Fru talman! Barnpornografi handlar i verkligheten
nästan uteslutande om sexuella övergrepp på barn.
Hela denna företeelse är ofattbart vidrig. Att
motverka, förhindra och bekämpa barnpornografi
är därför alltid åtgärder som har till syfte att hävda
barnets människovärde och mänskliga värdighet.
Barnpornografi dokumenterar faktiska brott mot
barn. Återanvändning av denna dokumentation
innebär att barnets mänskliga värdighet kränks
gång på gång. Det är stöld av barnets
människovärde. Stöld brukar vara kriminaliserat.
Ett medvetet innehav av stöldgods kallar vi häleri,
och det är också kriminaliserat -- vanligen.
Stöld av barns människovärde och värdighet är
dock bara delvis kriminaliserat. Produktion och
distribution av barnpornografi är straffbart, men
inte innehav av barnpornografi. Den typen av
häleri är alltså legal. Distribution till mer än ett
fåtal, dvs. i praxis tre, är straffbart, men
överlämnande av enstaka exemplar av
barnpornografi är legalt.
Man kan inte tjäna pengar på olaga våldsskildringar
om det upptäcks; då kan medlen tas i beslag. Men
förtjänst på barnpornografi kan inte tas i beslag.
Spaningsarbetet vad gäller barnpornografi är -- för
att uttycka sig försiktigt, fru talman -- inte
högprioriterat. De härvor av brott eller misstänkta
brott som nu har uppdagats har rättsväsendet
närmast snubblat över. Det är bekymmersamt att
ett mer aktivt arbete inte har etablerats, men vi får
vara tacksamma för att det ändå har hänt en del
saker som har skapat uppmärksamhet på detta
område.
Det finns med andra ord, fru talman, en hel del att
göra. Det är därför konstitutionsutskottet nu
föreslår en rad åtgärder på det här området, men
sett som helhet är det ett svagt paket.
Vi brukar ju här i kammaren tala om behovet av
brett folkligt stöd. Det är ingen tvekan om att den
folkliga vreden inför barnpornografi inte får sitt
motsvarande uttryck i det paket som vi i dag
diskuterar. Att 400 000 människor stöder en
innehavskriminalisering är med svenska mått mätt
inte något särskilt lågt tal. Man har visat detta stöd
genom en aktiv handling.
Fru talman! För min personliga del var det när jag
kom fram till kärnpunkten i barnpornografifrågan
som den riktiga åtgärden stod fullständigt klar för
mig. Man kan inte låta en fortgående kränkning av
barns mänskliga värdighet förbli legal.
Människovärdet och den mänskliga värdigheten
måste sättas i centrum. De utgångspunkterna är
helt bärande i synen på tryckfrihet och
yttrandefrihet. Barnpornografi saknar varje tryck-
eller yttrandefrihetsvärde. Inte minst är detta redan
ett brott enligt gällande grundlagar. Det är bara det
att lagstiftningen har kryphål.
Ärligt talat förstår jag inte den
tryckfrihetsfundamentalism som har präglat vissa
debattörer i denna fråga. I alla andra
grundlagsfrågor försöker vi från olika läger att föra
en sakdebatt, men om tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen gäller uttrycket ''rör mig
inte''.
Det är en förödande inställning. Tänk om vi skulle
ha intagit den ståndpunkten i synen på valperiodens
längd! Vad är det egentligen för värde man skyddar
då man motsätter sig kraftfulla åtgärder riktade
mot barnpornografin? Det är en bra fråga.
Fru talman! I åklagarutredningen SOU 1992:61
anges fem kriterier för kriminalisering, och de
bygger på följande:
1. att ett beteende föranleder påtaglig skada eller
fara,
2. att alternativa sanktioner inte står till buds, inte
är rationella eller kräver oproportionerligt höga
kostnader,
3. att straffsanktion krävs med hänsyn till
gärningens allvar,
4. att straffsanktionen skall utgöra ett effektivt
medel för att motverka det icke önskvärda
beteendet och
5. att rättsväsendet skall ha resurser att klara den
eventuellt ytterligare belastning som
kriminaliseringen innebär.
