Fru talman! Det är barnen som skall forma
morgondagens samhälle. I avvaktan på att barnen
blir vuxna är det dagens samhälle som har den
viktiga uppgiften att skydda barnen.
Barnen är våra mest värnlösa medborgare. De är
helt beroende av oss vuxna och löper större risk än
vuxna att utsättas för övergrepp. Barnen måste
därför skyddas från att utsättas för sådana djupa
kränkningar som kan medföra att hela deras
uppväxt och sedan deras liv som vuxna blir förstört.
Barnpornografi förutsätter nästan alltid ett
hänsynslöst utnyttjande av barn. Barnpornografi
innebär också en kontinuerlig kränkning av barnet.
Det är vi vuxna som måste skydda våra barn från
sådana djupa kränkningar. Vad blir det annars av
barnet? Vilken framtid får ett barn som berövats sin
barndom, som mist sin tillit till vuxenvärlden och
som förlorat tron på sig själv?
Jag menar, fru talman, att det tillhör denna riksdags
viktigaste frågor att innan vi skiljs på lördag besluta
om ytterligare åtgärder mot barnpornografin.
I dag är det straffbart att framställa och att sprida
barnpornografi, i vart fall till fler än ett fåtal. Själva
innehavet är däremot tillåtet.
Det var detta som så många riksdagsledamöter
vände sig emot i de motioner som
konstitutionsutskottet nu har behandlat i
betänkande KU28 om ytterligare åtgärder mot
barnpornografi. Flertalet motionärer anser att
innehav av barnpornografi bör kriminaliseras.
Det är således inget utskottsinitiativ som ligger
bakom utskottets förslag utan förslag från ett stort
antal ledamöter i denna riksdag.
Frågan om innehavskriminalisering inrymmer
emellertid i sig viktiga yttrande- och
tryckfrihetsrättsliga aspekter. Det var detta som var
mitt stora dilemma när jag skulle ta ställning i
frågan. Som konstitutionsutskottets ordförande har
jag en extra stor skyldighet att försvara de
grundläggande principerna om yttrande- och
tryckfrihet. Jag måste just av detta skäl iaktta stor
försiktigthet vid ändringar i grundlagarna. Jag
medger att det just med hänsyn till mitt
ordförandeskap i KU inte var någon lätt uppgift att
komma fram till ett personligt beslut.
Å ena sidan var det självklart för mig att man borde
hindra den fortlöpande integritetskränkning mot
det skildrade barnet som varje befattning med
barnpornografiskt material utgör. Å andra sidan
vägde också det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga
intresset mycket tungt.
Jag skaffade mig mycket information och talade
med väldigt många människor som visste mycket
mer än jag själv visste på detta område. Det gällde
sambandet mellan barnpornografi och sexuella
övergrepp mot barn, men också tryckfrihet och
yttrandefrihet.
När jag hade läst igenom alla motionerna och annat
material i detta ärende fann jag, fru talman, att det
måste vara barnets bästa som skall väga tyngst. Jag
insåg också att det väsentliga med grundlagarna är
att dess regler kan förstås av människorna och att
reglerna är förankrade hos medborgarna. Jag vet
att alla riksdagspartier är överens om att det är
barnets bästa som skall sättas i främsta rummet. På
denna punkt behöver vi inte övertyga varandra.
Men jag vill gärna säga att jag enbart kände
bedrövelse när jag lyssnade på Birger Hagård. Det
var bara förhinder och underkännande, bara
motstånd, bara nej. Han yttrade inte ett ord av
uppskattning för de ansträngningar som så många
människor runt om i vårt land har gjort denna vår
för att sätta hårt mot barnpornografin. Det fanns
inte ett enda ord i Birger Hagårds inlägg om
barnen.
Jag satt och undrade vad alla de barnfamiljer och
föräldrar som röstade med Moderata
samlingspartiet nu säger om sitt parti, som bara
bjuder på motstånd och motstånd.
Jag menar att frågan är enkel att ta ställning till. Vill
vi eller vill vi inte med kraft bekämpa det sexuella
våldet mot barn? Vill vi eller vill vi inte bekämpa
tortyr av barn? Varför kan vi inte bli överens om
detta?
Det förvånar att regeringen mot den här
bakgrunden inte har gjort något ställningstagande
och inte fattat något beslut som har kunnat
föreläggas riksdagen. Faktum är att det trots att
diskussionen om barnpornografi pågått under en
lång tid inte finns något regeringsförslag i frågan.
