Fru talman! Hövligheten bjuder att när en ledamot
av kammaren sjunger sin svanesång skall vi andra
tacka honom. Jag vill tacka Ian Wachtmeister för
hans bidrag i debatter. Jag värderar honom som
person. Dock är jag främmande för hans politiska
beteende. Det senaste anförandet är bara ett i
raden av de fiaskon som Ian Wachtmeister
representerar.
Jag tycker litet synd om honom, att han skall
behöva lämna politiken efter ett totalt
misslyckande i ett parti som totalt har brutit sönder,
med en retorik som när den mötte allvaret och
verkligheten aldrig höll vad man hade lovat. Att
fortsatt ha hög svansföring så här i slutet framstår
som löjligt.
Vad nyttar det till, Ian Wachtmeister, att stå i
talarstolen och angripa familjepolitiken? För några
veckor sedan orkade Ian Wachtmeister inte ens
rösta emot ett vårdnadsbidrag som innebär att
statsutgifterna höjs med 3,7 miljarder kronor. För
några månader dessförinnan lovade han mig dyrt
och heligt i en debatt att Ny demokrati aldrig skulle
släppa fram det så vida det inte var finansierat. Hur
ser finansieringen av vårdnadsbidraget ut? Ian
Wachtmeister säger ju sig begripa så mycket om
statsfinanserna. Stå inte här och angrip de politiska
ungdomsförbunden!
Ian Wachtmeister sitter själv med en partikassa som
uppenbarligen är på väg att hamna i rättsväsendet.
Stå inte och angrip organisationer som arbetat
demokratiskt i hundra år och klarat ut att lösa
konflikter utan den typen av cirkus som i Ny
demokratis stämmor öppet visats för det svenska
folket. Stå inte och tala om pajaser. Ian
Wachtmeister vet själv att de krafter som bar
honom fram till det politiska inflytande Carl Bildt
gav honom i stort utsträckning bestod av pajaser.
Ian Wachtmeister representerar ett misslyckande,
ett fiasko. Men det har trots allt inneburit en läxa
för många som tror att politik är lätt och någonting
som enbart sköts med populismen som vapen.
Ian Wachtmeister lämnar kammaren som en
förlorare. Demokratin och folkstyret är segraren.