Fru talman! Jag tänkte börja med att yrka bifall till
min meningsyttring i mom. 1 och 58 samt till motion
Fi32, yrkande 45. Det senast nämnda yrkandet
kommer Björn Samuelson att förklara närmare
senare i debatten. När det gäller övriga yrkanden
under andra moment hänvisar jag till andra
vänsterinlägg i debatten senare.
Regeringen har tre blå reklamballonger i
valrörelsen. Skattesänkningar, EU och
Nathalieplanen står det på dem.
Sänkta skatter på kapital och företag leder, allt
annat oförändrat, till ökade vinster, fler
investeringar och fler nya jobb. Finansminister
Wibble och statsminister Bildt tror att de skall
vinna valet på den självklarheten, dvs. om de
utelämnar alla indirekta samband och låtsas att
samhället är som ett provrör i ett laboratorium, där
man kan isolera några saker för sig och hålla allt
annat oförändrat.
I verkligheten är frågan om hur skatter påverkar
sysselsättningen svår. Sänkta skatter leder också,
allt annat oförändrat, till ökade offentliga
underskott som leder till höjda räntor, som leder till
ökat sparande, minskad konsumtionsefterfrågan
och färre investeringar, som leder till ökad
arbetslöshet. Det var denna mekanism som vi
kunde studera efter skattereformen, och det var
denna typ av resonemang som gjorde att EU-
kommissionens s.k. Rudingrapport kritiserade
ofinansierade skattesänkningar av den typ som har
genomförts i Sverige.
Exportindustrins vinster slår rekord. Att
investeringarna inte ökar mer än vad de gör beror
mer på oron för de offentliga finanserna än på
rädslan för höjda skatter. Om man väger samman
skatterna på kapital i olika former, finner man att
Sverige i dag ligger en bit under genomsnittet i både
EU och OECD-länderna. Vi riskerar att få en ny
överhettning med övervinster och
spekulationskarusell. Det är inte bara rättvist att
höja skatter på övervinster och höga löner. Det
behövs också för att vi skall få råd att finansiera nya
jobb och gardera oss inför nästa lågkonjunktur.
Ballongen som det står skattesänkning på väger för
lätt. Den kanske stiger upp mot de skapande
statskonstens höjder, som Göran Persson talade
om.
EU är propagandaballong nummer två för
regeringen, som påstår att ett svenskt medlemskap
leder till fler utlandsinvesteringar. Per Lundborg på
Industrins utredningsinstitut sticker effektivt hål på
den ballongen i senaste numret av Ekonomisk
Debatt. De enda säkra effekterna av EU-
medlemskapet, nu när vi omfattas av EES-avtalet,
är att Sverige tvingas återreglera inom jordbruks-
och tekopolitiken samt att vi får en stor belastning
på den svenska statsbudgeten. Att regeringen inte
anser sig skyldig att tala om hur dessa utgifter skall
finansieras strider mot de principer som riksdagen
har enats om.
Den tredje ballongen är tillägnad finansministerns
barnbarn Nathalie. Den punkteras av den elake
herr Feldt. Jag antar att regeringen, och särskilt
Carl Bildt, tycker att det är otacksamt med tanke
på all reklam som de har gjort för honom tidigare.
Anne Wibble försöker i Dagens Nyheter i dag säga
att vad Feldt gör i sin bok är att avslöja s-taktiken.
Jag har boken här framför mig. Påståendet är
faktiskt inte riktigt, Anne Wibble. Boken avslöjar
Anne Wibbles taktik. Han skriver att Anne Wibble
inte har en aning om var besparingarna i
Nathalieplanen skall ske.
Finansministern har instämt i Feldts tes om att
besparingarna inom den offentliga sektorn i högre
grad skall riktas mot bidragssystemen, medan man
bör slå vakt om välfärdsstatens kärna: vård, omsorg
och utbildning.
Finansministern sade i en intervju för ett tag sedan:
''Saneringsprogrammet är utformat så att det till
större delen berör privat konsumtion, inte vård,
omsorg eller utbildning.''
Men detta är en missvisande beskrivning. Det är i
och för sig sant att bidragsminskningarna och
skattehöjningarna i saneringsprogrammet totalt är
något större än minskningen av den offentliga
konsumtionen. Men en del av indragningarna från
hushållen går ut över sparandet, och
privatkonsumtionen är nästan dubbelt så stor som
offentligkonsumtionen. Procentuellt räknat
drabbas det offentliga, dvs. just skolan och vården,
mer än dubbelt så hårt. Resultatet blir ju också,
enligt regeringens egna prognoser, att
privatkonsumtionen stadigt ökar medan
offentligkonsumtionen stadigt minskar under
resten av 90-talet. Om de kommunanställda skall
ha samma löneutveckling som genomsnittet måste
antalet anställda minska med ytterligare ca 100 000.
Merparten av dem är kvinnor i låglöneyrken utan
större möjligheter att få arbete i den privata
sektorn.
Hur kan då regeringen spela dubbelt på detta sätt,
dvs. tala vackert om Europas bästa skola och om
mänsklig vård för de gamla, samtidigt som det är
just där som storsparandet skall ske?
