Fru talman! Föreliggande betänkande tar upp en
rad olika frågor där vår grundlag, eller regeringsform,
förbättras. Det är två av dessa som är kontroversiella.
Jag vill koncentrera mig på det som gäller 10 kap. 5 §
i regeringsformen. Innan jag går in på det vill jag
säga någonting om 10 kap. 2 §.
Per Lager säger att vi i dag frånsäger oss makt till
regeringen och menar att riksdagen för att undvika
detta ska ha ett slutbehandlat förslag. Men har riksda-
gen ett slutförhandlat förslag kan riksdagen egentli-
gen inte påverka förslaget. Man kan bara säga ja till
helheten eller nej till helheten. Om regeringen lägger
fram ett förslag till beslut alldeles innan förhandling-
arna är avslutade kan riksdagen med anledning av en
sådan proposition uttala att man anser att regeringen
bör beakta den eller den synpunkten, att den bör säga
nej eller att den bör säga ja.
Är följderna för svensk lagstiftning så oklara att
man inte vet vad beslutet innebär kanske riksdagen
säger nej. Riksdagen kan inte se konsekvenserna.
Miljöpartiet har ett egendomligt sätt att argumentera i
frågan. Ja, det är allt annat än sakligt.
Jag läser i en liten broschyr som Nej till EU har
gett ut. F.d. språkröret Lotta Nilsson-Hedström, parti-
styrelseledamot och ledamot i Författningsutredning-
en, skriver följande: "Nya lydelsen av RF 10:2 inne-
bär att riksdagen, trots att det poängteras att den fort-
farande ska vara det högsta statsorganet, får nöja sig
med att ge sin regering ett förhandlingsmandat i bör-
jan av en förhandlingsprocess med EU, men sedan
inte ha möjlighet att godkänna den slutliga texten."
Här har människan suttit, fru talman, i utredning-
en, där det har varit entydigt klart att riksdagen i detta
fall ska få förslaget när förhandlingen är i det när-
maste slut. Så går man ut till kritiker av EU för att få
medhåll för sin ståndpunkt och säger precis tvärtom
mot vad verkligheten är, nämligen att det är i början
av en förhandlingsprocess som regeringen ska ha ett
öppet mandat. Men detta har utredningen aldrig dis-
kuterat. Detta har utredningen aldrig enats om. Detta
har regeringen aldrig önskat få i propositionen. Det
handlar om ett nästan slutförhandlat förslag som
riksdagen kan ta ställning till och där riksdagen har
möjlighet att rösta ja och nej och t.o.m. ge regeringen
uppdraget att förhandla vidare.
Det är en skillnad. Det är synd att verkligheten på
det viset förvrids i en svår grundlagsfråga.
Så går jag vidare till frågan om 10 kap. 5 §.
I dag beslutas för första gången om en restriktion
för vilken beslutsmakt som kan överlämnas till EU.
Detta är en framgång för EU-motståndet.
Jag arbetade och röstade mot att Sverige skulle gå
med i EU. Jag är fortsatt EU-kritisk. Demokratin är
formad för nationalstaten, och nationell suveränitet är
en grund för demokratin. EU:s överstatlighet, som
innebär att en majoritet medlemsstater kan tvinga på
en minoritet sin politik, upphäver suveräniteten - i
alla fall på de områdena. Därför är jag allmänt sett
mot EU:s överstatlighet och för ett samarbete i mel-
lanstatliga former.
I dag kan riksdagen med tre fjärdedels majoritet,
eller i den ordning som gäller för stiftande av grund-
lag, flytta över beslutsbefogenheter till den del av
EU-samarbetet som kallas EG - den första pelaren.
Det finns i dagens grundlag inga som helst restriktio-
ner mot en sådan överflyttning av makt.
Vad är då EG:s första pelare? Det är alla de frågor
som ryms inom EG-fördraget, inom Kol- och stålför-
draget, inom Euratomfördraget. Första pelaren om-
fattar således tull- och handelspolitik, jordbrukspoli-
tik, övriga inremarknadsfrågor, den ekonomiska och
monetära unionen, således ekonomisk politik, miljö-
politik, socialpolitik, frågan om viseringar, asylfrå-
gor, invandringspolitik, civilrättsligt samarbete m.m.
