Herr talman! Om Göran Perssons
inledningsanförande här i dag var representativt för
den socialdemokratiska valuppläggningen, är det
illavarslande för den kommande valrörelsen. Det
anförandet var en osannolik blandning av tom
retorik och halvsanningar. Jag önskar att det fanns
tid att analysera anförandet mening för mening och
avslöja alla glidande formuleringar, alla skenbart
tydliga besked som i själva verket är tvetalan och
alla värdeord som skall kompensera den totala
bristen på besked.
Jag har lagt delar av mitt planerade anförande åt
sidan för att illustrera vad jag menar med dessa
mina påståenden om Göran Perssons anförande.
Jag tänker ge tre exempel.
Det gjordes för det första ett våldsamt anlopp mot
en artikel av Anne Wibble i dagens nummer av
Dagens Nyheter och synpunkter som där anförs på
pensionerna. Alla som följer politik vet först och
främst att socialdemokraterna i
Pensionsberedningen tillsammans med alla andra
där ingående partier har definierat problemet med
det stora underskottet i dagens pensionssystem och
sagt att det kan komma att kräva åtgärder.
Den som lyssnade noga hörde Göran Persson säga:
Vi utfärdar inga fribrev till pensionärerna.
Men vad är då skillnaden mellan det som Wibble
skriver i Dagens Nyheter i dag och den position som
socialdemokraterna har intagit? Ni har definierat
problemet och sagt att det måste åtgärdas, och
Göran Persson säger att han inte utfärdar några
fribrev till pensionärerna. Ändå ägnades här
åtskilliga minuter av retorik åt att förmedla känslan
att Anne Wibble är elakare mot Sveriges
pensionärar än vad Göran Persson är. Men det finns
ingen grund för det påståendet i de dokument som
vi nu diskuterar.
För det andra: Göran Persson talade både i
inledningen och i repliker om att det står i artikeln
att vården skall försämras. Det är uppenbarligen ett
falskcitat, men man får förmoda att det syftar på
formuleringar om statsbidragen till landsting och
kommuner. Men Göran Persson har dels i
anförandet, dels också i andra sammanhang varit
mycket mycket tydlig när det har gällt att
Socialdemokraterna inte utlovar några ökade
statsbidrag till kommunerna. Vad är det då för
skillnad på den punkten? Vad är det för grund för
denna våldsamma attack på vår finansminister?
För det tredje: Göran Persson talar om att vi har
sänkt kapitalskatterna våldsamt. Men när han till
sist ändå skall komma in på sin egen politik har han
som första punkt att man måste satsa på de privata
företagen och på jobben i näringslivet. Det vi har
gjort har just haft det enda syftet att få fram flera
jobb i företagen. För att få ihop den siffra för
kapitalskattesänkningar som Göran Persson
nämnde räknar han också såvitt jag förstår in
skatten på arbetande kapital i företag.
Den som har läst regeringens propositioner har läst
Anne Wibbles artikel flera gånger om. Där finns
egentligen mycket litet sensationer. Det som vore
sensation är om Göran Perssons anförande får
tolkas så, att Socialdemokraterna nu lovar att
återinföra skatten på arbetande kapital i bl.a.
småföretag. Det kommer att få väldigt många
människor att en gång till tänka över om man vågar
rösta på Socialdemokraterna. Det är ett förslag som
direkt skulle minska förmågan hos de privata
företagen att öka sysselsättningen.
Det har sagts att debatten är förutsägbar. Det är
den ju onekligen. Socialdemokraterna har ett mer
statiskt synsätt: Det är sämre nu än för några år
sedan. Vi har ett mer dynamiskt synsätt: Det är
visserligen sant att ett antal siffror i ekonomin, t.ex.
för arbetslösheten, är sämre nu än för några år
sedan. Men till skillnad från läget när
Socialdemokraterna regerade går nu utvecklingen
åt rätt håll.
För att inte kunna anklagas för att vara förutsägbar
hade jag tänkt att påpeka det faktum att min son
tog studenten i går. Det har han ju inte gjort förut,
så det har jag uppenbarligen inte kunnat säga förut.
Det ligger mycket i det som Göran Persson inledde
med. Om man är i den situationen att man har en
18-åring som har tolv års studier bakom sig
funderar man naturligtvis på vad som kommer nu
och hur det kommer att gå för honom i livet. De
två huvudfrågorna är förstås om han kommer att få
något jobb och om han i de skiften i livet då han av
någon anledning behöver stöd från det
gemensamma kan lita på att välfärden fungerar.
Folkpartiet går till val på dessa krav om jobb och
välfärd. Vi hävdar att vi är minst lika bra som
socialdemokraterna på att förbättra och värna
välfärden, men att vi är mycket mycket bättre än
socialdemokraterna på att skapa nya jobb.