Kjell-Olof Feldts förklaring lyder så här: ''Så länge
man bara talar om att det är den anonyma massan
kommuner som skall spara känner ingen väljare sig
personligt drabbad. Öser man dessutom på med
försäkringar om att alla de nya styrmetoderna och
privatiseringarna kan förena rationaliseringar med
bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar
man sig undan besvärliga konfrontationer med
oroliga medborgare. I varje fall är förhoppningen
att problemen inte hinner bli så allvarliga att
taktiken avslöjas före valet.'' Det är Anne Wibbles
taktik som Kjell-Olof Feldt avslöjar i boken.
Regeringen konstaterar i den reviderade
finansplanen att kommunernas skatteinkomster
kommer att öka i takt med BNP:s utveckling. Tror
finansministern verkligen att det är möjligt för
kommunpolitikerna att klara av att avskeda så
mycket folk samtidigt som de skall samla pengar på
hög?
Anne Wibble skriver i Dagens Nyheter i dag att
kommuner och landsting inte kan räkna med någon
ökning av statsbidragen under återstoden av 90-
talet, inte ens i nominella tal. Men,
finansministern, statsbidragen minskar i år med ca
15 miljarder och nästa år med 9 miljarder. Det är
inte fråga om att öka statsbidragen.
Om jag inte blir motsagd av finansministern i denna
debatt tolkar jag det så, att planerna på ytterligare
indragningar finns men att de inte skall
offentliggöras. Enbart så blir Nathalieplanen
begriplig, även om den fortfarande är fullständigt
vanvettig.
Göran Persson och jag är eniga om att det måste
göras en omfördelning från rika till fattiga
kommuner. Men när det gäller det totala utrymmet
för kommunerna, dvs. för skolan och vården,
verkar han vara mer enig med finansministern än
med mig. Jag vill fråga Göran Persson om han tror
att det är politiskt genomförbart att omfördela så
mycket inom ramen för en krympande kaka. Klarar
Göran Persson av att övertyga partikamraterna i
exempelvis Luleå, Umeå, Uppsala, Linköping och
Mölndal att de skall ta 500 miljoner kronor från
sina skolor och sjukhus för att ge till oss
göteborgare?
Göran Persson talade i sitt inlägg mycket om
samverkan. Jag hoppas på att tillsammans med
Göran Persson få vara med och forma den nya
vänstermajoritet som skall träda till här i riksdagen
efter den 18 september. Vi har mycket gemensamt:
synen på arbetslösheten som det överordnade
problemet och behovet av en ny och rättvis
fördelningspolitik.
Men när det gäller kommunerna är det betydligt
svårare att acceptera era perspektiv. Era förslag till
skattehöjningar för höginkomsttagare och till
minskade militärutgifter är mycket blygsamma.
Det måste gå att skaka fram ytterligare några
miljarder för att klara av skolan och vården i de
fattigaste kommunerna.
Det är bra att Göran Persson talar om ekonomi och
ekologi. Jag hoppas att vi skall få möjligheter att
prata litet mer konkret om vad detta handlar om
när det gäller exempelvis motorledsutbyggnader,
och hur vi skall bära oss åt för att i storstäderna
ändra trafiken från biltrafik till kollektivtrafik.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är också
eniga om att en sanering av de offentliga finanserna
inte kan genomföras utan en stark och rättvis
fördelningspolitik. Vi har kritiserat förslagen om
egenavgifter, men där noterar vi att ni verkar vara
på väg att överge en hel del av dem. Vi har
föreslagit att taket sänks i sjukersättningen till 6,5
basbelopp för att finansiera höjd ersättningsnivå
för långtidssjuka från 70 % till 80 %. Vi tror oss om
att kunna övertyga er om riktigheten i detta.
Är ni beredda, Göran Persson, att samverka med
oss, eller handlar samverkan enbart om de
regeringspartier som Göran Persson så vältaligt här
har skopat ut?
Fru talman! Vänsterpartiet lägger fram förslag som
leder till minskad arbetslöshet och rättvis
fördelning. Detta är traditionell vänsterpolitik.
Men våra förslag leder också sammantaget till den
starkaste statsbudgeten, om man jämför med andra
förslag som vi behandlar i dag. Vi förväntar oss inte
att ni andra skall erkänna att det är så. Utskottet
vill så förtvivlat gärna tro att sparsamhet aldrig kan
vara vänsterpolitik. Vi anser tvärtom att det bara är
en vänsterpolitik som kan sanera de offentliga
finanserna, eftersom detta bara kan ske i strid med
de intressen som högern företräder.
Jag är också överens med Göran Persson om
behovet av ett, som han kallar det, nationellt
kontrakt och om allvaret i den växande
ungdomsarbetslösheten. Det nya kontraktet måste
formas med den stora majoritet som i dag utgör
medelklassen, om vi skall komma ifrån den
pågående cementeringen av nyfattigdom och
massarbetslöshet. De som nu har arbete och
hyggliga inkomster måste bli övertygade om att de
slipper glassplittret på muren kring villatomten,
enbart om de avstår pengar till lön och utbildning
för dem som nu är arbetslösa. Vi tror att detta är
möjligt.