Fru talman! I riksdagens ekonomiska slutdebatt för
tre år sedan talade dåvarande finansministern
Allan Larsson om vändpunkten som vore den
redan passerad, och han anklagade mig för
svartmålning. Men utvecklingen har gett oss
moderater rätt i att vi då var på väg in i en svår
ekonomisk kris, en hemmagjord strukturkris, som
vuxit fram i spåren av ''den tredje vägens politik''.
Den samlade produktionen stagnerade och började
minska. Ändå fortsatte konsumtionen att stiga.
Trots ambitiösa mål för att begränsa den offentliga
sektorns volymexpansion låg ökningstakten
ständigt över 2 % om året. Även den privata
konsumtionen växte till priset av att
hushållssparandet blev kraftigt negativt. När den
totala konsumtionen alltmer översteg
produktionen, kunde resultatet inte bli annat än
växande underskott i handels- och bytesbalanserna.
Härtill kom att investeringskapitalet sökte sig ut till
andra länder, medan flödet i motsatt riktning, alltså
hem till Sverige, var praktiskt taget obefintligt.
Skattetrycket steg från ca 50 % 1982 till nära 57 %
1991 och var därmed, med klar marginal, värst i
världen. Den årliga inflationstakten var hög -- långt
högre än i konkurrentländerna. Räntenivån höjdes
successivt. När samtidigt arbetsproduktiviteten
utvecklades svagt, försämrades Sveriges
kostnadsläge och därmed konkurrenskraft mycket
snabbt.
Vid tiden för förra valet gav strukturkrisen allt
tydligare utslag i främst tre avseenden. Under året
fram till valet växte den öppna arbetslösheten med
100 000 personer, och den snabba ökningen av
antalet varsel visade att Allan Larssons
företrädare, Kjell-Olof Feldt, skulle få rätt i sin
spådom om ''arbetslöshetens stålbad''. Statens
budget uppvisade ett snabbt växande underskott.
Och fallissemang i finans- och fastighetsbolag
förebådade en fullfjädrad finanskris, som skulle
sätta väletablerade banker och försäkringsbolag i
gungning.
När sedan de borgerliga partierna tog över
regeringsmakten, övertog vi också en ekonomi i
snabb utförsåkning. Våra viktigaste mål var att föra
in Sverige som medlem i den europeiska
gemenskapen, att återupprätta vårt land som
tillväxt- och företagarnation och att stärka
valfriheten i välfärdspolitiken. Vi förutsåg att den
nödvändiga förnyelsen av Sverige och svensk
politik skulle ta i anspråk mer än en
mandatperiod -- ja, kanske hela 90-talet. Uppgiften
blev inte lättare av att till den strukturkris som 80-
talets ekonomiska politik framkallat här i Sverige
lades en internationell konjunkturnedgång. Men vi
kan nu efter snart tre år summera en rad positiva
resultat av våra ansträngningar.
På samma sätt som alla kurvor pekade fel för tre år
sedan, pekar de nu rätt. Senast har det bekräftats i
Konjunkturinstitutets majrapport och i
Industriförbundets planenkät. Ekonomin växer
igen, industriproduktionen ökar snabbt och en
stigande orderingång ger industrin anledning att
skynda på sina investeringar.
Att kostnadsläget är gott är inte bara ett resultat av
den svagare kronan. Skattebelastningen har
minskat, t.ex. genom sänkta löneskatter.
Produktiviteten ökar dessutom snabbt i både
enskild och offentlig sektor, bl.a. till följd av den
lägre frånvaro som reformerade socialförsäkringar
fört med sig.
Skattetrycket har sänkts till under 50 procent igen.
Inflationen är rekordlåg. Det betyder att
medborgarna även med låga lönehöjningar får ökat
utrymme för privat konsumtion utan att det
normaliserade hushållssparandet behöver minska.
Sveriges förbättrade konkurrenskraft lägger
grunden för en exportökning, som i sin tur medför
växande överskott i handelsbalansen. Även
bytesbalansen uppvisar numera stigande överskott,
och därmed är alltså balansen i det totala sparandet
återupprättad.
Det underlättar den nödvändiga offentliga
upplåning som det stora budgetunderskottet
framtvingar. Men även det offentliga lånebehovet
utvecklas nu åt rätt håll, och det i snabbare takt än
vad som förutsetts. Finanskrisen är dessutom på
god väg att lösas.
