Fru talman! Jag vill först beklaga att jag på grund av
regeringssammanträde inte från starten har kunnat
följa kammardebatten i dag angående
barnpornografi. Jag är mycket tacksam för att få
detta tillfälle att framföra mina synpunkter på den
fråga som med rätta starkt upprört oss alla.
De företeelser och de beteenden som ryms under
begreppet barnpornografi är i ordets rätta
bemärkelse avskyvärda. Det kan och får aldrig
accepteras att barn blir utsatta för de övergrepp,
den förnedring och den kränkning av deras
integritet som barnpornografin innebär. För mig är
denna fördömande inställning en fullkomlig
självklarhet. Det har därför varit med bestörtning
och med stor besvikelse som jag har noterat de
försök man från olika håll gjort att försöka utmåla
oss moderater och vissa folkpartister som
försvarare av barnpornografi. Det har varit ett
beklämmande agerande, ett agerande som inte
länder till heder.
När det gäller barnpornografi har jag sett som min
uppgift som justitieminister och politiker att förena
tre olika mål.
Det första gäller ansvaret för att se till att
lagstiftningen och rättsväsendet på bästa sätt kan
fungera som skydd för barn mot övergrepp.
Det andra gäller att försöka tillse att
barnpornografiskt material inte görs tillgängligt för
dem som vill ta del av det och, om så trots allt sker,
att det kan omhändertas och förstöras.
Det tredje gäller statsmakternas och de enskilda
politikernas ansvar för att upprätthålla respekten
för våra grundlagar. Detta gäller kanske särskilt
inom det tryckfrihetsrättsliga området, ett område
där Sverige har en särskild tradition att försvara, en
tradition som vi i andra sammanhang så ofta sagt att
vi skall försvara, inte minst i samband med
förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen.
Men jag vill samtidigt slå fast att det jag värnar om
inte är friheten för dem som producerar eller
sprider barnpornografi. Deras verksamhet är ju
redan kriminaliserad som tryckfrihetsbrott.
De yttranden som Lagrådet avgivit över de olika
förslag som presenterats rörande barnpornografi
har stärkt mig i min uppfattning att den svåra frågan
om kriminalisering av innehav måste föregås av en
utredning. En utredning måste i lugn och ro få
överväga de olika alternativ som står till buds och
vilka konsekvenser de får.
Det är ju faktiskt långt ifrån säkert att en
kriminalisering löser några problem i praktiken.
Detta stöds också av justitiekanslerns uttalande i
januari i år, där justitiekanslern sade: De
erfarenheter som hittills har gjorts utesluter inte att
förekomsten av barnpornografiska alster kan drivas
långt tillbaka utan att innehavet i sig kriminaliseras.
Konstitutionsutskottets förslag att redan nu
lagstifta om en kriminalisering som träder i kraft
först om fyra år visar därför enligt min uppfattning
att det mycket handlar om en politisk
symbolhandling snarare än konkreta resultat.
Det är klart att ändringar av centrala tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga principer lämpar sig särskilt
illa för den typen av politiskt agerande.
Jag är också långt ifrån ensam om att ha väntat mig
att ordföranden i konstitutionsutskottet skulle ha
varit den förste att stå upp för och försvara en sådan
inställning. Men partipolitiken har uppenbarligen
fått ta överhand.
Låt oss därför kort se tillbaka på vad som gjorts i
praktiken när det gäller barnpornografi.
Det var, som Birger Hagård tidigare nämnde, i
slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som en
borgerlig regering införde det nuvarande
barnpornografibrottet.
Sedan hände ingenting under de
socialdemokratiska åren med undantag för att den
socialdemokratiska justitieministern Laila
Freivalds 1988 gick ut i massmedia. Jag har
förstasidan från Aftonbladet från 1988 där hon
sade: Vi måste visa att vi verkligen ser allvarligt på
det här med barnpornografi. Det är ohyggligt och
upprörande.
Detta sade Laila Freivalds 1988, men ingenting
hände. Ingenting hände förrän vi i den nuvarande
regeringen såg till att maximistraffet för
barnpornografi fr.o.m. den 1 juli 1993 höjdes från
sex månaders till två års fängelse.
Det är också den här regeringen som nyligen har
fattat beslut om en lagrådsremiss med ytterligare
åtgärder för att skydda barn mot övergrepp, en
lagrådsremiss som inom kort skall resultera i ett
förslag till riksdagen.
Det är också den här regeringen som har satt
brottsoffren i centrum och som gjort omfattande
satsningar på brottsoffer i allmänhet.
Det är den här regeringen som har avskaffat
halvtidsfrigivningen, vilket i praktiken innebär att
fängelsestraffet för barnpornografibrott har mer än
fyrdubblats, som det formellt kan se ut.
Det är också den här regeringen som har genomfört
ett antal straffskaleskärpningar med särskild
inriktning på våld och hot om våld mot kvinnor och
barn.
Det är inte minst mot denna bakgrund som
socialdemokraternas och Thage G Petersons
agerande framstår som så särskilt beklämmande.
Det har varit en upprördhet som klingar inte bara
ihåligt utan också falskt. Jag kan nämligen inte
undgå att notera att de, som kritiserat regeringens
kriminalpolitik med motiveringen att den varit
alltför inriktad på straffets betydelse, nu utan
närmare eftertanke ser en kriminalisering som den
självklara lösningen på problemet.
Nej, det har varit piruetter och turer som inte
bidragit till något annat än att skymma sikten för de
väsentliga frågorna.
Trots motstånd och trots politisk taktik har
emellertid förnuftet nu i viss mån segrat. Det är
enligt min mening glädjande att utskottet nu gått på
det vida konfiskeringsalternativ som bl.a. jag på ett
mycket tidigt stadium har förespråkat. Jag hoppas
att jag missuppfattade vad Thage G Peterson
tidigare sade. Jag uppfattade det som att Thage G
Peterson sade, att moderaterna till slut tvingades
ställa sig bakom detta vida konfiskeringsalternativ.
För att alla eventuella missförstånd skall
undanröjas vill jag alltså påpeka, att det förslag som
blev konstitutionsutskottets förslag var det förslag
som jag lät arbeta fram från början och som går
långt vidare än det konfiskeringsalternativ som
konstitutionsutskottets ordförande lade fram som
sitt förslag.
Men vi får inte glömma bort att utgångspunkten för
hela denna diskussion som drivits, särskilt under
våren, har varit att kunna omhänderta och förstöra
det vidriga materialet närhelst det påträffas. Det
viktiga måste vara att barnen skall veta att vi vidtar
åtgärder för att förhindra att kränkningarna
fortsätter.
Om vi, utöver att straffa den som producerar och
sprider barnpornografi, också skall straffa den som
innehar materialet, så är det en fråga som kräver
ytterligare överväganden. Jag har redan tidigare
aviserat min avsikt att tillsätta en utredning. Till
skillnad från konstitutionsutskottets vilande
kriminaliseringsförslag innebär det att frågan kan
få den grundliga och allsidiga belysning som den
kräver.
Jag hoppas att man från konstitutionsutskottets
sida inte uppfattar att jag överskrider mina
befogenheter om nu kammaren beslutar om ett
vilande förslag, utan att jag trots detta har rätt att
sätta i gång den utredning som jag långt tidigare
hade önskat att jag kunde sätta i gång.