Herr talman! På något sätt måste jag trots allt
uttrycka min beundran för finansministern.
Krampaktigt slutar hon sitt anförande hon med att
säga att det är en politik för rättvisa och arbeten.
Jag tror att de allra flesta som har följt Anne
Wibbles insatser vet att politiken har lett åt rakt
motsatt håll. Det imponerar inte att så här på slutet
försöka gaska upp sig och angripa oppositionen på
det sätt som fru Wibble gjorde alldeles nyss.
Fru Wibble har varit borta ur debatten någon
månad, vi har inte hört så mycket från henne. Så
dyker hon upp i dag beledsagad av sin
statssekreterare som också skrivit en debattartikel
som har en underton att det blir en
socialdemokratisk regering i höst. Det är
socialdemokraterna som skall visa
regeringsprogram och regera. Ni ger upp väldigt
lätt, måste jag säga.
Ni regerar ju i 100 dagar till. Utlandet behöver en
svensk regering också under den perioden. När nu
räntorna har stigit och man har krävt besked vilken
politik som skall möta den utvecklingen trodde vi
att vi skulle få svar. Socialdemokratin har visat sitt
program. Det har vi gjort i motioner och i
utskottsarbetet. Det finns att läsa. Men det är ni
regerar, det är ni som betygsätts.
Fru Wibble har skrivit en artikel i Dagens Nyheter.
Jag har ställt frågor i dag, det har finansministern
hört. Hon berömmer sig om att ha en plan. När
debatten är slut är den planen pulvriserad av de
andra figurerna i Jönssonligan som står för planen.
Det började med Per-Ola Eriksson som tog avstånd
från höjningen av pensionsåldern. Det var väl
motiverat därför att vi där har en uppgörelse. Det
fortsatte med Attefall, den andre mannen i ligan,
som säger att man inte kan ge sig på
egenavgifterna -- för att inte tala om Tobissons
avfärdande av skattehöjningar som insinuationer
som moderaterna inte skulle kunna pådyvlas.
Avslutningvis säger Leijonborg att här står
ingenting nytt, allt detta har vi sagt förut.
Vadan denna uppvisning, fru finansminister, i
debattskrivandets konst om det inte var någonting
kvalitativt nytt som skulle presenteras? Visst finns
det ett nytt inslag i artikeln. Det är lätt att se. Det
finns ett tufft och hjärtlöst drag. Man pekar ut vissa
grupper som man skall ta av, utan förståelse för att
det ni har gjort har gjort dem totalt omotiverade att
medverka i en sanering för statsfinanserna. Var
finns förståelsen för fördelningspolitiken? Vad
finns bakom det hjärtlösa? Där ligger det
socialliberala tillkortakommandet.