Herr talman! När finansutskottets vice ordförande Mikael Odenberg började sitt anförande började jag förtvivlat leta efter mina stolpar. Har Mikael Odenberg fått mina stolpar av ett misstag? tänkte jag. Men så var det inte. Han hade liksom jag läst, tror jag, en av landets kvällstidningar, de som numera kommer på morgonen. Fast Mikael Odenberg citerade inte det som jag nu ska återge, i varje fall inte början här:
Gårdagen var kanske inte precis oppositionsledarens bästa dag. Först kom SE-banken och meddelade att tillväxten nästa år kommer att överstiga 3 %. Sedan kom Företagarna och Föreningssparbanken och talade om att konjunkturen för Sveriges småföretagare stärks kraftigt. Därefter visade Almis barometer att nyföretagandet ökar starkt även nästa år. Och sedan kom Statistiska centralbyrån och talade om att 2004 var det nionde året i rad med höjd ekonomisk standard för svenska hushåll. Sedan 1995, det vill säga sedan Göran Persson tog över, har svenskarnas disponibla inkomst ökat med 25 %.
Det är inte mina siffror. Det är inte jag som har hittat på dem. De står på ledarsidan i en av de där kvällstidningarna som numera kommer på morgonen, Expressen närmare bestämt.
Jag tycker att Mikael Odenberg ska hållas räkning för att han talar om det här. Detsamma gäller Karin Pilsäter. Men det jag inte förstår är att ni sedan ändå körde ert gamla manus. Tar ni inte något som helst intryck av det här? Ja, Mikael Odenberg kommer säkert att svara på det.
Herr talman! Ibland brukar man säga att svensk arbetarrörelse alltid varit fattig på utopister men rik på praktiker, att vår rörelse haft föga till övers för teoretiska spetsfundigheter men desto mer för konkret samhällsbygge.
Så sade Olof Palme i ett tal i Malmö 1965. Samtidigt som han sade detta var det han som på kanske allra bästa sätt band ihop dagspolitiken med idéerna och värderingarna.
"Ska vi ta oss an gemensamma samhällsuppgifter måste vi ha en idé som bär. Det får inte ske planlöst eller spontant. Det måste finnas en tanke, en idé, en ideologi bakom".
Så formulerade Göran Person 40 år senare, hösten 2005, på vår partikongress precis samma sak som Olof Palme sade 40 år tidigare. Båda gjorde det här i Malmö.
Den idé som Göran Persson lyfte fram var solidariteten, ett ord som Olof Palme väldigt ofta använde. Ett rött, varmt litet ord, brukar en del säga att det är.
Ideologi och budget handlar om både ideologi och praktik. Ekonomi och budget handlar om människors vardag. Som jag har sagt så många gånger tidigare: Ekonomisk politik och skattepolitik har inget värde i sig. De är bara väl skötta verktyg för att man ska kunna göra det man vill göra. För vår del handlar det om att förändra samhället, minska klyftorna, göra det bättre för de äldre och för barnen, bygga det gröna folkhemmet, för att nämna några exempel.
Det finns de som säger att ekonomi är alldeles för svårt för vanliga människor, inklusive politiker. Det vore bättre om experterna fick sköta det, säger de - experterna, de självutnämnda, räknenissarna, de där som vet allt, och inte har förstått något, i motsats till vi politiker, som måhända vet bättre vad medborgarna vill, vet bättre vad medborgarna drömmer om, vet bättre vad medborgarna väntar sig av det gemensamma.
Jag är övertygad om precis motsatsen. Den dag vi slutar lägga politiska värderingar på ekonomiska spörsmål är demokratin illa ute.
En budgetproposition är för mig i första hand ett politiskt och ideologiskt dokument och i andra hand - viktigt, men ändå i andra hand - ett ekonomiskt sådant. Det är ingen tillfällighet att socialdemokratins vid sidan av Olof Palme främste ideolog Ernst Wigforss också var finansminister. Jag tror att det var den bedömningen som Per Albin Hansson och Tage Erlander gjorde.
Det var då det. Då var Socialdemokraterna en kraft, säger Moderaterna och högeralliansen. Då hade Socialdemokraterna minsann visioner. Då tänkte socialdemokratin nya tankar. Så säger samma höger som var emot allt vad Erlander, Wigforss och alla de andra framträdande socialdemokraterna på den tiden stod för. Det är inte utan att jag drar mig till minnes Tage Erlanders ord: En bra socialdemokrat är död eller i varje fall pensionär. Så brukade Sveriges "längste" statsminister uttrycka saken.
Så har det låtit från högerns och borgerlighetens sida. Det var bättre förr, säger man. Till och med Socialdemokraterna var bättre förr. Jag är socialdemokrat; alltså är jag både självkritisk och samhällskritisk. Dock får inte samhällskritiken urarta till ett frossande i eländesbeskrivningar. Vi som varit med ett tag vet: Det var
inte
bättre förr!
Som individer och som nation kommer vi alltid att möta nya problem, nya utmaningar och nya frågor som söker sina lösningar. Vi måste finna svaren på dem. Vi måste bilda majoritet för att lösa dem.
