Herr talman! Ibland vet man inte vad man ska göra. Jag trodde att jag var bland dem som hör sämst i den här kammaren, men Roger Tiefensee måste vara stendöv. Hela mitt anförande handlade ju egentligen om att människor ska få arbete.
Jag tycker, inom parentes sagt, att det är mycket trevligt att debattera med Roger Tiefensee nu, precis som när vi satt i skatteutskottet. Jag understryker det.
Nu säger Roger Tiefensee att jag inte talar om arbetslöshet. Alla andra som lyssnade måste ha upptäckt det. De som inte har upptäckt det, som exempelvis Roger Tiefensee, kan läsa protokollet när det kommer sent i eftermiddag eller i morgon.
Arbetslösheten i Sverige är hög. Det var det jag talade om. Det är det som är vårt stora problem. Jag sträckte ut händerna mot svenskt näringsliv och sade: Ni har också ett ansvar. Låt oss hjälpas åt. Låt oss se till att alla som vill och kan arbeta kan säga på morgonen: Hej, nu går jag till jobbet. Det var det hela mitt anförande handlade om. Hela vår ekonomiska politik syftar till att vi ska skapa det.
Precis när talmannen nyss sade att talartiden var slut började jag säga något om Mikael Odenberg och mig. Jag ska fortsätta det nu.
Mikael Odenberg och jag var på vårkanten på Landsorganisationen och hade en debatt med riksbankschefen, chefen för Konjunkturinstitutet och två professorer. Vi frågade oss då alla: Vad beror det på att de gamla mönstren inte håller längre? Nu går den ekonomiska konjunkturen upp. Då brukar jobben komma, enligt vad alla ekonomer av facket brukar säga, efter sex månader eller kanske efter tre kvartal. De kommer inte. Vad beror det på?
Då svarade herrar professorer, riksbankschefen och KI-chefen: Vi vet inte.
Det är först om tio år som ekonomihistoriker kan se om det har skett vad jag vid det tillfället kallade ett paradigmskifte.
Vi försöker med nya vägar. Vi tar nya tag i år jämfört med förra året. De gamla mönstren stämmer inte, Roger Tiefensee. Arbetslösheten är vårt lands och Socialdemokraternas största problem. Den vill vi satsa alla våra krafter på.