Göran Persson tog ut sin valseger i förskott och
talade mycket kavat om vad som skall hända efter
valet. Jag tycker att all internationell och svensk
erfarenhet talar för att man skall vara ganska
försiktig med den typen av påståenden. Världens
demokratier är numera fulla av exempel på att
väljaropinioner har svängt i ett sent skede i
valrörelsen.
Det vi hoppas på är att de som under några år av
ekonomiska problem kanske har börjat luta åt
socialdemokraterna senast den 18 september skall
säga: Nej, jag vågar inte ta risken att byta bort den
politik som är på väg att föra oss ut ur krisen mot
den politik som förde oss in i krisen.
Jag hoppas förstås att de skall bestämma sig för
Folkpartiet så att Sverige får behålla en
ickesocialistisk regering och att den får ett förstärkt
liberalt inflytande.
Jag är mycket övertygad om att min sons
möjligheter att få jobb och lita på välfärdssystemen
blir bäst om den huvudinriktning av politiken som
vi har haft de senaste tre åren ligger fast. Jag tänkte
ägna resten av anförandet åt att något utveckla vad
det innebär. Jag har valt ett pedagogiskt grepp som
skall göra det mycket enkelt för Göran Persson att
komma ihåg de tre begreppen. Jag har valt
bokstäver som ligger mycket nära hjärtat på Göran
Persson, nämligen S, A och P. Jag skall tala om
sparande, avmonopolisering och
privatföretagande.
När det gäller S som i sparande låter det ibland som
att det är ett stort problem för Sverige att sparandet
plötsligt blivit för högt. Det är det inte. Som Carl
Johan Åberg konstaterade för en tid sedan har
Sverige under lång tid varit en nation där
konsumtion för dagen prioriterats före sparande
och investeringar för morgondagen. Det har lett till
svåra obalanser. Vi har bl.a. under många år varit
en låntagarnation.
Nu är den bilden en annan. Investeringarna ökar
liksom sparandet, och bytesbalansen är positiv. Det
är mycket kortsiktigt att beklaga att vi har ett för
svenska förhållanden högt hushållssparande. Det
som nu är viktigt är att politikerna visar att också
den offentliga sektorn kan bidra till detta sparande.
Här är Socialdemokraternas meritlista som redan
har nämnts mycket tunn.
När man lyssnar på politiska anföranden är det
alltid ett intressant test att höra efter om det finns
något besked som på något sätt är utmanande för
åhörarna. Vågar talaren stå för något besked om
sparförslag som kan vara krävande för åhörarna?
Det kravet växer när man hör en talare som Göran
Persson, för han bygger upp sådana förväntningar
om att han är handlingskraftig och att han skall ta
itu med problem genom sin retorik. Man blir riktigt
förväntansfull där man sitter i sin bänk. Man
undrar: Hur, hur, hur?
Det är för väl för Socialdemokraterna att
regeringen har genomfört förslaget om
vårdnadsbidrag. Det är ju den enda konkreta
försämring för medborgarna som ni vågar stå för.
Okej -- vårdnadsbidraget skall tas bort, och det
kommer att leda till att en del barnfamiljer tänker
en gång extra innan de röstar på
Socialdemokraterna.
Jag hade en debatt med Mona Sahlin för en tid
sedan i Lund. När man pressar socialdemokrater på
besked får man beskedet att de inte lovar att höja
några bidrag. De lovar t.ex. inte att återställa
sänkningen av a-kasseersättningen. Det är ju
egentligen inte så ståtligt att lova att man inte skall
höja bidrag. Frågan är om ni vågar stå för några
besparingar som verkligen drabbar människor i det
här landet. Det hade varit bra med något besked av
den typen.
Så till frågan om avmonolpolisering. När Göran
Persson påstår att Anne Wibble har sagt att vården
skall bli sämre bortser han från ett faktum som jag
vet att han är fullständigt medveten om, nämligen
att man kan bedriva bättre kommunal verksamhet
även med oförändrade resurser.
Han är själv t.ex. i den kommunalekonomiska
rapport han lade fram för en tid sedan för sitt parti
mycket mycket tydlig när det gäller att bidragen till
kommunerna inte skall öka. Men det innebär inte
att Socialdemokraterna har givit upp alla tankar om
att kommunal service skall kunna bli bättre.
Det jag tycker är allvarligt i Socialdemokraternas
politik på den här punkten är att ni avhänder er
några av de viktigaste instrumenten för att
åstadkomma denna bättre kommunala service.
Det är nämligen så att på punkt efter punkt tänker
ni återgå till de monopolformer som kommunal
verksamhet tidigare bedrevs i. När det gäller
daghem, skolor, husläkare och andra vårdformer är
ni på väg att återgå till ett system där kommuner
och landsting skall bedriva verksamheten i egen
regi. I MBL-sammanhang kräver ni att den fackliga
vetorätten mot kommunala entreprenader skall
återinföras. Det är ännu ett exempel på hur ni
agiterar emot möjligheten att använda alternativa
driftformer i kommunal verksamhet.