Vi socialdemokrater har hanterat svensk ekonomi väl. Det är ordning och reda i Moder Sveas portmonnä. Inflationen är låg. Räntan är låg - exceptionellt låg tror jag Karin Pilsäter sade, och jag håller med. Tillväxten är god. Reallönerna ökar. Som SCB sade får vi gå tillbaka till 60-talet för att hitta motsvarigheten. Och ni fortsätter era eländesbeskrivningar! Ni kan väl se er om. Lyft era tankar och er blick och titta ut över samhället!
Vi har den lägsta arbetslösheten i Europa. Vi har den högsta sysselsättningen. Varför är det så? Beror det på låga skatter? Beror det på den lilla offentliga sektorn? Beror det på att det är lätt att avskeda folk? Beror det på att vi har låga ersättningsnivåer i trygghetssystemen?
Nej, det beror inte på detta. Vi har ju höga skatter. Vi har en stor offentlig sektor. Vi har en rättvis arbetsrätt, som vi ska göra ännu bättre. Vi har rimliga, kanske till och med generösa, ersättningsnivåer när vi blir sjuka eller arbetslösa.
Vad beror det på då?
Finansministern brukar peka på sju skäl. Jag ska nämna några av dem.
Sverige är öppet mot omvärlden. Vi är frihandelsvänliga. Vi är internationellt aktiva.
Vi, svenskarna tillsammans, är välutbildade och yrkesskickliga. Från förskolan till högskolan satsar vi miljarder för att nå detta.
Just här passar det att citera från tekoindustrins nättidning - det berör den valkrets jag själv kommer ifrån, vilket ger det lite extra krydda: "Gynnsammare löneläge, lägre bolagsskatt, effektivare logistik samt högre kompetensnivå och produktivitet i Sverige gör att luftfiltertillverkaren Scandfilter AB:s amerikanska ägare . beslutat att flytta produktion och maskiner från flera systerföretag i Europa till fabriken i Svenljunga."
Och så står ni och talar om hur förskräckligt dåligt det är i vårt land! Det är inte jag, det är amerikanska kapitalägare som har fattat detta beslut att flytta fabriker från andra delar av Europa. Vart då? Jo, till Svenljunga i södra Älvsborg.
Jag återgår till det finansministern brukar tala om. Det tredje han brukar säga är att vi har ordning och reda i ekonomin. Det är det jag brukar kalla Moder Sveas portmonnä.
Vi är bäst i världen på jämställdhet och familjepolitik. Vi har världens bästa föräldraförsäkring.
De två senaste fredagarna har jag med stort intresse läst kolumnisten Britta Svensson i Expressen. Hon säger att svensk valfrihet vad gäller barnomsorg är bäst i världen. "Nu vet jag att den svenska förskolan är bäst i världen." Jag ska inte nu utveckla detta, men eventuellt ska jag i repliker fortsätta att citera Britta Svensson.
Det var detta om jämställdhet och familjepolitik. Nästa punkt är att vi har kommit en bra bit på väg i omställningen till ett hållbart samhälle. Vi har inte nått målet - vi kommer troligen aldrig att nå målet - men vi har kommit en bra bit på väg.
Sverige och svenskarna, inte minst fackföreningsrörelsen, är mer förändringsbenägna än andra.
Men det räcker inte. Vi ska göra mer om väljarna ger oss förtroendet. Vi ska förstärka, förbättra och förnya på alla dessa områden. Det är klassisk socialdemokratisk politik. Det är det vi ber om stöd för. Klyftorna ska minska, inte öka. Det arbetande folkets ställning ska stärkas, inte undergrävas. Det är inte så att hungriga vargar jagar bäst. Det är tryggheten i omställningen som gör oss förändringsbenägna. Det är inte de vassa armbågarna, satsa-på-dig-själv, som lyfter ett modernt samhälle. Det är solidariteten, att vi ställer upp för varandra, som gör att vårt land blir ännu bättre att leva och verka i.
Eller för att göra det riktigt konkret: Alla ska med. Så enkelt är det.
Eller för att göra det ännu mer konkret: Alla ska med. Så svårt är det. Men vi ska lyckas med det, och vi ska göra det tillsammans.
Jag tror att de allra flesta tycker att även om man kan ha anmärkningar mot oss socialdemokrater vad gäller ekonomin så sköter vi den egentligen ganska bra. Jag vet inte om jag är oförskämd om jag säger att våra politiska motståndare kan förknippas med motsatsen. Nej, jag är inte oförskämd; det är faktiskt bara att läsa statistik.