Att ändringen av grundlagen från EG till EU inte
skulle innebära att välfärdspolitik och socialpolitik
plötsligt skulle omfattas av överstatlighet nu är en
falsk föreställning av herr Lager. Han kan läsa i recit-
delen av utskottsbetänkandet, s. 16, som han själv har
varit med om att godkänna.
Såsom grundlagen i dag ser ut har vi ingen
skyddsmekanism mot en beslutsöverlåtelse inom den
första pelaren och de områden jag nämnde.
Allt samarbete inom dessa områden är inte över-
statligt. Det finns inte mindre än 27 olika former för
beslut i den första pelaren. Vad som är överstatligt
har staterna kommit överens om i EU:s fördrag.
Skulle fler områden i dag innehålla överstatlighet
skulle en riksdagsmajoritet, omfattande tre fjärdedels
majoritet, utan något hinder av grundlagen, för såvitt
inte frågan gäller en grundlagsfråga, kunna godkänna
en sådan beslutsöverlåtelse. Det finns inga restriktio-
ner mot sådant i dagens grundlag.
Regeringsformens nuvarande lydelse har hittills
inte förhindrat eller motverkat någon beslutsöverlå-
telse och är inte heller formulerad för att i framtiden
göra detta.
EU består inte bara av det som kallas EG, dvs.
pelare 1. Det finns två s.k. pelare, ämnesområden, till,
nämligen utrikespolitiskt samarbete, pelare 2, och ett
samarbete om polisiära frågor och rättsfrågor, pelare
3.
Också i pelare 2 och 3 finns olika beslutsformer.
Här gäller i princip mellanstatlighet, dvs. en med-
lemsstat kan inlägga veto, begära nationell reserva-
tion eller markera någon form av undantag. Men
också i pelare 2 och 3 fattas numera allt oftare majo-
ritetsbeslut.
På så vis har beslutskompetensen på EU-nivån
ökat, vilket har begränsat antalet beslut vi fattar själv-
ständigt på nationell nivå. Det är en för demokratin,
enligt min mening, negativ utveckling. Det har i nu-
varande lydelse i regeringsformens 10 kap. 5 § inte
funnits någon som helst spärr mot detta.
I Amsterdam- och Nicefördragen har beslutsom-
råden från främst tredje pelaren gjorts om till
förstapelarområden och därmed också givits en grad
av överstatlighet. Vår regeringsforms nuvarande
lydelse har inte heller hindrat detta.
Det är därför i sak obegripligt hur Miljöpartiet och
andra personer som säger sig vara kritiska till makt-
överlåtelse till EU försvarar nuvarande lydelse av
10 kap. 5 §.
Varför är de för den nuvarande lydelsen, som är
utan egentlig restriktion för möjlig beslutsöverlåtelse?
Varför, när de är emot den föreslagna ändringen,
kräver de ingen annan ändring? Varför har de inte
bemödat sig om att försöka lägga fram ett förslag till
spärr mot beslutsöverlåtelse? Varför har de i utred-
ningen och utskottet bara sagt nej och sedan mest
suttit tysta och passiva?
Det pågår nu ett arbete där fördragen kommer att
ändras. Hur de kommer att se ut vet i dag ingen, men
mycket talar för att pelarstrukturen, som i dag verkli-
gen är föränderlig, förmodligen kommer att försvin-
na. Den har, som sagts, redan förändrats. EU har fått
mer beslutsbefogenheter, och regeringsformens nuva-
rande lydelse har, som sagts, inte utgjort något hinder
mot detta.
Om den förändring som nu föreslås hade inneburit
en breddning för eventuell överlåtelse av beslut till
pelare 2 och 3 hade jag varit emot den. Jag vill inte
underlätta ett överlåtande av beslutsmakt till EU.
Då pelarstrukturen är under förändring utgör ordet
EG i regeringsformen egentligen inte mycket av re-
striktion mot överlämnade av beslutsbefogenheter.
Det finns inget i nuvarande lydelse som säger att det
som avses skulle vara det som ursprungligen eller just
nu är EG. Inget hindrar att man genom fördragsänd-
ringar helt eller delvis för över andra och tredje pela-
ren till den första och därmed vidgar EG-sfären. Då
har vi ingen restriktion i grundlagen mot framtida
beslut om överlåtelse.