Utifrån analyser av dessa utgångspunkter torde det
stå klart att de åtgärder som behöver vidtas mot
kränkningen av barns mänskliga värdighet bör ges
följande prioritetsordning:
Det första är kriminalisering av innehav av
barnpornografi.
Om inte det går är den näst bästa åtgärden att
kriminalisera överlämnandet av barnpornografi,
dvs. en skärpning av spridningsrekvisitet.
Överlämnande av enstaka exemplar blir därmed
förbjudet. Det skulle vara ett kraftfullt inslag för
rättsväsendet i den här hanteringen.
Konfiskeringar är användbart om inte
innehavskriminalisering går att genomföra, men
det är en relativt tandlös åtgärd.
Jag kan nu konstatera att Moderaterna har avvisat
de två första åtgärderna i denna prioritetsordning
och att Folkpartiets representant vid
beslutstillfället avvisade det första.
Fru talman! Jag övergår nu till att granska hur
denna fråga har hanterats. Det är inte en alltigenom
lysande hantering.
Justitieutskottet förutsatte förra våren att
regeringen vid sin beredning skulle beakta kraven
på kriminalisering av innehav av barnpornografi.
Det är anmärkningsvärt att den beredningen inom
Justitiedepartementet blev så summarisk. Ingen
djupare analys gjordes av hur en
innehavskriminalisering skulle kunna genomföras.
Kritiken lät inte vänta på sig. Remissvaren på
promemorian var massivt kritiska. Samtidigt hade
man omöjliggjort ett propositionsavlämnande
enligt niomånadersregeln.
Det var först med JK:s remissvar som en egentlig
konkret lagstiftningsdebatt fick fart. I den vevan
hade man dessutom upptäckt en ny
barnpornografihärva, nämligen
Norrköpingshärvan, vilket skapade en bred
offentlig debatt.
Främst på grund av moderat halsstarrighet, delvis
understödd från folkpartihåll, kunde regeringen
inte avge någon proposition i frågan. En
lagrådsremiss med innovationen att ta med två
alternativa förslag hade dessförinnan tillskapats.
I sista stund försökte sig Centern på att driva kravet
på ett slags konfiskeringskompromiss i regeringen.
Det var Christina Linderholm inne på tidigare. Det
fanns enligt oss kristdemokrater ingen anledning
att i det läget låsa konstitutionsutskottets
handlingsfrihet. Inte heller kunde man med
säkerhet veta att ett regeringsförslag skulle erhålla
tillräcklig dispensmajoritet. En annan god regel
från rent taktisk synpunkt är att man inte skall rulla
fram tunnan med krut till oppositionen när man
sitter i regeringen.
Det är i detta sammanhang viktigt att konstatera att
enbart konstitutionsutskottet har möjlighet att
medge dispens från niomånadersregeln. Inget
annat organ har behörighet i den frågan. Det är
därför naturligt att i sådana frågor bevara
konstitutionsutskottets handlingsfrihet.
Det är något av ett svar på den fråga som Christina
Linderholm ställde i tisdags och upprepade i dag.
Hon undrade varför kristdemokraterna kritiserade
lagutskottets hantering av lagstiftningen om
partnerskap. Hon efterlyste konsekvensen,
eftersom kds medverkade på ett liknande sätt i
konstitutionsutskottet.
Jo, Christina Linderholm, det hela är mycket
enkelt. Inför lagutskottets lagstiftningsambitioner
ställde vi frågan hur det kunde vara möjligt att ett
regeringsparti, Folkpartiet, kunde medverka till
lagstiftning tillsammans med oppositionen i detta
utskottet i strid med de tre övriga partiernas
inställning. Om vi nu hade fått svaret från
moderater och centerpartister att något sådant är
oacceptabelt, skulle jag kunna ha förståelse för
frågetecknen. Men vi fick inte det svaret. Svaret var
i stället att detta område traditionellt har varit
föremål för fri röstning. Därmed var fältet fritt och
ett prejudikat skapat. Frågan hade varit något mer
besvärlig för mig att besvara om Centerpartiet och
Moderaterna här hade uppträtt med större fasthet.
