Fru talman! Ibland tror jag att jag sitter i kyrkan
och lyssnar på överstepräster när jag är här. Vi
hörde nyss en.
Göran Persson sade att det tänks vid de svenska
köksborden. Det vore betydligt bättre om det
tänktes mer i Sveriges riksdag och att det tänktes på
stora och viktiga frågor.
Riksdagsåret är snart slut. Det är mandatperioden
också; den perioden gjorde man inte det som man
borde ha gjort. Mitt partipolitiska liv är också slut
i dag. Observera att jag sade ''partipolitiska''. Passa
er! Finansutskottet är också slut i mer än en
bemärkelse. Finansministern borde vara slut efter
att ha förvaltat ett stort svart hål i tre år. Om det
fortsätter så här är även Sverige slut.
De problem som finns må vara ekonomiska,
finansiella och arbetsmarknadspolitiska, men de
har skapats av politiker. De problem som vi har i
Sverige är egentligen politiska. Människorna är
oskyldiga. Det enda de är skyldiga till är att de har
utnyttjat sina demokratiska rättigheter och röstat in
politiker i systemet.
Sveriges största problem i dag är statsskulden. Den
galopperar vidare. Med förnöjsamhet kan vi höra
fru finansministern och andra konstatera att
ökningstakten minskar. Det är väl tjusigt?
Ökningstakten minskar. Sug på de orden, och
spotta ut dem! Det är givetvis statsskulden som
måste minska. Den ökar hela tiden. Den ökar trots
glädjekalkyler om en tillväxt på 4 % och allt möjligt
annat svammel. Problemen ligger kvar, och de är
jättelika.
Jag har varit mycket flitig i finansutskottet. Det
betyder att jag har varit där 100 gånger mer än
Göran Persson. Det betyder att jag har varit där 100
gånger. Under min tid i finansutskottet har den här
frågan diskuterats en gång, såvitt jag kan minnas.
Jag har förstått att man inte diskuterar så mycket i
finansutskottet, men man borde åtminstone kunna
räkna. Häromkvällen hade vi avslutningsfest i
utskottet. Då sjöng vi bl.a. två rader som jag skall
berika kammarens protokoll med: I riksdagen finns
ett finansutskott. Där vårdas vårt
budgetunderskott.
Visan är skriven av dem på kansliet. De är proffs,
som ni hör. Jag ber att få tacka dem så mycket för
vad de har uträttat. Det är ju inte deras fel att det
ser ut som det gör. De har bara formulerat eländet
alltför väl.
Nu, förstår ni, håller det på att bli högkonjunktur.
Nu skall allting ordna sig. Det skall komma in en
sosseregering till hösten. Då blir alla glada. Alla
blir sysselsatta och får jobb. Vilket prat! Den här
högkonjunkturen gäller 20 % av Sverige. I stort sett
omfattar den exportindustrin och de delar av
ekonomin som hänger ihop med den industrin.
Övriga delar har enorma problem. Det kan
sammanfattas med att aktiebolaget Sverige gör
strålande dåliga resultat och att skulden ständigt
ökar. Förlusten minskar något, men den finns där.
Det handlar egentligen om en konkurs.
Jag hoppas att ni står upp i valrörelsen. Ni är
förmodligen ute på gator och torg någon gång och
pratar om högkonjunkturen och om hur bra det
skall bli. Tänk då på att ni har precis så lång tid på
er som till nästa lågkonjunktur för att åtgärda alla
problem! De strukturella och politiska problem
som vi har måste vara lösta till dess. De skall
åtgärdas av riksdagen och regeringen. De skall
åtgärdas av er som sitter kvar här nästa höst.
Går det att spara? Ibland när man tittar på
sparplaner och annat ser man att det verkar vara
väldigt svårt att spara, i varje fall just nu. Däremot
är den här riksdagen bra på att spara 1997, 1998 och
1999, eller hur? vi fattar en massa sådana beslut. Vi
skall inte göra någonting nu; vi skall göra det sedan.
Besluten träder alltid i kraft någon gång senare.
Sedan kommer nästa sällskap in, om man får tro
den överstepräst som talade förut.
Då kommer socialdemokraternas förslag. Hur ser
det ut? Göran Persson är lokförare på det
godståget, som nu skall köras i gång. Hans manér
påminner dock något mera om en stins. När jag var
liten var järnvägsknutpunkter det viktigaste i
Sverige. Man fick lära sig alla järnvägsknutpunkter.
