Herr talman! När vi tog över regeringsmakten för
tre år sedan upplevde vi en ekonomi i fritt fall. Det
var en utveckling som påbörjades 1989--1990 och
alla kurvor vände nedåt. Det är bara i de
socialdemokratiska partihögkvarteren som man
tror att utvecklingen vände den 1 oktober 1991.
Vi ser nu hur utvecklingen har vänt uppåt. Siffrorna
och kurvorna pekar åt rätt håll, även om vi
fortfarande har en lång och svår väg att vandra. Vi
har också lärt oss hur internationellt beroende den
svenska ekonomin är. Den senaste tidens
ränteuppgång, som blivit speciellt stark i Sverige,
visar just beroendet av omvärlden. Men den visar
också att arbetet med saneringen av statens
finanser, vid sidan om opinionsbildningen för ett ja
till EU, måste fortsätta med oförminskad styrka
även i en konjunkturuppgång. Det utvidgade
saneringsprogrammet utgör en miniminivå och kan
t.o.m. vara otillräckligt om inte realräntan närmar
sig de nivåer som kalkylerna i
kompletteringspropositionen bygger på.
Det är därför utomordentligt oroande att
Socialdemokraterna inte redovisar hur de ser på
den långsiktiga saneringen av statens finanser.
Socialdemokraterna aspirerar ju på
regeringsmakten efter höstens val! Det är inte
vilket oppositionsparti som helst. Den osäkerhet
detta medför, med tanke på de nuvarande
opinionssiffror som Socialdemokraterna har fått,
innebär åtskilliga räntekostnader för staten och de
enskilda hushållen.
Socialdemokraternas reservation till dagens
betänkande är full av retorik, men tom på besked.
Det gäller också Göran Perssons tal i kammaren.
Han försöker sprida illusionen av en
socialdemokratisk regering som kan återföra
Sverige till ekonomisk balans och utrota
arbetslösheten utan att det kostar på. Därför är det
socialdemokratiska budgetalternativet för det
kommande budgetåret ihåligt.
Finansdepartementets granskning visar också att
förslagen skulle försvaga statens finanser med 11
miljarder kronor. Därtill skall läggas ökade utgifter
för kommunerna med närmare 5 miljarder för att
genomföra de olika förslagen i s-motionerna. Som
lök på laxen ges förespeglingar om framtida
utgiftsökningar på 13 miljarder kronor.
Ett uppskjutande av budgetsaneringen innebär att
statsskulden skulle växa snabbt. Mot slutet av 90-
talet skulle Socialdemokraternas icke-politik
medföra att skulden skulle bli 460 miljarder kronor
högre än med regeringens politik. Bara
räntekostnaderna på denna skuldökning skulle
kosta skattebetalarna 40 miljarder kronor varje år,
vilket är mer än vad exempelvis hela barnomsorgen
kostar i dag.
Vi kristdemokrater tar avstånd från denna
lättsinniga och djupt oetiska politik. Att på detta
sätt vältra över ansvaret för statens finanser till
kommande generationer eller mörka med de
besparingsförslag man har men inte vågar visa upp
är inte etiskt försvarbart.
Herr talman! SCB presenterade nyligen en rapport
över välfärdsutvecklingen för ungdomar mellan
åren 1975 och 1991. Det var en rapport till
Generationsutredningen, som jag själv leder, och
till regeringens Barn- och Ungdomsdelegation.
Statistiken visar tydligt ungdomsgenerationens
trendmässiga eftersläpning i ekonomiskt avseende
under ett par årtionden. Det är fråga om årtionden
då Socialdemokraterna i stor utsträckning har haft
ansvaret för politiken. Dagens ungdomar
konfronteras med strukturella förändringar som
innebär ökade krav på utbildning, försämrade
möjligheter till arbete, etc. Samtidigt har dagens
ungdomsgeneration fått uppleva kontrasten mellan
den optimism som rådde under 80-talets uppblåsta
högkonjunktur och de betydligt kärvare
förutsättningar som hittills dominerat 90-talet.
Konsekvensen blir att det i hög grad är
ungdomsgenerationen som får bära bördorna efter
1980-talets ekonomisk-politiska försummelser.
Kommande generationer riskerar få bära en ännu
tyngre börda om vi inte tar itu med
budgetunderskottet. Saneringen av de offentliga
finanserna har tydliga effekter ur ett
generationsperspektiv. Frågan är om vi har den
insikten och tar det ansvar som vilar på oss här och
nu, eller om vi gör som vi gjort i 20 års tid -- skjuter
problemen framför oss och låter våra barn och
barnbarn betala notan. Vi pratar ofta om
fördelningspolitik mellan olika grupper just nu.