Vad gäller Lagrådets synpunkter i den ena eller
andra frågan är det nog dags att inta en mer
pragmatisk hållning till Lagrådets ställning.
Lagrådet kan ha fel och har faktiskt haft fel. Det
konstaterade vi ju i samband med en lagrådsremiss
nyligen. Men det betyder inte att man inte nogsamt
skall lyssna på vad Lagrådet säger. När det gäller
barnpornografi har emellertid Lagrådet givit sig in
på ett område, som helt klart ligger utanför dess
kompentens. Tillämpningen av dispensregeln i 8
kap. 15 § regeringsformen tillhör strängt taget
enbart KU:s kompetensområde. Det är ointressant
vad Lagrådet såsom lagråd har för åsikter i den
frågan. Lagrådet motsatte sig användandet av en
dispensregel. Men den finns ju där såsom en
grundlagsbestämmelse och kan utnyttjas bara av
KU. Om dispensregler inte får användas, bör de ju
tas bort. Det borde vara den logiska konsekvensen.
Däremot bör det stå var och en fritt -- även
Lagrådets ledamöter -- att uttrycka sin åsikt om vad
KU bör göra.
Efter yttrande från justitieutskottet var det den 3
maj dags för utskottet att besluta om
hanteringsordningen. Till protokollet togs då ett
beslut om utnyttjande av dispensregeln. Två
tredjedelar av KU:s ledamöter röstade för dispens,
medan fem ledamöter röstade emot en
kriminalisering av innehav av barnpornografi
fr.o.m. den 1 januari 1995. De fem var fyra
moderater och den tjänstgörande folkpartisten i
utskottet. Dessa fem förvägrade en överväldigande
majoritet i kammaren att få rösta för en
innehavskriminalisering fr.o.m. 1995. Detta
förfarande kan jag inte protestera mot, eftersom
det är helt legalt. Beslutet var visserligen
preliminärt, men moderaterna förklarade att de
inte tänkte ändra sig till slutjusteringen. Därmed
var frågan låst.
I detta nya läge etablerades kontakt mellan
Socialdemokraterna och Kristdemokraterna. Hur
skulle vi på bästa sätt hantera den uppkomna
situationen? Ett paket på fem punkter arbetades
fram. Samtliga ledamöter i KU informerades
snabbt om innehållet. Paketet syftade till ett första
beslut om innehavskriminalisering fr.o.m. den 1
januari 1999. Det viktigaste inslaget i det nya läget
var att få fram ett mer skärpt spridningsförbud
fr.o.m. den 1 januari 1995, möjlighet till
förverkande av förtjänster från barnpornografi, ett
accepterande av kraven på konfiskering samt
speciella spanings- och utredningsinsatser på
Rikspolisstyrelsen.
Utifrån dessa utgångspunkter tog kansliet fram en
promemoria i ärendet. Tre delar förutsatte
användning av dispensregeln för
grundlagsförändringar. De gick i berörda delar till
Lagrådet, medan polisinsatserna gick till
justitieutskottet. I förra veckan uppenbarade sig
den lilla moderata kråkan. Än for hon hit, än for
hon dit och än for hon ner i diket.
Den 31 maj stoppade två moderater och en
socialdemokrat en bred konfiskeringsbas för en
mer inskränkt -- detta trots att Moderaterna hade
talat för den utgångspunkt som regeringen hade
pekat på i sin skiss till konfiskeringsalternativ. Det
var jag som begärde omröstning i frågan till förmån
för det vida förslaget.
I sitt yttrande över lagrådsremissen den 17 mars
framhåller Lagrådet: ''Om utgångspunkten tills
vidare skall vara att envar har rätt att inneha
barnpornografi för eget bruk framstår det som
motsägelsefullt att denna rätt skall kunna sättas åt
sidan om det slumpar sig så att innehavaren blir
föremål för förundersökning.''
För mig såsom förespråkare av
innehavskriminalisering är det logiskt att kräva
konfiskation så nära kriminalisering som möjligt,
men för den som motsätter sig detta är det, just som
Lagrådet säger, ''motsägelsefullt''. Det var detta
som spräckte Moderaterna mitt itu denna dag.
