Fru talman! Det är precis vad det gör. Jag riktar en
fråga -- eftersom jag tycker att jag har rätt att ställa
frågor -- till Per-Ola Eriksson. 1993/94 hade vi -- vi
kan nästan överblicka resultatet nu -- ett
budgetunderskott på 197,5 miljarder kronor och ett
upplåningsbehov på 239,6 miljarder kronor.
Prognosen för 1994/95, som till stor del kanske är
en glädjekalkyl -- det vet vi ju ännu inte -- pekar
fortfarande på 150,7 miljarder kronor i
budgetunderskott och på ett upplåningsbehov på
195,7 miljarder kronor.
Jag gjorde tidigare en prognos här i kammaren och
jag vill upprepa vad jag sade. Vid det aktuella
tillfället var prognosen att vi gick back med 172
miljarder kronor. Det motsvarade totalkostnaden i
Sverige för följande poster: barnbidrag,
bostadsbidrag, kommunal barnomsorg,
föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring och
statens andel av sjukförsäkringen. Vidare gällde
det alla kostnader för polisen, domstolarna,
universiteten, högskolorna och nästan hela
försvaret. Lägger man ihop alla dessa kostnader
kommer man upp till 172 miljarder kronor --
någonstans där pendlar vi nu.
Min fråga till Per-Ola Eriksson -- ordföranden i
finansutskottet, och där får han för min del gärna
sitta kvar om han svarar rätt på min fråga -- är:
Kommer Per-Ola Eriksson och Centerpartiet att
insistera på att dessa synnerligen besvärande fakta
allvarligt beaktas och åtgärdas i nästa regeringsfas,
om ni kommer dithän? Kommer ni alltså på ett helt
annat sätt än som nu är fallet att inse det djupa
allvaret här -- det handlar ju om katastrofsiffror -- i
stället för att bita litet grand i kanten och besluta
om något som skall äga rum 1999, 2010 eller vad det
nu kan vara fråga om?