Fru talman! Fattar då inte Bengt Hurtig vad det
verkligen är fråga om? Det är inte fråga om att höja
eller sänka rösten eller någonting annat. Oavsett
vilka ändringar vi än beslutar om i denna riksdag på
grundlagsändringarnas område, kan de icke träda i
kraft förrän tidigast den 1 januari 1999. Varför skall
vi då i nådens år 1994, utan någon tanke på vad
följderna kan bli, hasta och rusa fram med ett
vilande grundlagsändringsförslag som sedan kan
komma att ändras hur mycket som helst?
Det är riktigt, Bengt Hurtig, att vi moderater, trots
stor vånda, gick med på konfiskeringshistorien.
Anledningen var att lagändringen kan träda i kraft
redan den 1 januari 1995. Vi gick med på det,
eftersom ändringen kan träda i kraft efter nästa val
och för att vi utan vidare kan förutse vilka
konsekvenserna blir. Detta får inga vittgående
konsekvenser för tryck- och yttrandefriheten. Vi
kan överblicka konsekvenserna.
Däremot, Bengt Hurtig, vet vi ännu ingenting om
vad det skulle få för effekt om vi skulle gå in på
spridningsområdet eller på en kriminalisering av
innehavet. Det enda vi vet är att det skulle slå
sönder, obotligt slå sönder, väsentliga delar av det
svenska frihetsarvet.
Det är möjligt att vi skall ta detta steg, men först
sedan vi ordentligt har tänkt över konsekvenserna,
när vi vet vad resultatet blir och när vi kan säga oss
acceptera detta trots allt. Här skall det inte skyndas
fram. Denna fråga är ingenting som man skojar
med på en eftermiddag för att sedan säga: Vi kan
ändra oss nästa år och lägga fram ett nytt lagförslag.
Här är det fråga om seriösa saker, där Sveriges
riksdag har ett djupt och tungt ansvar.