Men vi kanske i större utsträckning borde tala om
fördelningspolitik i ett generationsperspektiv.
Herr talman! En annan -- och mer positiv --
tolkning av Socialdemokraternas icke-politik är att
den egentligen visar en stor samstämmighet med
regeringen. Självfallet inte i retoriken -- det har vi
fått se prov på i dag -- men i praktisk handling. I
åtskilliga obekväma förslag som regeringen har lagt
fram under den gångna mandatperioden har
socialdemokratin plockat opinionspoäng genom att
i ett första skede agitera emot. Men frågan är om
Socialdemokraterna vill riva upp en enda av de
budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor som
riksdagsmajoriteten, under Socialdemokraternas
högljudda protester, röstat igenom.
Som exempel kan nämnas den sänkning av
statsbidrag till kommuner och landsting som
regeringen och riksdagsmajoriteten i ett extremt
ansträngt statsfinansiellt läge beslutade om hösten
1992. Inte i någon av de ekonomiska motioner eller
budgetalternativ som presenterats av
Socialdemokraterna sedan våren 1993 har en enda
krona av denna indragning återförts till
kommunsektorn. Tvärtom medför
Socialdemokraternas budgetalternativ att
kommunerna åläggs ytterligare utgifter på 5
miljarder kronor. Därtill skall läggas
Socialdemokraternas motstånd mot
vårdnadsbidraget, som enligt beräkningar i flera
kommuner balanserar kostnaderna för införandet
av den barnomsorgslag Socialdemokraterna är för.
Enligt Kommunförbundets beräkningar uppgår
kostnaderna för barnomsorgslagen till drygt 2
miljarder kronor. Det går att diskutera siffran, men
det står utom allt tvivel att det är fråga om en
kostnad. Sammantaget innebär alltså
Socialdemokraternas förslag en försvagning av
kommunernas ekonomi på upp till 7 miljarder
kronor nästa år.
Vidare kan man lägga till de 2 miljarder kronor som
Socialdemokraterna vill spara på att gå emot det
nya a-kassesystemet. Det innebär att färre kommer
att omfattas av försäkringen och av dem som
omfattas kommer färre att få inkomstrelaterade
ersättningar. Med socialdemokratisk retorik skall
detta innebära högre utgifter för socialbidragen för
kommunsektorn.
Så sent som nu i veckan lovade Göran Persson att
inte en enda krona kommer att tillföras
kommunsektorn om Socialdemokraterna får
regeringsansvaret i höst. Hur har Göran Persson
tänkt att kommunerna skall klara detta? Det är
fråga om minst 7 miljarder kronor i ökade utgifter
utan mer pengar från staten. Skall det ske med
hjälp av skattehöjningar eller med besparingar på
vård och omsorg?
I Kommunaktuellt den 19 maj finns en beskrivning
av den socialdemokratiska kommunkonferensen.
Reportern skriver inlevelsefullt: ''Och nu inträffar
det märkliga. Drygt 500 socialdemokratiska
kommun- och landstingsföreträdare, som i tre år
ständigt kritiserat de borgerligas besparingar,
möter plötsligt samma påståenden från Göran
Persson med stormande applåder.
-- Det är politik det, säger Göran Persson nöjt, när
vi träffas senare på eftermiddagen.''
Jag vill betacka mig för den typen av politik. Jag
anser att det är ett grovt dubbelspel. Men det är en
betecknande beskrivning av hur
Socialdemokraterna agerar när det gäller
kommunernas ekonomi.
Jag är också bekymrad över kommunernas
ekonomi. Vi kds:are jobbar i kommuner och
landsting på att försöka hantera den ekonomiska
situationen så bra som möjligt, dvs. klara både de
stora problemen med de offentliga finanserna och
prioritera pengar till vård och omsorg. Vi ser inte
lättsinnigt på detta. Men jag tror uppriktigt sagt att
kommunsektorn kommer att få det ännu värre med
en socialdemokratisk majoritet vid makten. Alla
indragningar för kommunsektorn på 30--35
miljarder kronor under 80-talet visar att
Socialdemokraterna har erfarenhet och
trovärdighet på det området.
