så lätt. De djupa hjulspår som
"arbetslöshetskärran" kördes ned i, i spåren av 80-
talets vilda spekulationer på finans- och fastighets-
marknaden, har man ännu inte lyckats ta sig ur. Den
arbetslöshet som sköt i höjden på hösten 1990, dvs.
ett år före förra regeringsskiftet, ledde till att arbets-
löshetssiffrorna steg till, efter svenska förhållanden,
oanade höjder. Uppgången bröts inte förrän under
förra vintern, då insatser mot arbetslöshet började ge
resultat. Självfallet kom den begynnande konjunktur-
uppgången också till hjälp. Men det var framför allt
den förra regeringen, med dåvarande riksdagsmajori-
tet, som kunde underlätta för småföretag att anställa
och behålla arbetskraft.
Nu påstår vi i vår folkpartimotion att nuvarande
regering genom sin politik försvårar framväxten av
nya jobb och att man gör det med en rad försämringar
för företag men också i grunden för de anställda. De
genomförda men försiktiga reformerna i arbetsrätten
raseras, och den nya statliga obligatoriska a-kassan får
inte finnas kvar längre.
Folkpartiets uppfattning är att den första frontlin-
jen mot arbetslösheten, nu som alltid, måste gå genom
lönsamma företag kombinerat med en ambitiös ar-
betsmarknadspolitik. Detta har varit vår linje både i
regeringsställning och i opposition, där vi fört fram
förslag om nya grepp i arbetsmarknadspolitiken. När
det gäller arbetsmarknadsåtgärder ligger vi relativt
nära regeringens förslag, dock med ett viktigt undan-
tag, herr talman.
Vi yrkar avslag på den ofinansierade satsningen på
RAS, där vi anser det vara oförsvarligt att lägga 5
eller rent av 7 miljarder på åtgärder som har ett högst
begränsat värde. Fortfarande vet vi inte hur den här
stora utgiften skall betalas eller om det i vanlig ord-
ning skall ske med motsvarande ökning av statlig
upplåning. Med de negativa effekter som ett ökat
tryck uppåt på räntorna innebär, lär det efter detta inte
bli någon positiv effekt av nyanställningarna.
Vår skepsis från det att vi lämnade motionen
kvarstår. Vi har haft uppvaktningar i utskottet från
flera ledande företrädare för arbetsmarknadens parter,
som avråder oss från att gå in för RAS. Kooperatio-
nens förhandlingsorganisation, KFO, har skrivit till
oss och varnat för resultatet av regeringspropositio-
nen. KFO ifrågasätter om förslaget står i strid med
EG:s principer om fri konkurrens. Denna fråga var
obesvarad också från regeringens sida, och man har
nu efteråt begärt besked från EU:s handläggande
organ - ett svar som inte förväntas komma förrän
långt in i mars månad.
De samverkande arbetsgivarorganisationerna -
elektrikerna, plåtslagarna och VVS-entreprenörerna -
varnar i sitt brev oss i arbetsmarknadsutskottet för att
stödja RAS-förslaget. Man säger att anställningsstödet
därför kommer att innebära, att för varje nyanställning
som görs med hjälp av RAS kommer någon i ett annat
installationsföretag att mista sin anställning. Man
varnar också för att konkurrensen snedvrids. Även
från fackligt håll, centralt och lokalt, har man avrått.
I gårdagens tidningar kunde vi läsa nya inlägg. I
Dagens Nyheter skrev sju framstående arbetsmark-
nadsekonomer och varnade för RAS. Skribenterna
säger att de ser stora problem med detta förslag. De
hänvisar till att studier i olika länder visar på att net-
toeffekterna på sysselsättningen av likartat stöd är
mycket små. Huvuddelen av bidragen förefaller gå till
att subventionera anställningar som ändå skulle
kommit till stånd. Man säger vidare att problemet
"med regeringens förslag är att det är alltför generellt:
ett stöd riktat mot dem med enbart några månaders
arbetslöshetstid riskerar att placera de långtidsarbets-
lösa längst bak i kön".
I artikeln får Folkpartiet ett indirekt stöd för för-
slaget om att kraftigt stödja nyanställningar för de
långtidsarbetslösa. Ekonomerna säger: "Det viktiga är
förmodligen inte att snabbt påverka arbetslöshetens
nivå utan att i första hand förändra dess sammansätt-
ning. På sikt bör det få betydande effekter också på
arbetslöshetens omfattning. Vi tror att tiden är knapp.
Om de långtidsarbetslösa inte snabbt får in en fot på
den reguljära arbetsmarknaden under den pågående
konjunkturuppgången, är risken överhängande att
detta aldrig kommer att ske."
Herr talman! Det har här i kammaren klagats över
att arbetsmarknadsministern är frånvarande. Men han
har ett sändebud här, och han har ju också varit en
flitig skribent i dagspressen de senaste dagarna. Även
i dag för han i Dagens Nyheter fram argument för sin
proposition. I går skrev han i tidningen Dagen att
regeringen nu gör allt som står i dess makt för att vi
skall undvika den permanenta massarbetslöshet som
Långtidsutredningen har varnat för. Sundström säger
att risken att Sverige fastnar i massarbetslöshet är
uppenbar och att vi riskerar att få betala ett mycket
högt pris för arbetslösheten, både socialt och statsfi-
nansiellt.
Detta innebär att Anders Sundström har helt rätt i
sin analys - hälsa honom det! Men minskningen av
arbetslösheten - den började vända nedåt under den
förra regeringens tid - håller nu på att komma av sig
trots en kraftig konjunkturuppgång. Men självfallet
har både arbetsmarknadsministern och regeringen en
hög ambition att pressa ned arbetslösheten - det var
ju det socialdemokraterna vann valet på.
