Fru talman! Den här fredagen i början av juni i
Sverige är i regel en dag som är fylld av glädje och
uppbrott inför ett sommarlov. I dag slutar de flesta
skolelever efter vårterminens arbete. Dagens
ungdomar som går ut från skolan kommer att möta
en arbetsmarknad som är hård och som inte lämnar
plats för många av dem.
I dag stiger arbetslösheten i Sverige, när 130 000
välutbildade pojkar och flickor lämnar
gymnasieskolan och högskolan. Det är en
anledning till den stämning som råder i landet. Det
finns ingen familj som inte har någon som har
drabbats av arbetslöshet. Det finns ingen pojke
eller flicka som inte oroar sig för framtiden.
Den oron är ett dominerande drag kring många av
de svenska köksborden denna morgon när man
samlas till frukost. Vi skall tänka på det när vi
diskuterar den ekonomiska politiken, för det är
ändock om dessa ungdomar och deras föräldrar
som debatten handlar, om vilka förutsättningar de
skall ha.
Till den oro som de känner skall också fogas den
oro som har varit i ett annat sammanhang under
senare tid, på de finansiella marknaderna.
Räntorna har klättrat. Den politiska oron i
riksdagen och den misslyckade parlamentariska
strategin från regeringen har gjort att vi har hamnat
i ett läge där Sverige av internationella långivare
bedöms som likvärdigt med nationer typ Italien och
Spanien.
Regeringen är passiv. Den pratar, men den handlar
inte.
Ytterligare ett uttryck för den hållningen är det
utspel som folkpartisten Anne Wibble gör i dagens
morgontidning. Det är samma gamla tomma
Nathalieplan, omkokad en gång till och
presenterad som något slags folkpartistiskt
valmanifest. Jag skall återkomma till det längre
fram i min inledning. Inte är den artikeln och det
utspelet ägnade att stilla oron på de finansiella
marknaderna.
Egentligen borde den sittande regeringen fråga sig:
Hur kunde det bli så här? Ni hade ju både program
och plan. Ni visste ju vad ni skulle göra. Ni hade
ju programmet Ny start för Sverige. De skarpaste
hjärnorna i borgerligheten hade slagit sig samman
och formulerat hur man skulle ta Sverige till en
spetsnationsposition i Europa. Det blev inte så.
Inte bara programmet hade ni. Ni fick också
mandaten. Ni förfogar över en stor majoritet i
kammaren. Inte bara program och mandat hade ni.
Ni tillsatte också -- om man skall tro
statsministern -- den mest kompetenta regering
detta land någonsin har sett. På programmets
grund, med mandatens hjälp och med
kompetensen i spetsen, lyfte ni upp regerandet från
den grå vardagens lunk till den skapande
statskonstens höjd.
Hur kunde det gå så illa, med alla dessa
förutsättningar?
Kommer ni ihåg vad ni lovade, vad ni gick till val
på?
Ni lovade att återupprätta Sverige som
företagarnation. Det blev 45 000 konkurser.
Ni lovade att ordna arbete och jobb. Det blev
massarbetslöshet.
Ni lovade att sänka skatterna. Det blev
skattehöjningar för de allra flesta, för alla
löntagare.
Ni lovade att sanera statsfinanserna. Det blev ett
gigantiskt budgetunderskott. Vi står på gränsen till
en statsfinansiell kris.
Ni lovade att sänka hyrorna. Det blev
hyreshöjningar. Ni lovade och ni lovade, och det
blev löftenas motsats.
Hur kunde det gå så här? Ni hade ju ett program,
ni hade en regering, ni fick ett mandat. Var finns
självkritiken? Var finns den nya ansatsen? Var finns
programmet för den kommande fyraårsperioden?
Skall ni fortsätta på det här sättet, Anne Wibble?
Hur ser programmet ut för de fyra
regeringspartierna? Hur tänker ni lägga om
politiken? Vilka riktlinjer skall gälla?
Är det dagens artikel i Dagens Nyheter som är
regeringsprogrammet? Gäller försämrade villkor
för kommunerna som Centerns politik? Gäller
attacker på vården som kds politik? Gäller högre
skatter och egenavgifter som moderaternas politik?
Det är programmet, som det presenteras av landets
finansminister i dagens tidning.
Ni är skyldiga ett svar på den frågan. Det svaret
skall utkrävas under denna debatt.
Det känns litet stötande att man i dag går ut med
det kraftfulla budskap som bäst sammanfattas av
Expressens förstasida: ''Nu ska de gamla betala
krisen''.
Låt mig med en gång säga att socialdemokratin inte
ställer ut fribrev till någon grupp. Det
statsfinansiella läget är utomordentligt
bekymmersamt. Alla kommer att få vara med och
bära sin del av bördan. Men om det skall vara
möjligt krävs att det som skall bäras fördelas
rättvist.