Däremot accepterade man med röstsiffrorna 14--1
en skärpning på spridningssidan. Endast en
moderat röstade mot, men vi fick fem sjättedelars
majoritet vid detta tillfälle. Förverkande av
förtjänster enades man om.
Dagen efter var det dags för nya beslut i samma
frågor. Nu hade man ändrat sig. Nu ställde alla fyra
moderaterna upp på den vida konfiskationen och
stoppade spridningsskärpningen. Paketet blev
totalt sett alldeles för svagt. Till Folkpartiets heder
skall sägas att man inte följde med i dessa moderata
turer.
Jag tror faktiskt att den moderata KU-gruppen inte
har insett frågans vidd och betydelse. Det tyder det
särskilda yttrandet om censurfrågan på. Det är inte
fråga om något genombrott av censurförbudet,
men om så är fallet gäller det också konfiskationen.
Agerandet tyder på att det i slutändan var någon
annan som drog i trådarna.
För att förhindra en innehavskriminalisering har
det i debatten framförts en rad krystade argument,
t.ex. tidspress, snabbspår och smittoeffekter. Visst
har tiden varit knapp, men vem är den skyldige?
Snabbspår -- ja, det kanske är bråttom -- och vad är
konfiskationen då? Talet om smittoeffekter är, med
förlov sagt, bara löst prat.
I ett särskilt yttrande säger Moderaterna att alla
ändringar av grundlagarna ''bör föregås av ett
omsorgsfullt utredningsarbete som även innefattar
beredning av lagstiftningsförslagen genom en eller
flera remissomgångar''. Nå, hur omfattande
utredningsarbete ligger bakom förändringen av
valperiodens längd? Hur många var
remissomgångarna? Jag hörde då inte ett ljud från
Moderaterna om remisser. Det är tydligen skillnad
på grundlagsförändring och grundlagsförändring.
Få frågor har diskuterats så noggrant som denna.
Debatten har varit mycket intensiv. Men det är inte
att förvåna att Moderaterna vill förhala. Birger
Hagård stod här och bröstade sig över det beslut
som fattades 1980. Men hur var det med
Yttrandefrihetsutredningen 1978, där den
moderate representanten fick släpas fram, medan
övriga ville kriminalisera produktion och
distribution av barnpornografi? Det tycks vara
något som går igen.
Konfiskationen, som är moderaternas
huvudnummer -- etablerat genom snabbspår -- är
en acceptabel åtgärd. Men den är inte särskilt
kraftfull. Den saknar egentligen preventiv effekt.
Skulle konfiskering ske gör innehavaren bara en
materiell förlust. När förundersökningsfaran är
över kan han skaffa nytt material. Innehavet är ju
legalt.
Varför lägger KU-majoriteten just nu fram ett
förslag till vilande grundlagsändring om
innehavskriminalisering från 1999? Skälet är
enkelt. Riksdagens majoritet i sakfrågan behöver
manifesteras. Men jag tror faktiskt att ett sådant
vilande förslag är en viktig preventiv signal.
Insikten om att ett andra beslut skall tas kommer
att sprida sig. Det är också viktigt att varje annan
regering som kan komma inte har möjlighet att
begrava frågan utan måste hantera den. Denna
tvingande omständighet för regeringen, oavsett om
den är ny eller inte, är oerhört viktig -- det har
moderaternas agerande lärt mig.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
det föreslagna paketet av ytterligare åtgärder mot
barnpornografi och kan bara beklaga att vi
förhindrats att lägga fram ett mer kraftfullt paket.
Slutligen vill jag också tacka
konstitutionsutskottets ordförande för ett
konstruktivt samarbete i denna fråga, när nu läget
blev som det blev. Vi har ett ''gentlemen's
agreement'' om att utskottets ordförande i
fortsättningen skall komma från oppositionen, och
jag hoppas och kommer att arbeta för att Thage G
Peterson skall få möjlighet att fortsätta i den
uppgiften.