Såväl justitieutskottet som konstitutionsutskottet
anser ju att det är förvånande att regeringen visat
en sådan brist på handlingsförmåga. Särskilt
anmärkningsvärt är detta mot bakgrund av att
justitieutskottet redan under förra riksmötet
underströk frågans angelägenhet.
Fru talman! Utvecklingen har visat att hittills
vidtagna åtgärder mot barnpornografi inte har varit
tillräckliga. Genom Justitiedepartementets
passivitet har riksdagen och konstitutionsutskottet
ställts inför en synnerligen besvärlig situation.
Riksdagen har fått agera för att söka åstadkomma
nödvändiga förändringar. Det har innneburit stor
press inte minst på KU:s kansli.
Konstitutionsutskottet föreslår att det skall bli
straffbart att inneha barnpornografi från den 1
januari 1999. Detta är ett beslut som jag hälsar med
glädje och stor tillfredsställelse. Förslaget stöttas av
en stor majoritet av konstitutionsutskottets
ledamöter.
Tyvärr uppnåddes inte den kvalificerade majoritet
om fem sjättedelar av utskottets ledamöter som
krävdes för att kunna göra innehavet straffbart
redan från den 1 januari 1995. Detta beklagar jag
djupt. Det innebär att vi inte tillräckligt snabbt kan
få till stånd denna nödvändiga åtgärd. Nu måste vi
vänta till efter 1998 års val.
Utskottet föreslår dock att riksdagen redan nu skall
fatta beslutet att som vilande anta ett förslag till
ändring i grundlagarna som innebär att det från den
1 januari 1999 blir straffbart att inneha
barnpornografi.
Nu finns det de som anser att riksdagen borde
avvakta med att göra detta ställningstagande i
frågan om innehavskriminalisering. Utskottets
majoritet -- jag kan tala inte bara för
Socialdemokraterna utan också för kds, Centern,
Ny demokrati och Vänsterpartiet -- har funnit att
det redan finns ett tillräckligt beslutsunderlag och
att det därför är viktigt att riksdagen redan nu tar
ställning i frågan i stället för att avvakta en
utredning. Jag kan faktiskt inte tycka -- jag vet att
de andra i utskottsmajoriteten har samma
uppfattning -- att riksdagen skall vara passiv och
vänta på förslag från justitieministern. Resultatet
av en utredning skulle ändå inte, som majoriteten i
utskottets ser det, kunna bli mycket annorlunda än
vad som nu har förordats av utskottet.
Vi menar att ett beslut nu innebär en kraftfull
markering från riksdagen att barnpornografi inte
kan tolereras. Ett beslut nu kommer att stärka
Sveriges internationella anseende på detta område.
Genom att under innevarande riksmöte ta ett
beslut blir också en kommande riksdag tvungen att
ta ställning till frågan.
Personligen har jag dessutom ansett att det är
viktigt att få bort frågan från valrörelsen, eftersom
detta är en fråga som föga lämpar sig för valtaktiskt
tennisspel i den politiska debatten. Om vi fattar ett
beslut innan vi skiljs åt på lördag menar jag att
riksdagen har gjort sitt ställningstagande.
Konstitutionsutskottet har förordat en lösning som
innebär kriminalisering av innehav av sådana bilder
som är en skildring av verklighetstrogen karaktär.
Med denna snäva avgränsning av det
kriminaliserade området blir konsekvenserna på
det tryckfrihetsrättsliga systemet begränsade och
någon risk för oöverblickbara konsekvenser, som
man på vissa håll har befarat, föreligger inte.
Ett i och för sig straffbart innehav bör inte
föranleda ansvar om innehavet med hänsyn till
omständigheterna är försvarligt.
Försvarlighetsrekvisitet torde här få samma
innebörd som det redan har beträffande skildrings-
och spridningsbrottet.
Ett argument som anförts mot en
innehavskriminalisering av barnpornografi är
risken för ''smittoeffekter''. Man har menat att
grundlagsprincipen om skydd för innehav av
informationsbärare sedan länge utgör en rättsligt
och psykologiskt verkande spärr mot
inskränkningar i informationsfriheten. Om en
sådan grundsats bryts igenom skulle den för
framtiden förlora en stor del av sin betydelse som
sådan spärr.