Det är en politik i sammanbrott som på riksmötets
näst sista dag presenterar ett sparprogram som
lägger bördan på pensionärer, på sjuka, på
arbetsskadade. Det är en politik i sammanbrott just
därför att samma regering under mandatperioden
har valt en fördelningspolitik som har gått stick i
stäv med den inriktningen.
25 miljarder i kapitalskattesänkningar -- det har
man haft råd med. 3,7 miljarder till ett
vårdnadsbidrag -- det har man haft råd med. 30
miljarder kronor har tagits ur
löntagarfondssystemet, ur pensionssystemet -- det
har man haft råd med.
Finansdepartementets egen budgetprövning har
enligt alla oberoende experter varit den slappaste
i mannaminne. Man får går tillbaka till Mundebos
dagar för att hitta en motsvarighet. Pengarna har
runnit ut, av ren inkompetens. Eller också har det
varit en medveten fördelningspolitik att rikta
förmåner till de starkaste i samhället.
Nu, när krisen finns där, skall bördorna läggas ut --
på de gamla, de sjuka, de arbetshandikappade. Det
är ett oslagbart rekord i en politik som fjärmar sig
från allt vad socialliberalism heter.
Jag har sagt det tidigare till Anne Wibble, och jag
säger det igen: Anne Wibbles ekonomiska politik
är, som de flesta människor i Sverige uppfattar det,
det bästa exemplet på det nyliberala, det moderata.
Det är väldigt få i Sverige som upplever Anne
Wibble som folkpartist eller socialliberal. Här sitter
den som 16 göteborgare av 20 tror är moderat! Den
centerpartistiska Östersunds-Posten
kommenterade detta så, att det skall Folkpartiet
vara tacksamt för. -- Men det får man väl diskutera
internt i det borgerliga lägret.
Anne Wibble! Du betalar för Folkpartiets räkning
ett ohyggligt högt pris för den här
fördelningspolitiken. Var finns rättvisan?
Var finns rättvisan i att samtidigt tömma
pensionsfonderna på 30 miljarder och kräva högre
egenavgifter eller sämre pensionsförmåner? Var
finns rättvisan i att samtidigt försämra vården och
den kommunala verksamheten och införa Alf
Svenssons vårnadsbidrag? Var finns rättvisan i att
attackera förtidspensionärerna men inte klara av
den egna budgetprövningen?
Det är Folkpartiets barlast i denna valrörelse. Inte
att undra på att folkpartiledaren i samma Dagens
Nyheter talar om att han skall avgå om han tappar
i valet! Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Vi har under mandatperioden inte enbart
misslyckats här i kammaren. I några frågor har vi
flyttat fram positionerna, och vi har gjort det
gemensamt. Socialdemokratins tradition är
samverkan. Jag är glad att kunna säga att
regeringen åtminstone på tre områden har klarat av
att föra politiken framåt.
Vi har tillsammans bekämpat finanskrisen. Det har
varit bra för Sverige. Vi har nått ett bra avtal med
den europeiska unionen. Vi har samarbetat om den
saken. Och vi har lagt grunden för ett långsiktigt
hållbart pensionssystem. Vi har samarbetat också
om den saken.
Där man har sökt samarbete med oss över
blockgränsen har man också nått resultat. Där
regeringen har valt konfrontation har man satt sig
allt djupare i beroendet av Ny demokrati. Vad det
har resulterat i är dagens överläggningar här i
kammaren ett uttryck för. Den parlamentariska
strategin ingår naturligtvis som en del i den
värdering som omvärlden gör av denna avgående
svenska högerregering.
Vi socialdemokrater hade velat samarbeta om
ytterligare tre saker, men det har vi inte fått.
I kampen mot arbetslösheten ville vi samarbeta och
samverka omkring de kortsiktiga åtgärderna för att
med hjälp av arbetsmarknadspolitiken pressa
tillbaka den öppna arbetslösheten.
Vi sökte också samarbete och samverkan omkring
föresättningen att finansiera industrins utbyggnad,
de långsiktiga industriinvesteringarna, och en
satsning på kompetensutveckling,
kompetenshöjning. Också där har vi avvisats.
Vi har sökt samarbete om att rädda det som räddas
kan av en hårt trängd byggindustri. Vi har sökt
samarbete omkring att ytterligare satsa på
infrastruktur och sådant som gör landet starkt i
framtiden. Det har avvisats.
Vi har sökt samarbete och samverkan med
regeringen omkring skatterna. Det är rimligt att
man har breda lösningar som går över blockgränsen
när man skall beskatta det svenska folket. Vi ville
ha kapitalskatter som i princip stämde med den
beskattning som låginkomsttagaren faktiskt träffas
av. Det var en av skattereformens bärande idéer. Vi
har sökt samverkan omkring detta. Vi har avvisats.
Vi ville ha en samverkan och debatt om
egenavgifterna, så att inte egenavgifterna tillåts
lyfta så högt att vi får nya marginalskatteproblem.
