Herr talman! Jag tror att generationskamraterna
till Lars Leijonborgs son ganska väl kan bedöma
den politiska bilden. Deras uppfattningar framgår
ju också klart av opinionsmätningarna. Det
framgår vilket alternativ som de tror ger dem en
framtid med arbete och trygghet. Jag skall inte
genera Lars Leijonborg med att referera till
Folkpartiets nivåer i dessa mätningar. Men när det
gäller ungdomarna och deras bedömningar känner
jag mig trygg.
Sedan refererar Lars Leijonborg till företagarna
och deras uppfattning om företagsklimatet. Den
typen av mätningar rymmer ju alltid ett
systematiskt fel. Där saknas de 45 000 företag och
företagare som har gått i konkurs under de enorma
framsteg som den borgerliga politiken har lett till i
landet. Vad de tycker om företagsklimatet framgår
inte i dessa mätningar. De som är kvar, de allra
starkaste, drar nu naturligtvis fördel av
kronkursjusteringen -- konstigt vore det annars.
Lars Leijonborg är osaklig, trots sitt tonläge. Han
för vidare en myt om att socialdemokratin inte
skulle ha förmått driva en politik som gjorde att
näringslivet växte under de år då vi hade
regeringsmakten. Jag har statistiken framför mig.
Under den period, 1976--1982, då Folkpartiet
dominerade politiken i Sverige tappade vi 122 000
arbetstillfällen i näringslivet. Under perioden
1982--1991, då socialdemokratin hade makten,
vann vi 168 000 arbetstillfällen i det privata
näringslivet. Under den period då Leijonborg
återigen har fått chansen att vara med och styra
utvecklingen, från 1991 och framåt, har vi tappat
336 000 jobb i det privata näringslivet. Så ser
statistiken ut. Den talar sitt tydliga språk. Mot den
bakgrunden tror jag att Leijonborg skulle vara
något mer försiktig i sitt fördömande av
socialdemokratin.
Jag tycker också att det är intressant att Lars
Leijonborg tar upp kapitalskatten. Det finns
väldigt litet forskning omkring de
kapitalskattesänkningar som nu gjorts som antyder
att man på något sätt skulle få en effekt på
investeringarna. Tvärtom, med en kombinerad
höjning av bolagsskatterna resulterar de troligen i
försvårade investeringsförhållanden.
Herr talman! Slutligen noterar jag att Lars
Leijonborg säger att det som står i artikeln i dag
inte är särskilt mycket nytt. Det är också ett besked
i sig. Då undrar man varför den skrevs och
lanserades med så stort presspådrag.
Sedan frågar Lars Leijonborg vad skillnaden är
mellan socialdemokratin och den uppfattning
regeringen ger uttryck för. Skillnaden är att ni nu
går ut och kräver uppoffringar av de svagaste i
samhället, när ni har gett förmånerna till dem som
har det bäst ställt. Det framgick tydligt av mitt
inledningsanförande. Nu är det pensionärer,
arbetsskadade och sjuka som skall betala krisen.
För en socialliberal som präglas av
rättvisetänkande är detta stötande. Jag skulle gärna
vilja höra Lars Leijonborg utveckla den
fördelningspolitiska analys som ligger bakom Anne
Wibbles i dag presenterade plan.