Fru talman! Det var ett mångordigt och intressant
anförande som Kenneth Kvist höll. Jag kan bara be-
klaga att hans eget parti Vänstern inte går i takt med
honom, i den klokskap som han lagt ut för oss här
angående 10 kap. 5 §. Det förvirrar lite grann i de-
batten. Det innebär ju samtidigt att partiet står för fel
åsikt medan Kenneth Kvist står för den rätta åsikten.
Jag skulle vilja fråga Kenneth Kvist om principer-
na för statsskicket, som han är väldigt mån om och
som han också, tror jag, har uttalat att det handlar om
i 1 kap. regeringsformen. Är inte själva principerna
för statsskicket något som handlar om möjligheten att
delegera den makt vi har fått av folket? Är det inte en
gräns just där? Det skulle jag vilja höra Kenneth
Kvist tala lite om.
När det gäller 10 kap. 2 § vet Kenneth Kvist, pre-
cis som jag, att det inte är vi som bestämmer takten.
Det är EU som bestämmer takten. Vi har sett resultat
i bl.a. Nicefördraget, vad som hände där. Då kan man
fråga om det handlar om början eller slutet. Jag håller
med om att det inte handlar om början. Jag skulle inte
tänka mig att det intressanta är där, utan det är just
mot slutet som det är intressant. Det är då som de
verkliga motsättningarna kommer i dagen. Men dem
får vi här i riksdagen inte ta del av, om regeringen
inte tycker att de är så viktiga att den vill återkomma
till riksdagen. Det är inget som säger att regeringen
tänker göra det.
Det är ju detta, att vi inte får möjlighet att se den
slutliga överenskommelsen, att vi inte kan ta ställning
till den, som är det viktiga. Det är ju det som innebär
att vi lämnar ifrån oss makt.
Att vi sedan får möjlighet att lägga synpunkter
under hela processen är självklart. Man vänder sig till
EU-nämnden och till fackutskotten. Det är självklart.
Men det är först när allting ligger på bordet och
följdlagstiftningen ligger bredvid som vi vet.