Fru talman! Den 17 januari i år, sent på kvällen,
återvände jag till Sverige och riksdagen från en
utlandsresa. Jag hade bara delvis kunnat följa med i
andra länders medier vad som timat i konungariket
under min bortovaro. Påföljande morgon väcktes
jag av reportrar från press och radio, som ville ha
ett uttalande -- prompt och klart -- om hur jag såg
på barnpornografi, och särskilt då kravet på en
kriminalisering av innehavet. Det visade sig att en
TV-kanal hade sänt ett program där sällsynt äckliga
barnpornografiska sekvenser hade visats.
Att ta avstånd från den vidriga företeelse som
barnpornografi utgör var inte svårt. Men varifrån
hade man fått att kriminalisering av innehavet löste
alla problem? Skulle vi verkligen införa censur i
Sverige som i århundraden, och senast nu i EU-
förhandlingarna, hållit fram betydelsen av vår
tryck- och yttrandefrihet? Skulle en trots allt så
marginell företeelse som barnpornografi, hur vidrig
den än är, få oss att gå ifrån alla grundläggande
principer? Vilket var målet när det gällde stopp för
barnpornografin -- stopp för alstren eller stopp för
själva övergreppen? Borde det inte finnas rum för
en smula eftertanke, särskilt inom
konstitutionsutskottet som är satt att vakta våra
grundlagar och bland dem den yttersta hörnpelaren
för demokratin: tryck- och yttrandefriheten?
Så hade jag hoppats, men så blev det inte. KU:s
ordförande gjorde en stolt proklamation om att
frågan borde höjas över partipolitiken. Men rätt
snart stod det klart att han därmed menade att alla
borde ansluta sig till kravet på en kriminalisering av
innehavet; något som vissa massmedier utan
närmare eftertanke ropade på. Det krävde dock en
grundlagsändring, och ett sådant förslag skulle i
grundlagsenlig ordning ha lagts på riksdagens bord
senast den 17 december förra året. Av naturliga
skäl fanns det inte något sådant ändringsförslag.
Frågan hade inte aktualiserats av någon i de
partiöverläggningar som föregick de
grundlagsändringar som vi under våren har haft att
ta ställning till.
I själva verket, fru talman -- och jag är ledsen över
att behöva säga det -- är det främst
socialdemokraterna som bär ansvaret för att
barnpornografin tillåtits husera på det sätt som
skett under de senaste decennierna.
Socialdemokraterna drev 1970, bl.a. mot
moderaterna, igenom ett avskaffande av de s.k.
tukt- och sedlighetsparagraferna i såväl
brottsbalken som tryckfrihetsförordningen. Detta
öppnade vägen för pornografin, också
barnpornorgrafin. Min partikollega, Ola Karlsson,
kommer senare att ange några av de motiv som
uppenbarligen drev socialdemokraterna till detta.
Sedan borgerliga regeringar hade tagit över
genomdrevs en lagstiftning som 1980
kriminaliserade barnpornografin. Under den
socialdemokratiska regeringsperioden 1982-1991
hände absolut ingenting. Den nya borgerliga
regeringen grep sig dock saken an med ny kraft.
Resultatet blev att redan från den 1 juli förra året
fyrdubblades straffet för produktion och spridning
av barnpornografi från 6 månaders till 2 års
fängelse.
Dessutom har regeringen gått vidare. Man har
skickat ut en departementspromemoria med olika
förslag till straffskärpningar och olika åtgärder för
att komma till rätta med barnpornografin. Detta
skedde samtidigt som TV och massmedierna tog
upp frågan på ett alltför enkelt sätt.
Socialdemokraterna, som hade ett föga ärofullt
förflutet när det gällde den barnpornografi som de
tillåtit, skyndade sig att göra en helomvändning.
Antingen präglades ordföranden Thage G Peterson
av en ohöljd cynism och partitaktik eller också av
en aningsfull oskuld -- som är svår att tro på -- eller
också kanske en, när det gäller medlen, överdriven
strävan att förbättra situationen. Jag vill gärna
hoppas på det senare.
Situationen blev alltså den att det ställdes krav från
bl.a. socialdemokraterna på att man skulle sätta åt
sidan vårt vanliga demokratiska sätt att ändra
grundlagen bara för att kriminalisera innehav av
barnpornografi. Man ville alltså att vi skulle
använda oss av en undantagsparagraf för snabb
ändring av grundlagen -- en undantagsparagraf som
aldrig tidigare har använts annat än när det gällt
vissa teknikaliteter. fem sjättedelar av KU:s
ledamöter måste rösta för en sådan snabbändring.
Detta kunde naturligtvis inte accepteras av
utskottets moderata och folkpartistiska ledamöter.
Grundlagens helgd betyder för mycket.
Meningen med vår grundlag är just att den inte
skall gå att ändra på grund av tillfälliga stämningar
eller känslolägen. Vad som gäller vår folkvilja, fri-
och rättigheter, tryck- och yttrandefrihet är själva
grunden för vår demokrati. Undantagsparagrafen
skall, är det meningen, endast användas i fall där
vissa teknikaliteter blivit bortglömda i
lagstiftningsarbetet; sådant händer.
