Fru talman! När det gäller skydd av barn från
utnyttjande och övergrepp finns det enligt min
uppfattning inga skäl att inte vidta alla åtgärder som
krävs för att stoppa den smutsiga hantering som
utförs av vuxna, pedofiler och profitörer. Min
upprördhet är så stor över att den nuvarande
regeringen inte har lagt fram något förslag och över
att konstitutionsutskottet inte har kunnat ena sig
om att lägga fram ett förslag om kriminalisering av
innehav av barnpornografi.
Argumenten för en kriminalisering är många och
entydiga. De har framförts från Rädda barnen, från
Unicef, från BRIS, från Barnombudsmannen, från
riksåklagaren samt från andra organisationer och
myndigheter. Vi kan stödja oss på
barnkonventionen och på uttalanden från Nordiska
rådet. Det finns undersökningar och vetenskapliga
rapporter som alla är entydiga i sina slutsatser om
hur barn drabbas.
Skälen som talar mot en kriminalisering skulle vara
att skydda utnyttjarnas grundlagsrätt.
Min upprördhet är så stor att jag skulle vilja hålla
de partier som har förhidrat en kriminalisering
ansvariga för varje filmat övergrepp mot de barn
som tvingas leva med vetskapen om att
kränkningen av dem kan fortsätta år efter år.
Det finns också risk för att Sverige åtminstone
under de närmaste åren blir ett eldorado för
barnporrfilm. Den senare synpunkten bestyrks av
Karin Söder och Lisbet Palme. De organisationer
som de företräder, Rädda barnen och BRIS, har
med sin stora kunskap givit klara och entydiga
uttryck för detta. Så länge innehav och också
spridning av enstaka exemplar är tillåtet finns alltså
denna risk.
Det är för mig omöjligt att se varje utnyttjat barn i
ögonen och säga: Lilla vän, tryckfrihet och
yttrandefrihet är viktigare än du. Jag kan inte förstå
att någon i den här kammaren kan göra det.
I betänkandet har vi som är för kriminalisering av
innehav tydligt markerat vår inställning i ett särskilt
yttrande.
Det är med sorg som jag tvingas konstatera att vi
får acceptera en lösning som inte kommer att lösa
problemet. Jag vill ta upp några exempel på
bristerna, och jag utgår från en tidningsartikel som
jag läste i morse om att 3 000 filmer har beslagtagits
och två personer har häktats för brott mot
barnpornografilagen.
Om det skulle vara så att alla de 3 000 filmerna
innehöll barnpornografi, vilket vi ännu inte vet, och
att alla dessa 3 000 filmer skulle ha spritts till 3 000
människor -- en film till var och en -- kan vi inte
göra någonting. Filmerna kan inte konfiskeras om
inte innehavaren råkar ut för en husrannsakan i
samband med misstanke om något annat brott. En
för övrigt oförvitlig barnporrnjutare får hållas.
Man kan visserligen ta utredningsexemplar i
beslag, men med nuvarande lagstiftning måste
dessa återlämnas.
Man kan också tänka sig att de 3 000 filmerna är
unika, att varje film är olika. Det gör att spridning
plötsligt blir tillåtet, eftersom vi inte har kunnat
enas om att spridning av enstaka exemplar skall
vara förbjudet.
En stor mängd filmer fortsätter att finnas i omlopp.
Kränkningen av barn fortsätter.
Om tullen gör ett stort beslag av barnporrfilmer kan
man inte göra någonting eftersom innehav är
tillåtet. Import och export kan fortsätta
obehindrat.
Den enda tänkbara lösningen för att komma till
rätta med denna vidriga hantering är alltså
kriminalisering av innehav. Ett tungt ansvar vilar på
moderater och folkpartister. I lugn och ro skall
frågan utredas, säger man. Sedan skall beslut
eventuellt fattas. Vilket lugn och vilken ro får de
förnedrade barnen?
Fru talman! Några begrepp brukar förknippas med
olika partier: etik och moral, individens frihet,
skydd för svaga grupper. Jag vill fråga företrädarna
för de partier som förknippas med dessa ord hur de
stämmer överens med hanteringen av denna fråga.
Kristdemokraterna har med sitt agerande, sitt veto
i regeringen, förhindrat att regeringen lade fram
det ofullkomliga förslag som i KU dock hade
kunnat samla en tillräcklig majoritet. Jag
respekterar att kds vill kriminalisera. Den
uppfattningen delar Centern. Men som jag sade i
tisdagens debatt om partnerskap är det
inkonsekvent när man i det ena fallet betonar att
det är regeringen och enbart regeringen som har
kompetensen för att lägga fram lagförslag men i
andra fall förhindrar just det. Var är etiken och
moralen i ett sådant agerande?
Individens frihet går som en röd tråd genom
Moderaternas politik. Jag har respekt för det. Men
när den friheten är viktigare än skydd mot
individens utnyttjande och förnedrande tappar jag
respekten. Varje barn som förekommer i dessa
avskyvärda alster har mist sin frihet och tvingas leva
med den livslånga ofrihet som det innebär att ha
blivit kränkt, så länge vi inte tar vårt gemensamma
ansvar att vidta alla tänkbara åtgärder.
Argumenten är ihåliga och blir inte bättre av Birger
Hagårds höga tonläge.
Folkpartiet liberalerna värnar de svaga grupperna.
Varför har det tagit sig uttryck i att de som åberopar
tryckfriheten för sin smutsiga hantering är svagare
och mer skyddsvärda än de barn som drabbas?
Ingela Mårtensson säger att det inte hänger ihop.
Men det är klart att det gör. Det är grundlagen vi
måste ändra för att komma till rätta med denna
fråga, varken mer eller mindre.
Folkpartiet har agerat hedervärt för att inrätta en
barnombudsman, som har sin främsta uppgift i att
se till att barns skydd får de nödvändiga lagar och
regler som är grundläggande för detta skydd. I
barnkonventionen betonas så tydligt att vi måste
vidta alla lagliga åtgärder för att skydda barnen. I
denna fråga finner jag Folkpartiets agerande
obegripligt och inkonsekvent.
Smittoeffekter har diskuterats. För mig är det
smittoeffekter som innebär att de som tittar på
barnpornografi också kan komma att förgripa sig
på barn. Det är flera internationella
undersökningar som har visat på ett klart samband
mellan tittande och övergrepp.
Är den smittoeffekten ointressant i förhållande till
den föregivna smittoeffekten av ett
censurgenombrott i grundlagen som vissa pekar på
kan följas av andra. Det är denna kammare som har
ansvaret för förändringar i grundlagen, dessutom
med val emellan. Varför denna misstro mot det
politiska ansvaret?
Fru talman! För mig är det barnen, först och sist
barnen, som måste räddas från förnedring och
övergrepp.
En kriminalisering av innehav av barnpornografi
från 1995 är inte möjlig genom Moderaternas och
Folkpartiets nej till utskottsinitiativ. Genom den
markering vi har gjort i betänkandet att lägga fram
en lag som får vara vilande till 1999 har vi visat på
vilken inriktning vi vill ha. Jag har i utskottet
accepterat de förändringar som har varit möjliga att
få stöd för, men det är med sorg i hjärtat jag gör det.