Kombinationen av det löfte som Göran Persson ger
inför vissa målgrupper, nämligen att
Socialdemokraterna inte höjer bidragen till
kommunerna, och ointresset för nya driftformer --
ointresse är ett milt uttryck eftersom det är en aktiv
agitation mot alternativa driftformer -- tror jag
kommer att leda till att vi verkligen får
försämringar av det kommunala serviceutbudet.
Det vore mycket allvarligt.
Nu tyder ju alla seriösa undersökningar av det
kommunala serviceutbudet på att vi, trots
besparingskrav på kommunerna, har kunnat
upprätthålla en god kommunal service när det
gäller barnomsorg, skola, äldreomsorg och
sjukvård. Vården har ju på många sätt blivit bättre
under dessa år då vi har regerat, trots att vi har varit
tvungna att ställa sparkrav på kommunerna. Tänk
på detta med avmonopolisering!
Om Sverige skall kunna tillhöra den elitserie som
det har talats om är en av de viktigaste uppgifterna
vi står inför även i fortsättning att öka
produktiviteten i den offentliga sektorn. All
erfarenhet säger att man gör det lättare om man får
använda konkurrensen som verktyg.
Slutligen har vi P som i privat företagande. Det nya
som har hänt i debatten är att Socialdemokraterna
nu själva, i alla fall i seriösare sammanhang,
erkänner att det bara är jobb i den privata sektorn
som bidrar till att lösa Sveriges balansproblem. Här
har vi påpekat att ni har en mycket svag historia när
det gäller detta.
Så länge ni allmänt säger: ''Vi socialdemokrater
skapar jobb'' har ni en viss trovärdighet. Under era
år vid makten tillkom det många jobb. Men det
slående är när man ser på den statistiken att hela
nettotillskottet låg i den offentliga sektorn. Ni har
jättehög trovärdighet och är duktiga när det gäller
att höja skatterna och inrätta nya tjänster i stat,
landsting och kommun. Men nu säger ni själva att
detta inte håller längre som recept för Sverige. Nu
gäller det att få en sällan skådad våg av
nyföretagande här i landet och att de företag som
redan finns vågar bygga ut.
Men här sitter ni fast i den rävsax som er egen
retorik har försatt er i. I alla sammanhang kritiserar
ni ju privat företagande och de former som det tar
sig. Ett kanske litet udda exempel som jag ändå vill
nämna är den egendomliga affär som har varit i
konstitutionsutskottet där det riktas kritik mot
statsråd för att de har aktier. Thage G Peterson har
sagt att den kritik han har att rikta mot Ulf
Dinkelspiel egentligen inte riktar sig mot
Dinkelspiel utan mot statsministern som utsåg
honom trots att han hade aktier. Detta stämmer ju
väl in med den attack ni riktar mot avskaffandet av
dubbelbeskattningen.
Effekten av detta, att allmänt kritisera de former
som privat företagande bedrivs i och att försämra
skattevillkoren för dem som väljer att vara med och
äga företag och ta risker och dem som väljer att
själva bli företagare, blir förstås att en
socialdemokratisk valseger på nytt kommer att
försämra företagarklimatet här i landet.
Detta tillhör det stora som den här regeringen har
lyckats med. Svenska företagare anser själva att
företagsklimatet ligger i topp i Europa. Göran
Persson har kanske sett den undersökning där
svenska företagare är mer optimistiska och mer
positiva till företagarklimatet än sina kolleger i
andra länder i Västeuropa. Men med era åtgärder
är det mycket sannolikt att den situationen
förändras. Då går vi miste om de hundratusentals
nya jobb som vi måste ha i näringslivet för att få ner
arbetslösheten.
Till sist. Detta med jobb och välfärd är viktiga
begrepp. Men det är något slitna ord i den politiska
vokabulären. Men för en 18-åring med livet framför
sig är det oerhört centrala begrepp. Jag är
övertygad om att om chanserna skall öka för min
son och hans generationskamrater och många
andra att få jobb och känna framtidstro sker det
bäst med en politik som satsar på sparande för att
pressa ner räntorna, på avmonopolisering för att
även i fortsättningen få ut mer välfärd för pengarna
och bra villkor för människor som vågar satsa på att
förverkliga en idé i ett privat företag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Barbro Westerholm
(fp), Kjell Johansson (fp), Karl-Göran Biörsmark
(fp), Charlotte Branting (fp), Margitta Edgren
(fp), Olle Schmidt (fp), Elver Jonsson (fp), Gudrun
Norberg (fp), Ulla Orring (fp), Per-Ola Eriksson
(c), Stig Rindborg (m) och Ian Wachtmeister (nyd).