Sedan någon tid förbättras också läget på
arbetsmarknaden. Det förekommer färre varsel
och konkurser, fler lediga platser och nystartade
företag. April 1994 var den första månad då den
öppna arbetslösheten var lägre än samma månad
ett år tidigare.
Fru talman! Strukturkrisen i den svenska ekonomin
är ändå så djupgående att stora problem kvarstår
att hantera. Framför allt handlar det om
arbetslösheten och det offentliga
upplåningsbehovet. Känsliga mätare på
balansrubbningen är kronkursen och räntan.
Under våren har tvärtemot alla förutsägelser och
förhoppningar den förutsedda kronförstärkningen i
stort sett uteblivit, samtidigt som den långa räntan
höjts kraftigt, med nära 3 procentenheter. Delvis är
det en återspegling av allmän oro på de
internationella kapital- och valutamarknaderna,
men genomslaget har varit relativt sett större i
Sverige. Det kan inte tolkas som annat än misstro
mot det politiska systemets förmåga att lotsa
Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Det drabbar
oss alla som sysslar med politik. Men det är säkert
ingen tillfällighet att ränterycken uppåt blivit
särskilt markerade efter det att flera
opinionsmätningar skapat farhågor för en
socialistisk seger i höstens val, samtidigt som det
fortfarande föreligger övervikt för nejsidan i den
därpå följande folkomröstningen om EU.
Bland borgerliga sympatisörer finns det en klar
majoritet som säger ja till Europa. Men på
politikens vänstersida dominerar nejsägarna. Mot
den bakgrunden är det olyckligt att
socialdemokraterna uppträder tvehågset och utan
engagemang i frågan. Jag förstår inte hur ni
socialdemokrater kan göra anspråk på att bilda
regering, när ni inte har någon bestämd uppfattning
om hur Europasamarbetet skall se ut och är
beredda att driva den.
På samma sätt är det egentligen på den ekonomiska
politikens område. Vad ni har presenterat är ett
ihåligt budgetalternativ, som för nästa budgetår
innebär en saldoförsämring med över 10 miljarder
kronor trots skattehöjningar på över 11 miljarder.
Lägger man till det effekter utanför budgeten, som
ökar lånebehovet och driver upp kommunernas
utgifter, blir försämringen av de offentliga
finanserna totalt 15 miljarder.
Men den största bristen är naturligtvis att ni saknar
ett ekonomiskt saneringsprogram som sträcker sig
bortom det närmaste budgetåret. Vi fick inte heller
nu veta någonting i Göran Perssons anförande. Det
enda ni kunnat komma på är skatteskärpningar.
Det rör sig om höjningar på minst 80 miljarder
kronor, motsvarande 1 000 kr i månaden för ett
vanligt hushåll. Tyngst väger att sjukförsäkringen
skall finansieras helt med egenavgift, medan
arbetsgivaravgiften för detta ändamål får vara kvar
och omvandlas till ren skatt. Principen om högst
50 % marginalskatt överges genom förordet för en
extra värnskatt på 5 procentenheter för
inkomsttagare med högre inkomst. Runt om i
landet föreslås kraftiga
kommunalskatteskärpningar, som kommer att bli
ännu större med den omfördelning av skattekraft
som Göran Persson aviserade häromdagen. Därtill
utlovas återställare på kapitalbeskattningens och
socialförsäkringarnas områden, där
socialdemokraterna alltså vill riva upp de
förändringar som den borgerliga regeringen
genomfört i syfte att höja produktivitet och
tillväxttakt. Socialdemokraterna vill t.o.m. inleda
nya socialiseringsexperiment genom att vidga AP-
fondens rätt att köpa aktier.
Jag måste få fråga Göran Persson: Hur kan ni tro
att samma politik som förde oss in i krisen skall
kunna föra oss ur den? Hur kan ni tro att man kan
få fler jobb genom att höja skatten på företag?
Herr talman! Svårigheten för det stora
oppositionspartiet, som utger sig för att vara
regeringsalternativ, är att budgetunderskott och
arbetslöshet inte låter sig hanteras på traditionellt
socialdemokratiskt sätt -- genom att subventionera
bostadsbyggande och låta den offentliga sektorn
växa. Det är inte längre möjligt att med bidrag
driva fram en överkonsumtion av boende. Det
stora budgetunderskottet är i sig ett hinder mot
detta, liksom mot inrättande av nya jobb i den
offentliga sektorn. Och den snabbt växande
statsskulden utesluter möjligheten av snabba klipp
i stabiliseringspolitiken, t.ex. genom
efterfrågestimulans. Det finns helt enkelt ingen
genväg till den enda vägen, som går över
strukturella reformer med syfte att göra det
lönsamt att starta företag som kan ge nya jobb.