Jag var i Författningsutredningen likväl från bör-
jan kritisk till det här ändringsförslaget som först bara
innehöll ändringen från ordet "EG" till "inom ramen
för samarbetet inom EU". Men jag insåg att det fanns
en stor majoritet för den ändringen. Den skulle helt
enkelt inte gå att hindra så som mandatfördelningen
nu ser ut.
Jag prövade då på majoriteten tanken om man inte
borde bygga in en restriktion, något memento för
kommande riksdagar, mot beslutsöverlåtande och
ställde frågan: Borde inte statsskickets principer, dvs.
vår nationella suveränitet, riksdagens roll som
främsta lagstiftare, riksdagens skatte- och finansmakt,
tryckfrihetsförordningen med offentlighetsprincipen
osv., utgöra en gräns för eventuella framtida besluts-
överlåtelser? Det liknade en partimotion som Väns-
terpartiet också hade väckt ett antal år tidigare.
Om majoriteten kunde tänka sig detta, sade jag,
kunde jag tänka mig att sälla mig till majoriteten, för
då fick vi in en restriktion. Frågan analyserades nog-
grant av experter och sekretariat i utredningen, och
majoritetens representanter blev därefter positiva till
detta förslag. Jag förankrade då saken i mitt eget
partis verkställande utskott och riksdagsgrupp.
Därmed hade vunnits att vi hade fått en restriktion
mot beslutsöverlåtande, en gräns som inte finns i
nuvarande grundlag. Denna gräns innebär i praktiken
att Sverige inte kan acceptera att bli en underställd
delstat i en federativ EU-stat utan att vår författning
görs om.
Varje gång ett beslutsmaktsöverlåtande ska bli
aktuellt kommer därmed, med det förslag som nu
föreligger, riksdagen att tvingas tänka efter: Rör detta
principerna för vårt statsskick? Blir svaret ja måste
man antingen säga nej eller ändra grundlagen. De
som är emot överstatlig beslutsmakt skulle få något
att hänvisa till, något att ta diskussion om. Rör verk-
ligen inte det mesta av ytterligare beslutsmaktsöver-
förande på ett eller annat sätt vår författnings princi-
per?
Därmed har vi fått en restriktion mot överlämnan-
de av beslutsbefogenhet som vi i dag inte har. Vi har
fått en grundlagsskrivning vars innebörd är ett nej till
ett uppgående i en EU-stat. Det visar att också de EU-
positiva partierna i Sveriges riksdag ser och erkänner
behovet av en gräns mot EU:s beslutsmakt. Det är en
vinst för det seriösa EU-motståndet och för EU-
kritiken.
När regeringen i propositionen godtog utrednings-
förslaget är detta inget annat än en framgång för oss
som inte vill ha en federativ utveckling av EU.
Men säg den lycka som varar beständigt. Larm
slås i tidningar där man påstår att regeringen säljer ut
Sveriges självständighet. Ja, man påstår att förslaget
innebär att beslutsmakt flyttas till EU. Men detta är
falskt. Förslaget innebär inget beslutsmaktsöverflyt-
tande. EU får inte mer beslutsbefogenhet av att vi i
Sverige ändrar grundlag. EU får mer befogenhet först
sedan medlemsstaterna kommit överens om detta
genom fördragsförändringar eller om domstol och
kommission tolkar fördragen i alltmer överstatlig
riktning.
Det är befogat att vara misstänksam och kritisk
mot EU och dess utveckling. Men vi som är kritiska
till EU måste vara sakliga i vår kritik. Annars kom-
mer förtroendet för EU-motståndet att minska.
Debatten fjärmade sig från det sakliga, och det
felaktiga påståendet att riksdagen nu skulle öka EU:s
beslutsmakt upprepades ständigt. I en propaganda-
broschyr som jag nyss visade skriver t.ex. en riks-
dagsledamot från Miljöpartiet: "Den föreslagna änd-
ringen medför att Sverige överlämnar beslutanderät-
ten på områden som rör det mellanstatliga arbetet
inom andra och tredje pelaren."
Men det gör ju ändringen inte alls. Den innebär
ingen förskjutning av någonting. Det är beslut som
fattas senare. Var beslutanderätten i andra och tredje
pelaren ska ligga ändras inte ensidigt av ens Sveriges
riksdag. Det kräver fördragsändring. Men drar man så
på sanningen och folk litar på en är det klart att folk
blir upprörda. Men de borde vara upprörda över den
som luras och skriver utan att ta reda på hur saker
hänger ihop.