Jag kan ta ett annat exempel. Det gäller sänkningen
av ersättningsnivån i a-kassesystemet. Då agiterade
Socialdemokraterna både här i kammaren och inför
demonstrerande folkmassor att detta skulle man
aldrig ställa upp på. Några månader senare
accepteras sänkningen. På punkt efter punkt skulle
jag kunna räkna upp de olika besparingar som har
genomförts under Socialdemokraternas protester
men som i faktisk handling accepteras. Man
föreslår faktiskt ingen annan politik i de konkreta
yrkandena.
Kommer Socialdemokraterna att sjösätta sin icke-
politik efter valet? Jag tror faktiskt inte det. Göran
Persson och den socialdemokratiska ledningen
inser givetvis att handlingsutrymmet är mycket
begränsat i den ekonomiska situation landet
befinner sig i. I stället kommer den nuvarande
regeringens politik i allt väsentlig fullföljas,
förutom några symbolbeslut. Givetvis kommer
detta att ackompanjeras av stora retoriska åthävor.
För Sveriges skull, med tanke på dagens
opinionssiffror, måste jag instämma i Marian
Radetzkis fråga på DN-debatt häromdagen. Kan vi
lita på att Socialdemokraterna bluffar?
Herr talman! Det finns ingen patentmedicin med
vilken man kan lösa det sysselsättningsproblem
som vi brottas med. Arbetslösheten måste angripas
med en samlad strategi bestående av flera olika
delar. Vi kristdemokrater ser fyra viktiga
komponenter i en sådan strategi:
Den första komponenten är en fortsatt politik för
varaktigt låga räntor som skapar förutsättningar för
investeringar och nya jobb. En förutsättning för
detta är en kraftfull sanering av de offentliga
finanserna, som kan skapa trovärdighet för den
svenska ekonomin.
Den andra komponenten är ett gynnsamt klimat för
småföretag och nyföretagande. Det gäller skatter,
riskkapitalförsörjning, innovationsstöd m.m., men
också attityder och utbildningsfrågor.
Den tredje komponenten är arbetet inom den
informella sektorn, inte minst när det gäller tjänster
riktade mot hushållen, vilka måste göras
tillgängliga för arbetsmarknaden. Här har vi
problem med de höga skattekilarna på arbete som
måste sänkas, gärna i samband med en
skatteväxling med höjda skatter på miljöbelastande
utsläpp, begränsade naturresurser och energi. Ett
annat sätt är ett införande av en s.k. u-skattsedel,
där ungdomar upp till 25 år ges möjligheter att
utföra hushållstjänster, med lägre
arbetsgivaravgifter och ingen moms. Det skulle
kunna vara ett första steg för att kunna öppna
hushållsmarknaden för nya jobb.
Den fjärde komponenten är en långsiktig satsning
på utbyggd infrastruktur, alltifrån vägar och
järnvägar till modern informationsteknologi och
andra liknande områden. En sådan politik har
inletts och skall fullföljas. Lika viktigt är det att
utbildningsväsende och forskning får erforderliga
resurser. Ett medlemskap i EU är självklart också
en viktig del i en långsiktig satsning på en
ekonomisk utveckling.
Herr talman! Jag har i mina tidigare tal i
finansdebatterna berört sambandet mellan
ekonomi och etik. Tyvärr har detta resonemang
inte mött så stort intresse från övriga debattörer.
Men för första gången har denna regering nu fört in
dessa resonemang i finansplanerna. I
kompletteringspropositionen står det: ''Att från
generation till generation överföra allmänt
accepterade sociala normer och spelregler är en
billig metod för samhällsekonomisk effektivitet
jämfört med en växande rättslig reglering av det
ekonomiska livet. Samhällets förankring i en god
etik är därför av central betydelse för en väl
fungerande ekonomi. Denna insikt måste prägla
politikens alla områden.''
Nobelpristagarna Ronald Coase och Douglass C
North har i sin forskning visat sambandet mellan väl
fungerande normer och spelregler samt låga
transaktionskostnader, vilket i sin tur är av central
betydelse för ett lands långsiktiga ekonomiska
utveckling.
Låt oss därför inte isolera debatten om ekonomisk
utveckling till att bara handla om siffror, bidrag och
skattesatser, utan låt oss inse att en väl fungerande
marknadsekonomi kräver en etisk grund och
spelregler som ytterst bestäms av värderingar,
rättssystem och moral. Det är också bara på det
sättet som vi i längden kan skapa en mänsklig
ekonomi som sätter människan i centrum.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
hemställan i betänkande FiU 20.