Katrineholm var faktiskt en av dem. Jag kan glädja
Göran Persson med att jag många gånger har bytt
tåg där. Nu skall stinsen riva upp den räls som har
lagts ut av finansminister Wibble och hennes
kamrater. Med den blygsamhet som kännetecknar
dem har de benämnt detta spår den enda
järnvägen. Passagerarna, dvs. det svenska folket,
kommer att undra vad det är fråga om. Först
kommer ett gäng in och lägger ut ett spår, och sedan
kommer ett annat gäng och lovar att riva upp
spåret. Är detta utveckling, ansvar eller klokskap?
Man undrar.
Även jag läste Dagens Nyheter i morse. Men jag
läste tidningen på ett annat sätt än Göran Persson.
Vi har tydligen olika frukostbord. I tidningen står
att fru Wibble minsann plötsligt skall göra alla
möjliga saker, nu när det är för sent. Hon börjar nu
tala om sänkta pensioner, lägre förtidspension,
sämre sjukförsäkring, lägre ersättning till
arbetslösa, mindre bostadssubventioner, sämre
villkor för kommuner, höjda miljöskatter, moms på
tidningar och jakt på fuskare och smitare i Sverige.
För ett ögonblick tänkte jag att det måste stå
någonstans att hon har bytt parti och gått över till
Ny demokrati.
I går läste jag i Svenska Dagbladet att Alf Svensson
ifrågasatte biståndspolitiken. Ni börjar bli riktigt
festliga i regeringslägret. Man sadlar om när man
svänger in på upploppet och skall köra nästa år.
Plötsligt går det att spara på alla de saker där det
tidigare var så svårt att göra det. Det är märkligt.
Nu kanske det är så att man blir litet överraskad och
får rätt i vissa frågor trots att man inte har dött än.
Det skulle inte förvåna mig om Göran Persson så
småningom skulle säga att många av de förslag som
vi har fört fram i denna kammare faktiskt var riktigt
förståndiga. Men det kommer säkert att ta fyra år
vid hans frukostbord.
Är det en övermänsklig uppgift för denna riksdag
och för den regering som finns i Sverige att få fart
på Sverige, få ordning på affärerna och balans i
ekonomin? Är det omöjligt? Nej, det är det inte.
Det går givetvis att åstadkomma de här
förbättringarna. Man får inte ha några heliga kor.
Nu börjar de försvinna. Alf Svenssons heliga ko när
det gäller biståndspolitiken börjar försvinna. Allt
detta måste bort, och man måste börja rätta mun
efter matsäcken även i den svenska
statsförvaltningen.
Det går att förbättra affärerna. Det finns en mängd
åtgärder man kan vidta. Man kan förflytta
perspektivet härifrån. Det är ju så bekymmersamt
om det gäller någonting som vi själva direkt har
ställt till med. Vi kan ta bidragsfusket som exempel.
Hur många gånger har vi inte talat om fusk med
bidrag, svart sektor m.m. Det börjar nu krypa
fram. Man säger att det lär finnas några stycken
som sysslar med sådant. Om det bara är några
stycken som sysslar med fusk kanske det skulle
handla om ungefär 10 000 kr. Vi vet alla att det
handlar om tiotals miljarder. Vi vet att den svarta
sektorn gäller ca 50 miljarder. Men det vågar man
inte riktigt säga. Ni är väl ute efter att få röster från
de här pajsarna också.
Jag tror att bästa sättet att komma åt fusket är att
tala om för människor att det faktiskt är de som är
skötsamma, trevliga och arbetsamma som får
betala kalaset. Om man får in den moralen -- ibland
nämns ordet moral här -- tror jag att man skulle
kunna få rätsida på problemet. I annat fall blir det
de kommande generationerna som skall betala
igen.
Så över till familjepolitiken. Vi vet att i en
internationell jämförelse är Sverige i det här fallet
det tjusigaste landet i världen. Ingen familjepolitik
är mera strålande och generös än den svenska.
Inget land i världen har sämre affärer. Vi skulle
alltså inte ha råd med det här. Man vill ändå
fortsätta med familjepolitikens inriktning och talar
om barnomsorg och barnbidrag -- precis som om
det skulle gälla någon omsorg om barnen. Det är
omsorg om deras föräldrar som är med och kör en
rovdrift på Sverige.