På DN:s debattsida i dag fortsätter Miljöpartiets
språkrör detta upprepade missförstånd och förtal av
utredningens och regeringens förslag. De skriver: "I
dag fattar riksdagen, på förslag av regeringen, ett
beslut . som ger EU och regeringen mer makt på
riksdagens bekostnad." Men ett sådant beslut fattar
riksdagen inte alls i dag. Som sagt, ett sådant beslut
kan bara fattas på EU-nivå först och ska därefter
behandlas av Sveriges riksdag.
Vi frånsäger oss i dag makt till EU, säger Per La-
ger i sitt anförande i dag. Jag vill fråga: Vilken makt
får EU konkret genom detta beslut? Vad är det i EU-
fördragen som förändras av denna ändring av svensk
grundlag? Svara på det, Per Lager!
Fru talman! Jag kan inte låta bli reflexionen att
Miljöpartiets passivitet vid frågans beredning möjlig-
gjort detta missförstånd, och sedan upprepar man det
i demagogiskt nit som ett mantra.
I reservationen finns också detta, fast i mer för-
såtlig form. Där står mer riktigt att förslaget innebär
att svenska riksdagen ges möjlighet att överlämna
beslutanderätt på områden som rör det mellanstatliga
samarbetet inom andra pelaren. Om så sker, står det,
kan andra och tredje pelaren inte längre definieras
som mellanstatligt samarbete. Men återigen, ändring-
ar i Sveriges regeringsform ändrar väl inte andra och
tredje pelaren inom EU över vilken EU-nivån har
beslutanderätt. Om pelare 2 och 3 ska finnas kvar
eller ändras bestäms ju inom EU-samarbetet och inte
ensidigt av Sveriges riksdag. Dessutom kan besluts-
maktsöverlåtelse för övrigt också vara mellanstatlig.
Vi måste vara noga med fakta.
I reservationen heter det vidare: "Om riksdagen
antar den föreslagna grundlagsändringen kan den
svenska riksdagens och därmed det svenska folkets
inflytande . inom både unionen och på den natio-
nella nivån reduceras." Det försåtliga ligger här i den
passiva språkformen. Denna ändring påverkar inte
unionens makt. Ingen reducerar Sveriges riksdags
makt med detta, utan det är så att om det kommer ett
beslut och om det inte rör principerna för statsskicket
kan tre fjärdedels majoritet av Sveriges riksdag aktivt
besluta detta därför att denna majoritet aktivt tycker
att beslutet är ett viktigt beslut. Det är så förhållandet
är. Det är ingenting som smygs på. Detta är också
lögn och propaganda.
Det är alltså riksdagen som har denna beslutande-
rätt och därför inskränks heller inte, som Miljöpartiet
påstår, folksuveräniteten. Det är hur riksdagen använ-
der sin beslutsrätt och inte att den har den som avgör
den frågan.
Fru talman! Även en majoritet av mitt eget partis
partistyrelse har fastnat för denna typ av missuppfatt-
ningar. Den har uppmanat vår riksdagsgrupp att rösta
på Miljöpartiets reservation. För egen del kommer
partiets KU-ledamöter inte att hörsamma detta.
Fru talman! Detta är ett långt anförande, dock
förmodligen mitt sista i kammaren, men avslutnings-
vis vill jag säga att jag är övertygad om att i framtida
diskussioner om eventuell och ytterligare besluts-
överlåtelse till EU kommer de som tvekar, de som vill
tänka efter, att behöva ställa sig frågan: Rör detta
principerna för vårt statsskick? Och motståndarna till
beslutsöverlåtelsen kommer att hänvisa till
"principerna för statsskicket" och hävda att de för sitt
motstånd har stöd i grundlagen. Ingen kommer där-
emot att använda som argument att en beslutsöverlå-
telse strider mot Miljöpartiets reservation. Den är då
glömd. Regeringsformen förblir.
I den förvissningen vet jag att jag gör rätt när jag,
tyvärr i strid med det egna partiets senkomna åsikts-
ändring, med övertygelse yrkar bifall till förslaget till
ändrad lydelse av regeringsformen 10 kap. 5 §, lik-
som till utskottets förslag i dess helhet, som totalt sett
innefattar viktiga och riktiga förbättringar av vår
regeringsform.