Även om det inte är någon snabbkur, kan ändå med
en sådan politik arbetslösheten minskas och det
offentliga lånebehovet reduceras på ett sätt som blir
varaktigt.
Det betyder att regeringens saneringsprogram
måste fullföljas. Det är bra att vi i finansutskottet
fått stöd för att det skall både påskyndas och
förstärkas i sin bortre ända. Det strukturella
underskottet i den offentliga ekonomin kan dock
inte elimineras genom att skattetrycket åter ökar.
Den vägen har redan prövats och visat sig
oframkomlig. Inte nog med det -- metoden
motverkar det uppställda målet genom att negativt
påverka konkurrenskraft och tillväxt. Därmed
återstår endast att ytterligare minska de offentliga
utgifterna.
Den nödvändiga utgiftsminskningen kan uppnås på
många olika sätt. Offentlig verksamhet kan
överföras i privat regi eller åtminstone avregleras
och konkurrensutsättas, vilket leder till högre
kostnadseffektivitet. Men eftersom långt över
hälften av statens utgifter avser
bidragsöverföringar -- till kommuner och företag,
medborgare och utlandet -- måste
ansträngningarna att nedbringa det offentliga
upplåningsbehovet i hög grad syfta till besparingar
i de stora bidragssystemen.
Välfärdssamhället råkar inte i fara för att
välfärdsstaten bantas. Det är ingen tillfällighet att
de länder som ligger i topp i den internationella
välfärdsligan -- USA, Schweiz, Kanada, Japan --
har låga offentliga utgiftsandelar och skattekvoter.
Det är heller ingen tillfällighet att länder som ligger
högt i dessa båda avseenden -- utöver Sverige t.ex.
Nederländerna -- under de senaste 20 åren har fallit
brant i relativt välstånd.
Inriktningen på det sociala reformarbetet bör vara
att det offentliga garanterar en grundläggande
trygghet, medan medborgarna i större utsträckning
själva säkrar sig mot inkomstbortfall genom enskilt
sparande och personligt ägda försäkringar.
Möjligheterna att komplettera sin pension har
redan vidgats genom förbättrade villkor för
livförsäkringar och annat långsiktigt
trygghetssparande. Ett ökat hushållssparande kan
ju inte gärna minska välfärden tvärtom ger det,
förutom ökad självständighet för individen,
resurser för utbyggnad av näringslivet och därav
följande välståndshöjande tillväxt.
Det hårda svenska skattetrycket är en
grundläggande orsak till dagens ekonomiska
problem. Det bör därför successivt minskas ned
mot genomsnittlig europeisk nivå. Därigenom
kommer medborgarnas frihet att kunna öka,
samtidigt som de skadliga skattekilarna minskar
och tillväxtkraften i ekonomin förbättras.
Men den på kort sikt allra viktigaste uppgiften för
regeringen efter valet i höst är att få in Sverige i det
europeiska samarbetet. Vi moderater ser det som
en grundläggande förutsättning för att kunna
hantera miljöfrågorna och brottsbekämpningen --
det finns många andra exempel -- och framför allt
för att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av
världen. Vi ser svenskt medlemskap i EU som en
absolut nödvändighet för att det skall kunna bli
flera företag och nya jobb i Sverige.
Herr talman! Socialdemokraterna saknar inte bara
program utan också bestämd inriktning när det
gäller Sveriges förhållande till Europa och den
ekonomiska politiken bortsett då naturligtvis från
utfästelsen att höja skatterna. Särskilt i den
situation Sverige befinner sig innebär det att de inte
erbjuder ett regeringsdugligt alternativ. Risken för
en socialdemokratisk valseger -- och för ett nej till
EU i folkomröstningen -- är de största hoten mot
den återupptagna utvecklingen mot ökad tillväxt
och välfärd i vårt land.
Den borgerliga regeringen och de fyra
regeringspartierna här i riksdagen har däremot
visat att vi även under besvärliga yttre
omständigheter har kunnat fatta beslut, som börjat
föra Sverige ut ur krisen. Det betänkande från
finansutskottet som vi nu diskuterar är ett viktigt
led i detta arbete. Jag vill understryka att det på alla
punkter innebär ett stöd till regeringens
kompletteringsproposition med dess många förslag
på olika områden, och jag instämmer i
utskottsordförandens yrkande om bifall till
utskottets emställan i dess helhet.