Fru talman! Först vill jag säga några ord om mål-
sättningsstadgandena i regeringsformen 1 kap. 2 §.
De är egentligen uttryck för grundlagens värdeorien-
tering, men det är viktigt att komma ihåg att de som
sådana saknar rättslig betydelse. Där står t.ex. att det
allmänna ska trygga rätten till arbete och bostad. Men
mina ännu inte utflugna barn kan inte med hjälp av
denna lag driva någon rättslig process därför att det är
uselt med bostäder i Stockholmsområdet.
Fru talman! I 2 § första stycket står det: "Den of-
fentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda männi-
skans frihet och värdighet." I en motion har vi väckt
frågan om inte denna värdeorientering borde göras
något vidare och mer pregnant peka på varje männi-
skas unika egenvärde. För detta har vi föreslagit att
ordet "integritet" tillförs denna mening. Begreppet
har sitt ursprung i det latinska integritas, som innebär
helhet, egenvärde, människovärde. Det hör hemma i
sfären människan som person och pekar på varje
människas unika och oersättliga värde.
Vi har valt att inte nu reservera oss på denna
punkt. Gällande bestämmelser i regeringsformen
uttrycker i viss mån att det allmänna ska värna den
enskildes integritet, även om vi inte är helt nöjda med
helheten i synsättet. Men vi tror att effekterna av en
sådan förändring måste analyseras vidare, och vi får
anledning att återkomma till den frågan så småning-
om.
Fru talman! Debatten under våren angående de fö-
reslagna grundlagsförändringarna visavi vårt med-
lemskap i Europeiska unionen har tidvis varit intensiv
och fylld av övertoner och missförstånd. Först vill jag
säga några ord om förändringen av regeringsformens
10 kap. 2 §.
Det som avses är att riksdagen tidigare ska kunna
ta ställning till ett ännu inte färdigförhandlat förslag
inom andra och tredje pelaren i EU - t.ex. ett rambe-
slut. I dag går det till på ett annat sätt. Regeringen
sätter sig i en slutförhandling, men när det kommer
till ett slutligt ställningstagande får regeringen lämna
sitt preliminära godkännande med hänsyn till att
riksdagen måste höras - en s.k. parlamentarisk reser-
vation. Riksdagen har sedan, som många har varit
inne på tidigare, att säga ja eller nej till regeringens
förslag utan att egentligen kunna påverka beslutets
innehåll. Någon substansförändring kan riksdagen
inte göra i ett sådant läge. Det är ja eller nej som
gäller. Först därefter kan EU anta det slutliga rambe-
slutet.
Med den förändring som nu föreslås heter det i ut-
skottets skrivning att regeringen inte bör inhämta
riksdagens godkännande förrän förhandlingarna i
ministerrådet har nått så långt att regeringen bedömer
att inga ändringar av betydelse därefter kommer att
ske, dvs. efter det att politisk enighet om överens-
kommelsens innehåll har nåtts.
Man kan säga att riksdagens möjligheter att på-
verka substansen i besluten inte heller efter grund-
lagsförändringen är så stora. Men faktum är att riks-
dagen faktiskt kan påverka substansen och inte enbart
är hänvisad till att säga antingen ja eller nej. Riksda-
gen kan genom sitt beslut åstadkomma förändringar i
slutprodukten, men jag vill inte överdramatisera den-
na möjlighet.
Fru talman! Egentligen ska bilden vara klar långt
tidigare genom det samråd som regeringen normalt
ska genomföra främst med EU-nämnden men också
med utskotten. Det är inte meningen - det fastslås i
motivtexten - att förändringen i 10 kap. 2 § reger-
ingsformen ska innebära att samrådet ska hållas med
riksdagen som helhet, utan det ska ske i vederbörlig
ordning.
Moderaternas och Miljöpartiets reservationer är
intressanta bl.a. ur detta samrådsperspektiv, och de
förefaller mig inte helt logiska. Båda reservationerna
innebär att den efterföljande lagstiftningen ska vara
på plats. Att man använder ordet "presenteras" bort-
ser jag ifrån, eftersom riksdagen alltid kan ändra det
som "presenteras". Det bör med den utgångspunkten
vara faktiska substansbeslut man åsyftar när det gäller
synen på rambeslut.
För det första kan jag konstatera att det om följd-
lagstiftningen finns på plats - om den är antagen -
inte finns något behov för regeringen att låta riksda-
gen ställa sig bakom ett rambeslut. Finns det en anta-
gen lag som täcker rambeslutet är det regeringen och
inte riksdagen som har traktatmakten. Så är det bara.
Fru talman! För det andra - det här är faktiskt inte
oviktigt - ansåg riksdagsstyrelsen i anslutning till
besluten kring Riksdagskommitténs förslag att den
praxis bör bestå som innebär att det inte anses till-
räckligt att regeringen inte gör något som står i strid
med EU-nämndens synpunkter utan att regeringen i
stället ska agera i enlighet med nämndens råd och
ståndpunkter. Konstitutionsutskottet och riksdagen
delade denna uppfattning på våren 2001. Slutsatsen är
alltså att regeringen ska agera i enlighet med nämn-
dens råd och ståndpunkter. Genom detta beslut har
regeringen ett slags konstitutionellt ansvar inför
nämnden, även om det självfallet inte kan prövas
rättsligt.