Vem skall betala för omsorgen? Jag kan tala om för
er att det är barnen. Är det barnomsorg? Det är
nästa generation som får betala kalaset. Man häller
ut pengar, och Bengt Westerberg hoppar upp och
talar om pappamånad. Det är jättebra. För min del
kan han få ha pappamånad hela livet om han så vill.
Varför skall man in och peta i sådana saker?
Sveriges affärer blir förstörda, och man skyller på
barnen. Jag tycker att det är skamligt.
Kan vi skära ned i Sverige, spara och förbättra
ekonomin utan att det drabbar de redan drabbade,
de fattiga, de arbetslösa m.fl.? Svaret är att vi
faktiskt kan göra det. Men vi gör det inte. Det är
här inne som besluten inte fattas. Man är så rädd
att man vill skjuta fram varje beslut som bränns litet
grand. Varför? Jo, i höst kommer fyra års tystnad
att utbryta efter valet. Alla vet att det inte blir något
nytt val förrän efter fyra år. Då kan man möjligen
sätta i gång att göra något.
Jag har nämnt familjepolitiken. Den flyktingpolitik
ni har sysslat med är en katastrof. Det är
politikerna och inga andra som har rört till det. De
har skapat Sveriges stora problem med
arbetslöshet, kostnader osv. När det gäller
organisationsbidragen har vi här diskuterat hur det
är med era egna föreningar och ungdomsförbund.
Vad hände? Har de blivit straffade. Har de betalat
tillbaka pengar? Har det hänt något annat än att
man har svamlat litet grand kring frågan?
Hur är det med presstödet? Det är egentligen
korruption när politikerna ger tidningar pengar,
även om det är Svenska Dagbladet som får
pengarna. Eller hur? Det är klart att man påverkas
av 100 miljoner. Många av oss påverkas av kaffe
och konjak.
Jag vill också säga några ord om partistödet innan
jag blir tyst för alltid i denna kammare. Hur kan
man bita sig fast vid stödet? I det första krispaketet,
när man skulle visa ledarskap ifrån Sveriges
regering och köra tandem med
Socialdemokraterna, så borde partistödet ha varit
det första man tog itu med. Det är ingen mening
med att säga att vi tar 10 % av 10 % av partistödet
och att vi gör det efter valet. I stället skulle man ha
sagt att vi skär ned 25 % direkt för att visa att vi
föregår med gott exempel.
Det finns ingen här som vågar säga hur det är med
ersättningsnivåerna. Med de finanser Sverige har
kommer socialförsäkringssystemets
ersättningsnivåer att tvingas ner ifrån de 80 % som
gäller i dag till 70 % eller ännu lägre, oberoende av
regering. Det är bara en fråga om huruvida regering
och riksdag vill vara med och fatta beslut eller om
det är någon annan som skall fatta beslut om det
här. Socialdemokraterna försöker lura folk och
säga att man kanske skall höja ersättningsnivån
från 80 till 90 %. Det låtsas man. Låtsas stavas med
l som i luras, Göran Persson.
Sverige lånar fortfarande hundratals miljarder för
att slippa ändra sitt system. Jag tror att det är detta
som det egentligen handlar om. Vi vågar inte
angripa de problem vi har. Vi vågar inte inse att vi
lever 1994 och inte 1964. Vi angriper inte
problemen. Vi lånar för att behålla det system som
bevisligen inte har fungerat. Vi tycks ha blivit en
samling ängsliga opportunister som skickar
räkningen vidare till sina ofta ouppfostrade och för
ändamålet oförberedda barn. Man vågar inte lyssna
på rörelsen. Det rör sig runt omkring, och det finns
uppfattningar runt omkring. Det finns folk som
tycker olika saker. Om man inte lyssnar på den
rörelsen kan det gå för det demokratiska Sverige
som det gick för Fingal Olsson. Jag tror att
historikerna kommer att häpna över det samhälle
som inte ens kunde höra sina egna signaler. Det är
det som det handlar om. Vi hör inte de signaler som
finns överallt runt omkring, utan vi går bara vidare.
Fru talman! Detta är egentligen de största
ungdomsfrågorna. Ungdomen är framtiden. De
största ungdomsfrågorna är inte öppningstiderna
för diskotek, utan den galopperande statsskulden,
det stora budgetunderskottet, den politiska
beslutsångesten. Det är de största frågorna. Dem
borde vi ägna oss mer åt här.
(Applåder)