Vad gör då regeringen? Enligt Anders Sundströms
tidningsartikel i går skall arbetslösheten bekämpas
med en flerstegsraket. Första raketsteget är, sade
statsrådet, insatserna i ekonomisk-politiska proposi-
tionerna i november, och han gjorde en poäng av att
det då fattades beslut om ungdomsintroduktion för
långtidsarbetslösa ungdomar i åldern 20-24 år. Men,
herr talman, den introduktionen håller ju på att bli en
enda stor flopp! AMS-chefen deklarerade vid sitt
besök hos oss att han känner stora bekymmer för att
denna satsning kommer att gå helt snett. Intressant är
också att arbetsmarknadsministern inte med ett ord
nämnde de båda "återställare" som haft så ödesdigra
konsekvenser när det gäller att begränsa nyanställ-
ningar.
Det andra och viktigaste steget är programmet En
nation i arbete, som presenterades i januari. I den
boken berömmer sig regeringen av att nu satsa 42
miljarder på sysselsättning och tillväxtfrämjande
åtgärder. Slår man upp boken finner man att regering-
en tycker att det har ljusnat för Sverige men ändå
konstaterar att arbetslösheten kvarstår. Intressant är
att regeringen tar sin utgångspunkt i 1990, då arbets-
lösheten under socialdemokratiskt styre sköt i höjden
med katapultfart.
I boken finns förvisso många självklara men vikti-
ga påpekanden. Ett sådant är att arbetslösheten har ett
mycket högt pris, ekonomiskt och mänskligt-socialt.
Jag är helt ense med regeringen om att detta är viktiga
skäl att pressa ned arbetslösheten.
Arbetslösheten är också den främsta orsaken till
att staten har dåliga finanser. Det stora budgetunder-
skottet beror i hög grad på en hög arbetslöshet.
Också kommunerna drabbas hårt av att färre arbe-
tar och flera är arbetslösa, fortsätter regeringen sin
plädering i skriften. Arbetsmarknadsministern talar
om att kommunerna beräknas förlora uppemot 8 mil-
jarder i skatteintäkter i jämförelse med situationen för
några år sedan, främst på grund av arbetslöshet och
utbetalning av socialbidrag. Till det kommer planerna
från en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och
Miljöpartiet, som säger sig ha kommit överens om att
lägga ytterligare en tung uppgift på kommunerna. De
s.k. miljöinsatserna på byggsidan sägs vara ett poli-
tiskt faktum, trots att vi ännu inte sett förslaget i nå-
gon proposition. Det förutsätts då att ytterligare 2
statliga miljarder - fortfarande ofinansierade - skall
adderas med en kostnad som drabbar kommunerna
med ytterligare 5-6 miljarder kronor. Tala om dubbla
budskap från regeringen till kommunerna om deras
ekonomi!
Regeringsskriften fortsätter med två scenarier in-
för år 2000. Det ena kallar man för den goda cirkeln:
människor har arbete, statens finanser saneras och
människor känner trygghet och förtröstan. Den andra
vägen skulle vara den onda cirkeln: en destruktiv
spiral när det gäller ekonomin och en permanent ar-
betslöshet. Detta skulle omöjliggöra en sanering av
statens finanser. Vad värre är - det skulle ha ett högt
socialt och mänskligt pris. Välfärdssamhället skulle
vara i gungning ordentligt.
Skriften avslutas med hur man får till stånd en ak-
tiv näringspolitik, bl.a. genom att främja små och
medelstora företag. Socialdemokrater talar numera väl
om småföretag - det är ju en trend i tiden. Och
mycket av det man säger om vad man skulle satsa på
när det gäller kompetens och utveckling av ny tekno-
logi, förnyelse och förädling av produkter är alldeles
riktigt. Men vad regeringen glömmer eller möjligen
"mörkar på" är de eftergifter man har gjort då t.ex.
LO tryckt på och krävt sina "återställare". Detta är
hindrande kullerstenar som man rullat ut på vägen
mot att nå ett näringsliv i balans och en arbetsmark-
nad i harmoni.
När regeringen sedan sätter sitt hopp till att nya
anställningar kommer att få sin avstamp i den särskil-
da proposition som vi nu diskuterar uppstår det tvivel,
inte bara inom huvuddelen av riksdagens opposition
utan långt in i arbetsgivar- och fackföreningsled.
Experter och vetenskapsmän har tagit avstånd, och -
handen på hjärtat, socialdemokrater här i kammaren -
jag tror inte att någon känner sig övertygad om att
denna form av nyanställningsstöd skulle hjälpa oss
särskilt långt på vägen. Det som regeringen hade
hoppats skulle bli ett uppsving ser i stället ut att bli
det som förkortningen så träffande illustrerar: ett stort
RAS.
Om proposition 137 faller skulle det ge utrymme
för ett omtänkande som skulle kunna resultera i ett bra
förslag för oss att ta ställning till senare i vår, ett för-
slag som därtill rent av är finansierat!
Vi som yrkar avslag kommer förmodligen att be-
skyllas för att inte vilja satsa på de arbetslösa. Men
allt talar för att RAS enligt proposition 137 och den
röd-gröna uppgörelsen inte kommer att ge någon
nyanställning av betydelse, även om man stuvat om
litet i detta förslag. Vi tar därför den beskyllningen
med ro.
Fördelen med ett avslag är att regeringen skulle
tvingas att tänka om och återkomma, t.ex. i komplet-
teringspropositionen, med åtgärder som skulle kunna
leda till mer framgångsrika satsningar på den svenska
arbetsmarknaden. Detta är viktigt för samhällseko-
nomin och för de enskilda människorna.
Jag yrkar bifall till reservation nr 1 i betänkande
nr 8.