Kring rambeslut sker det samråd i EU-nämnden.
Men har det visat sig att det i EU-nämnden finns en
majoritet för en linje måste, enligt det jag här har
refererat, regeringen agera utifrån detta. Egentligen
bör regeringen redan på detta stadium presentera, för
att använda uttrycket i reservationerna, hur man tän-
ker sig att följdlagstiftningen ska se ut - åtminstone i
stora drag.
En inte helt oviktigt fråga i sammanhanget är föl-
jande. Om regeringen har ett konstitutionellt ansvar
inför EU-nämndens majoritetslinje, har då inte även
de andra majoritetsskapande partierna ett sådant an-
svar? Det är en bra fråga. Jag kan med anledning av
vad ordföranden i utskottet sade tidigare fråga om det
i stället är lättsinnet som ska råda på denna punkt.
Fru talman! Så vill jag säga några ord kring för-
ändringen i 10 kap. 5 § regeringsformen. Här har
missförstånden och tolkningarna varit mycket märk-
liga. Det har t.ex. hävdats - jag tror att även Göran
Magnusson var inne på det tidigare - att ändringen
medför ett snabbspår eller en gräddfil med möjlighet
för snabba och oövertänkta ändringar av grundlagen
med tre fjärdedels majoritet.
Två saker behöver redas ut, fru talman. Att man
ändrar från "Europeiska gemenskaperna" till
"Europeiska unionen" i lagtexten har att göra med
adressatens namn. Mycket talar för att det senare
begreppet är det som kommer att vara adekvat i
framtiden. När man talar om "inom ramen för samar-
bete" pekar det på möjligheterna att beslutsöverlåtelse
ska kunna ske i alla tre nuvarande pelare och även
efter eventuella förändringar av denna struktur. Det
finns några partier i denna kammare som menar att
man bör åstadkomma en sådan förändring och lämna
systemet med tre pelare.
Fru talman! Det uttryck som diskuteras så mycket,
dvs. "som inte rör principerna för statsskicket", är
egentligen endast en rekommendation till kommande
riksdagar att vara noga med överlåtelsebeslut, så att
Sverige består som suverän stat. Uttrycket som sådant
är inte rättsligt bindande, eftersom varje riksdag är
suverän och fri att fatta de beslut den behagar. Dess-
utom finns i dessa frågor alltid ett krav på att besluten
ska fattas med tre fjärdedels majoritet.
Fru talman! Kritikerna har haft ett tunnelseende i
dessa frågor. Man kan inte bara stirra på en paragraf i
regeringsformen och tro att den uttrycker den kom-
pletta sanningen om verkligheten. Om riksdagen ska
fatta ett beslut om överlåtelse av befogenheter enligt
10 kap. 5 § måste det ha föregåtts av att riksdagen har
godkänt en överenskommelse enligt 10 kap. 2 § re-
geringsformen. Enligt 10 kap 2 § regeringsformen får
detta endast ske på sådant sätt som är föreskrivet för
riksdagsbeslut. Om en överenskommelse berör ett
grundlagsområde måste riksdagen först fatta beslut i
grundlagsfrågan enligt de regler som gäller för för-
ändringar av grundlagen. Det betyder dessutom att
själva godkännandet av överenskommelsen ska fattas
på samma sätt. Först därefter vidtar hanteringen av
överlåtelsebesluten. Någon möjlighet till gräddfiler
eller snabbspår för ändringar av grundlagen finns
alltså inte. Det är en myt.
Fru talman! Eftersom denna konstiga debatt har
uppstått har vi i konstitutionsutskottet under våren
arbetat för att hitta en lagtextformulering - motivtex-
ten är ju i denna del självklar - som tydliggör detta
förhållande. Jag har själv levererat ett antal förslag
för att minska den typen av tunnelseende som debat-
ten ibland gett uttryck för.
Av olika lagtekniska skäl fick vi till slut nöja oss
med att i den omdiskuterade paragrafen göra en hän-
visning till regeringsformens 10 kap 2 §. Orden
"överlåtelse kan beslutas först efter riksdagens god-
kännande av överenskommelse enligt 2 §" tillförs nu
10 kap. 5 §. Det ökar tydligheten, fru talman, men det
förändrar egentligen ingenting i sak.
Fru talman! En sak är speciellt viktig att betona i
sammanhanget. Dessa grundlagsändringar innebär
inte någon som helst överlåtelse av befogenheter till
EU, vilket ibland hävdas i debatten. De öppnar bara
för att adressaten kan vara en annan. Vi lägger till att
man bör fundera noga på vad det är man överlåter.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till betänkan-
dets förslag i dess helhet.