Det har avvisats.
Vi har sökt samarbete med regeringen också om att
stoppa det statsfinansiella förfallet:
vårdnadsbidraget, utförsäljningarna, plundringen
av AP-fondssystemet. Det har avvisats.
Så sent som för några veckor sedan stod jag här i
kammaren och sade till Anne Wibble: Det finns
nästan 10 miljarder kronor som ligger kvar i
löntagarfondssystemet. Låt oss föra de pengarna
tillbaka till pensionssystemet, där de rätteligen hör
hemma! Vi socialdemokrater är beredda att ge upp
vår position: Om inte pensionssystemet är
regeringens förstahandsalternativ är vi gärna med
på att de 10 miljarderna används till att beta av
statsskulden. Det avvisades.
Vi har på punkt efter punkt sökt samverkan om
sådant som vi anser nödvändigt för landet, men på
regeringssidan har inte den styrka och kraft funnits
som krävs för att bryta över blockgränsen i en
konstruktiv dialog med det stora
oppositionspartiet.
Nu står vi inför mandatskiftet. Det kommer att bli
en hård valrörelse. Valrörelsen kommer säkert att
präglas av den internationella oron på
finansmarknaden och av den oklara
regeringspolitiken. Vilket program har regeringen?
Folkpartiet har presenterat sitt upplägg i dag med
attacker på välfärdssamhället. Var står de andra
regeringspartierna?
Vi socialdemokrater kommer att gå ut i valrörelsen
och förklara att vi är beredda att ta ansvaret för
detta fina land och återföra det till en situation där
människor sätts i arbete och bördorna fördelas
rättvist. Det blir ingen lätt uppgift. Det blir en svår
och tung uppgift. Vi har redovisat vad vi vill när det
gäller skatterna, arbetsmarknadspolitiken,
industriinvesteringarna och fördelningspolitiken.
Vi har lagt fram konkreta förslag vad gäller
statsfinanserna i besparingshänseende. Vi kommer
att fortsätta att utveckla dessa förslag successivt. Vi
har också presenterat ett punktprogram --
principprogrammet för den socialdemokratiska
ekonomiska politiken. En av våra motioner som i
dag behandlas av riksdagen bygger på sju punkter:
1.Näringslivet måste växa. De nya jobben skall
skapas i närlingslivet. Detta är den viktigaste
punkten.
2.Det måste vara stabila spelregler, breda
lösningar, samarbete och samverkan -- ett
nationellt kontrakt. Vi är för illa ute i Sverige för
att inte samarbeta.
3.Även om vi lyckas öka sysselsättningen och skapa
fler arbetstillfällen i näringslivet måste vi utgå från
att det krävs en mer aktiv arbetsmarknadspolitik
som gör att utbudet av arbetskraft ökar och att den
öppna arbetslösheten pressas tillbaka.
4.Saneringen av statsfinanserna är den viktigaste
uppgiften för den som långsiktigt vill skapa
förtroende för Sverige. Inflationsbekämpningen är
en hörnsten.
5.Det skall vara en rättvis fördelning. Det kommer
inte att vara möjligt att genomföra de uppdrag och
den utmaning som vi har framför oss om inte alla
människor i landet känner att de är delaktiga.
Några personer skall inte åka i en gräddfil. De skall
också vara med och ta sin del av ansvaret. Då kan
man begära att de som har det knapert ställt också
bär sin del av bördan.
6.Sverige bör återta sin internationella roll vad
gäller arbetsmarknadspolitiken och den
ekonomiska politiken. Vi bör vara ute i världen,
föra den svenska modellens talan och vara stolta
över vad detta land representerar i form av
kompetens och kunskap. Vi skall inte frivilligt dra
oss tillbaka, som har skett under senare år.
7.Det finns ett oupplösligt samband mellan
ekonomi och ekologi. Vi kommer aldrig förbi de
gränser som naturen sätter. I lågkonjunkturens
tidevarv är den diskussionen svår att föra, men
detta avgör nog långsiktigt våra förutsättningar för
att existera.
Detta är ett sjupunktsprogram, en principiell
inriktning, som slår fast den socialdemokratiska
ekonomiska politiken. Där kombineras åtgärder
för 1994 och 1995 med åtgärder för hur vi skall
spara och få ner statsutgifterna. Det är ett
heltäckande program. Människor kommer att
känna igen socialdemokratin. Detta är ett program
som bygger på full sysselsättning, arbete, rättvis
fördelning, samarbete och samverkan. Detta är vad
som behövs om vi skall komma ur den låsning som
den förda regeringspolitiken har försatt nationen i.
Sverige kan bättre än vad som har visats de senaste
tre åren. Men för att Sverige skall kunna bättre
måste krafter förlösas. För det krävs samarbete.
Det är min fasta förvissning att ett sådant
samarbete leds bäst av en socialdemokratisk
regering. En sådan skall vi ha efter höstens val.
(Applåder)