Konstitutionsutskottets majoritet har inte skiljt sig
från den här frågan utan vidare. Men vi har ändå
kommit fram till den bedömningen att det inte här
föreligger några sådana risker.
Innehavskriminaliseringen sker enbart för att
skydda barnen. Vi har också framhållit att
barnpornografibrottet är unikt därför att det nästan
alltid förutsätter ett föregående brott genom en mot
barnet riktad handling enligt 6 kap. brottsbalken
om sexualbrott. Man kan inte göra jämförelser med
olaga våldsskildring eftersom man inte på samma
sätt som ifråga om barnpornografi kan utgå ifrån att
det är en verklig handling som skildras. De två
brotten kan därför inte jämföras i detta
sammanhang.
Fru talman! Jag har denna vår lagt ned ett
omfattande arbete för att få till stånd kraftfulla
insatser mot barnpornografin. För detta har jag fått
sur kritik och glåpord från statsministerns parti.
Och det har varit litet smärtsamt att behöva
uppleva att man använt hårdare ord om oss som vill
kriminalisera än om dem som producerar och
distribuerar barnpornografin.
Men mitt arbete har glädjande nog fått stöd av
många människor.
Jag vill tacka de kunniga riksdagsledamöter av alla
partier som genom sina motioner fört fram frågan
om åtgärder mot barnpornografi. De enskilda
riksdagsledamöter, också av alla partier, som agerat
ute i samhället för en kriminalisering av innehav av
barnpornografi är också värda ett stort tack.
Jag känner också ett behov att tacka de poliser och
åklagare som gör ett berömvärt arbete med att jaga
och utreda barnpornografibrott.
De brev med ca 400 000 namnunderskrifter som har
kommit in till konstitutionsutskottet visar att frågan
om åtgärder mot barnpornografi har engagerat
stora delar av Sveriges folk. Jag vill, fru talman, ta
tillfället i akt och varmt tacka dem som aktivt gått
ut och engagerat medborgarna i denna fråga. Och
jag vill tacka dem som genom sin underskrift visat
att Sveriges befolkning är vaksam på sådana frågor
som gäller skyddet av våra barn. Jag kan inte svara
på alla brev, men alla skall veta att det har känts fint
att få möta detta engagemang från Sveriges folk.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets
hemställan i betänkande KU28 om ytterligare
åtgärder mot barnpornografi.
(Applåd)
I detta anförande instämde Margareta Israelsson,
Göran Magnusson, Lena Hjelm-Wallén, Berit
Oscarsson, Inger Lundberg, Hans Karlsson, Bo
Forslund, Britta Sundin, Sven Lundberg, Bengt-
Ola Ryttar, Inger Hestvik, Elvy Söderström, Nils-
Olof Gustafsson, Berit Andnor, Georg Andersson,
Monica Öhman, Ewa Hedkvist Petersen, Leif
Marklund, Åke Selberg, Sten-Ove Sundström,
Bruno Poromaa, Carin Lundberg, Bo Finnkvist,
Kristina Svensson, Lisbeth Staaf-Igelström, Sture
Ericson, Maud Björnemalm, Birgitta Johansson,
Berndt Ekholm, Lena Klevenås, Lahja Exner, Britt
Bohlin, Ingvar Johnsson, Marianne Carlström,
Torgny Larsson, Lisbet Calner, Sverre Palm, Jan
Bergqvist, Doris Håvik, Anita Jönsson, Bengt
Silfverstrand, Karin Wegestål, Bo Nilsson, Birthe
Sörestedt, Nils T Svensson, Kaj Larsson, Lena
Öhrsvik, Bengt Kronblad, Yvonne Sandberg-Fries,
Jan Björkman, Börje Nilsson, Maja Bäckström,
Krister Örnfjäder, Monica Widnemark, Lars
Hedfors, Kjell Nilsson, Catarina Rönnung, Lars
Stjernkvist, Sonia Karlsson, Maj-Inger Klingvall,
Ingvar Björk, Ingrid Andersson, Birgitta Dahl,
Anita Persson, Reynoldh Furustrand, Alf
Egnerfors, Ingela Thalén, Ines Uusmann, Hans
Göran Franck, Anita Johansson, Björn Ericson,
Eva Johansson, Sylvia Lindgren, Mats Hellström,
Sigrid Bolkéus, Ingegerd Sahlström och Alf
Eriksson (alla s).