Under efterkrigstiden, alltså efter andra världskriget, har vårt land vid två tillfällen, slutet på 70- och början på 80-talet samt början på 90-talet, haft stora nedgångsperioder. Vid det sistnämnda tillfället hade vi till och med minustillväxt, detta konstiga ord. Det är en händelse som ser ut som en tanke att vi vid båda tillfällena har haft borgerliga regeringar. Senast, 1991-1994, hade vi den mest inkompetenta - nej, förlåt! Hur var det dåvarande statsministern sade? Jo, vi hade den mest
kompetenta
regeringen i modern tid. Så sade han. Det var den som på tre korta år lyckades fördubbla statsskulden, tredubbla arbetslösheten och fyrdubbla budgetunderskottet. Det är ert facit: fördubblad statsskuld, tredubblad arbetslöshet och fyrdubblat budgetunderskott. 400 000 arbetstillfällen försvann, 200 000 av dem i privat sektor, på tre korta år. 290 000 av dem har kommit tillbaka, men vi har mycket kvar att göra.
På det sättet kommer jag naturligt över till arbetslösheten. Vi har högkonjunktur i ekonomin, men som vi alla vet har vi i flera år haft lågkonjunktur på arbetsmarknaden. Detta är en ständigt återkommande politisk fråga. Det berättar för oss politiker att vi inte äger makten över ekonomin. Däremot har vi om vi vill och bestämmer oss, och vi socialdemokrater vill och har bestämt oss, möjligheter att påverka den. Ett sätt är att göra det genom den offentliga sektorn. Vi hoppas att näringslivet, som jag också tycker har ett ansvar i detta, ställer upp i de attacker mot arbetslösheten som vi ska göra.
I samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet - jag vill verkligen tacka dem för ett gott samarbete under utarbetandet av vårt betänkande - tar vi nu fram en lång rad av åtgärder som ska skjuta på den uppgång i konjunkturen på arbetsmarknaden som vi kan skönja.
Tiden räcker inte till. Den är redan slut. Men det är flera, herr talman, som har överskridit tiden. Jag tar mig därför friheten att runda av. Tiden räcker inte till för att presentera allt, men rubrikmässigt är det fem områden:
Fler jobb i näringslivet.
Kvalitetslyft i offentlig sektor.
Jobb åt högskoleutbildade.
Arbete åt ungdomar.
Ökad kunskap.
Jag tar lite mer om näringslivet, och det andra får jag glida över.
Vi sänker arbetsgivaravgifterna rejält för soloföretagare som anställer ny medarbetare. Vi satsar nästan 1 miljard på forskning och utveckling i små och medelstora företag. Vi utarbetar i samarbete med branschen utvecklingsprogram för sex svenska nyckelbranscher. Vi fortsätter att reformera skattereglerna för fåmansföretag. Kostnaden vid fullt genomslag blir 1 miljard. Vi förstärker de arbetsmarknadspolitiska programmen med 13 000 platser.
Sedan har vi frågan om kvalitetslyft i offentlig sektor. Jag säger bara "plusjobb". Alla vet vad de är. Det är fråga om att sätta den där lilla guldkanten, göra det som inte blir gjort för de äldre. Det har varit ett radioprogram som har skildrat hur det här har genomförts i Borås. Boservarna kallar man det där.
Eftersom tiden alltid rinner i väg när jag försöker göra utvikningar och koppla på vad mina ärade meddebattörer har sagt, får jag nu nöja mig detta. Jag ska gå över till det som måhända ska uppfattas som en sammanfattning.
Det finns ingen viktigare uppgift för oss än att alla som vill och kan arbeta på morgonen ska kunna säga vad min partiordförande har sagt: "Hej! Nu går jag till jobbet." Det är detsamma som full sysselsättning. Vi är inte där, men vi ger oss inte. Vi ber om förtroende för att få fortsätta. Vi har lagt en grund i samarbete - jag säger det på nytt - med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det finns ingenting som är viktigare för en socialdemokrat än att människor ska få bidra till det gemensammas bästa, ingå i en social gemenskap, ha arbetskamrater, kunna stå för sina egna och familjens utgifter, köpa bröd, smör, mjölk och kläder till barnen. Det finns ingenting som är viktigare för oss.
Men kom inte och snacka om bidragsförsörjning! Jag blir vred när jag hör er säga detta. En mig närstående person drabbades för några år sedan av en mycket svår sjukdom och var sjuk länge. Och ni säger att han var bidragsförsörjd! Han hade, precis som vi andra, en försäkring som vi har löst gemensamt. Den försörjde honom och hans familj, som bestod av fru och två små barn. Och ni säger att han var bidragsförsörjd. Jag hittar inget bättre ord än att jag blir vred. Det är kanske gammalbibliskt, men jag tillåter mig ändå att i detta sammanhang använda det ordet.
Herr talman! Jag vill, precis som Göran Persson och Pär Nuder, ha ett solidariskt Sverige. Jag vill ha ett Sverige där rättvisa och jämställdhet råder, ett Sverige där alla människors lika värde gäller, ett Sverige där politiken försöker sätta ramar för ekonomin och penningens makt, ett Sverige med full sysselsättning, ett Sverige med ordning och reda i de offentliga finanserna, ett rödgrönt folkhem utan kapitalstarka kelgrisar och marginaliserade styvbarn. Kort sagt: Ett socialdemokratiskt Sverige.
Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets förslag i betänkandet i alla dess delar och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)