För oss moderater är vår demokratiska grundlag
något som skall hållas i helgd och respekteras. Vi är
inte beredda att tillåta censur efter tillfälliga
ytterlighetskrav. Vi moderater har aktivt motsatt
oss att det blev fritt fram för barnpornografin. Vi
har medverkat till en straffskärpning beträffande
distribution och produktion. I stöpsleven ligger just
nu åtskilliga andra straffskärpningar som jag utgår
från att justitieministern kommer att beröra i sitt
inlägg.
Vår normala grundlagsstiftning kräver två beslut
med ett riksdagsval emellan. Dessutom skall ett
grundlagsförslag ha introducerats senast 9 månader
före ett riksdagsval. Då det vidare är fråga om en
ytterst komplicerad lagstiftning om yttrande- och
tryckfriheten anser vi moderater att hela frågan
måste övervägas synnerligen ingående. Däremot
har vi, när det gäller konfiskering av sådant som
polisen funnit, ansett att det är något som trots allt
bör kunna accepteras eftersom det inte gör alltför
mycket våld på grundlagen.
Det finns också, fru talman, anledning att säga
något om utskottens initiativrätt. Den var länge
ifrågasatt och tillämpades i realiteten inte, men
knäsattes omsider i vår nuvarande författning.
Konstitutionsutskottet hade också väsentliga
synpunkter att ange när frågan var uppe 1970. Man
sade då: En principiellt viktig nyhet i förslaget är att
utskotten skall få självständig initiativrätt. Och
vidare: Utskottet förutsätter emellertid att de nya
befogenheterna skall begränsas med samma
varsamhet som iakttagits av de utskott som har
självständig initiativrätt enligt nuvarande ordning.
Man förutsatte alltså att det skulle vara praktiskt
taget enhälliga utskott som tog initiativ om man
frångick den vanliga beredningsproceduren.
Vi har nu sett tendenser till att man luckrar upp de
gamla tankegångarna. Vi såg det häromdagen när
frågan om partnerskapslagstiftningen avgjordes.
Det var inte något enhälligt utskott som fattade
beslut; beslutet fattades med minsta möjliga
majoritet: 8--7. I konstitutionsutskottet har vi
dock, dess bättre, ett krav på att sådana
snabbändringar kräver fem sjättedels majoritet. Vi
har inte något motsvarande krav när det gäller de
vanliga utskotten.
Enligt min mening, fru talman, finns det anledning
att se över initiativrätten, och måhända också kräva
att det i fortsättningen skall vara fem sjättedels
majoritet i de vanliga utskotten för att utskotten
skall kunna ta initiativ.
Vi moderater hade därför, fru talman, tungt
vägande skäl då vi motsatte oss att en
grundlagsändring beträffande kriminalisering och
innehav forcerades fram i allra högsta hast. Vi vet
ingenting om konsekvenserna för tryck- och
yttrandefrihetslagstiftningen, inte heller vet vi
något om den reella effekten på den avart som vi
vill komma åt, nämligen barnpornografin. Därför
ser vi det nu föreliggande förslaget som ett tomt
slag i luften. Möjligen är det bra. Det kan dock inte
förverkligas förrän tidigast den 1 januari 1999.
Därför hade det varit bättre att låta en utredning i
lugn och ro utarbeta verkligt effektiva förslag i
stället för att som nu hasta fram beslut, som ändå
mycket väl kan falla så småningom. Det hade varit
bättre att låta en utredning i lugn och ro arbeta fram
de förslag som sedermera skulle kunna träda i kraft.
En sådan lagstiftning har tiden på sig ända fram till
den 1 januari 1997. Att anta den här vilande
grundlagsändringen redan nu är en verkningslös
och tom gest, ett populistiskt slag i luften.
Från moderat sida kan vi emellertid konstatera att
våra ambitioner till stor del har infriats. Vi har i
motsats till socialdemokraternas frisläppande av
barnpornografi 1970 genomdrivit en restriktiv
lagstiftning 1980, en straffskärpning 1993 och det
finns nya förslag till ytterligare straffskärpning som
har kommit att aktualiseras just i år. Samtidigt vill
vi ha alla konsekvenser och effekter utredda av en
grundlagsändring som bl.a. skulle innebära att vi
tummar på väsentliga frihetsprinciper. Censur är
någonting som vi moderater har ytterligt svårt att
kunna acceptera.
Dessutom kan man, inte minst mot bakgrund av det
vi hörde på nyheterna i går, om ett stort beslag i
Trelleborg, fråga oss om inte just den lagstiftning vi
har redan ger väsentliga instrument och vapen för
polisen i kampen mot barnpornografi.
Barnpornografi är en styggelse. Den skall
bekämpas. Den skall bort ur det svenska samhället.
Men det skall inte tillåtas att vi samtidigt tummar
på väsentliga frihetsprinciper som har varit
vägledande för det här landet i ett par hundra år.
Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till den
reservation som fogats till betänkandet.