Herr talman! För två månader sedan, närmare bestämt den 20 september, presenterade regeringen budgetpropositionen för 2006. I propositionen, som ligger här framme på riksdagens bord för behandling i dag, gjorde regeringen bedömningen att den starkt exportledda tillväxt som Sverige har haft under flera års tid, som har gjort att Sverige har haft betydligt högre tillväxt än genomsnittet i den europeiska unionen, nästa år kommer att övergå i en inhemskt driven tillväxt. Det är en tillväxt där investeringarna tar fart, där den offentliga konsumtionen utvecklas starkare och inte minst den privata konsumtionen, hushållens inköp och investeringar, förbättras kraftigt. Den inhemska ekonomin är per definition mer sysselsättningsintensiv än den exportledda industrin. Regeringen gjorde bedömningen i budgetpropositionen att situationen på arbetsmarknaden successivt kommer att förbättras.
Vad har hänt sedan jag senast stod i denna talarstol och lade fram budgetpropositionen? Är det mer eller mindre motiverat i dag att försämra villkoren för de arbetslösa, de sjuka, de förtidspensionerade, de föräldralediga - allt det som de borgerliga partierna vill? Är det motiverat att följa de borgerliga partiernas förslag för att få i gång den svenska ekonomin?
Låt mig peka på tio indikatorer som har presenterats sedan budgetpropositionen lades på riksdagens bord.
För det första: Enligt Konjunkturinstitutet har hushållens syn på den egna ekonomin stärkts under hösten.
För det andra har detaljhandelsindex från Statistiska centralbyrån visat att omsättningen i detaljhandeln under årets första nio månader har ökat med 7 % jämfört med förra året.
För det tredje har statistik från SCB visat att orderingången till industrin steg med 3,6 % under det tredje kvartalet i år.
För det fjärde: Arbetsmarknadsstyrelsen har visat att antalet nyanmälda lediga platser ökat med 30 % i oktober i år jämfört med för ett år sedan.
För det femte: Inflationen är fortsatt låg. Den senaste siffran visar på en inflation på 0,5 %.
För det sjätte: SCB:s investeringsenkät i oktober visar att industriinvesteringarna fortsätter att öka. I år beräknas bygg- och maskininvesteringarna uppgå till nästan 60 miljarder kronor - en uppgång med 20 % från förra året.
För det sjunde: Arbetskraftsundersökningen från förra veckan visar att sysselsättningen ökade med 26 000 personer i oktober.
För det åttonde: Riksgälden har gjort en prognos för det statliga lånebehovet. Man har nedreviderat det från 28 till 10 miljarder kronor för innevarande år.
Därtill kan för det nionde nämnas att för två veckor sedan kom Nordea med sin prognos för den ekonomiska utvecklingen, och de förutspår en tillväxt på 2,6 % i år och hela 3,4 % nästa år.
För det tionde, som det har hänvisats till här från talarstolen, presenterade SEB i går en prognos som visar på en tillväxt på 2,5 % i år och 3,3 % nästa år.
Herr talman! Behövs det mer eller mindre av försämringar för de arbetslösa, de långtidssjuka, de förtidspensionerade och de föräldralediga för att få i gång Sverige i dag jämfört med när regeringen presenterade sin politik i september? Självklart inte. Den ekonomiska utvecklingen är stark, till och med starkare än vi så sent som för två månader sedan förutsåg. Men den är inte stark nog för oss socialdemokrater. Alla dessa goda siffror som jag har redovisat räcker inte. Det är inte tillräckligt för att få ned arbetslösheten.
Det farligaste som vi skulle kunna göra i den här situationen är att introducera precis den politik som de borgerliga företrädarna här har pläderat för, nämligen ökad otrygghet. Det skulle leda till att hushållen på nytt skulle bli försiktiga i sitt konsumtionsbeteende. Vi skulle på nytt lägga en död hand över den inhemska ekonomiska utvecklingen. Det vore förödande för Sverige.
Den statsbudget som nu ligger på riksdagens bord föreslår i stället en förstärkning av den positiva utveckling som vi nu ser i ekonomin.
Först och främst ska vi förstärka hushållens köpkraft ytterligare. Utöver det faktum att vi har låga räntor och låg inflation i Sverige ska vi ge hushållen en hjälpande hand så att de ytterligare kan förstärka sin köpkraft. Det gör vi genom att kompensera för sista steget i egenavgiftshöjningarna. Det gör vi genom att höja barnbidraget, genom att införa ett nytt flerbarnstillägg, genom att införa ett nytt barntillägg för studerande, genom att höja taket i bostadstillägget till pensionärer och genom att höja taket i både sjuk- och föräldraförsäkringen. Allt detta gör vi för att ytterligare förstärka hushållens redan mer positiva inställning - en positiv inställning som leder till en ökad konsumtion, som i sin tur leder till en ökad sysselsättning.
Det andra stora som vi gör är att vi investerar mer i utbildning. Här på morgonen har det kommit uppgifter om att fler ungdomar vill söka sig till högskolan. Den efterfrågan ska vi möta genom att bygga ut högskolan ytterligare - 17 500 fler studenter. Samtidigt genomför vi en stor kvalitetssatsning för att hela tiden ha den bästa kvaliteten i högskolan. Vi ska bygga ut den kvalificerade yrkesutbildningen. Vi ska bygga ut arbetsmarknadsutbildningen. Vi ska förbättra studiestödet för dem som är över 40 år för att förstärka det livslånga lärandet. Och tre lärosäten ska få i uppdrag att skapa nya vidareutbildningar för förskollärare och sjuksköterskor.
Det tredje stora som vi gör är särskilda satsningar på Sveriges företag. Jag ska inte upprepa det. Det har Arne Kjörnsberg redan redovisat. Det handlar om satsningar både på de stora företagen och på de små företagen.
Det fjärde handlar om, vilket finansutskottets ordförande också har redovisat, att satsa stort och brett och att förbättra kvaliteten i välfärdssektorn, framför allt genom de många nya plusjobben som kommer att höja kvaliteten i vården, skolan och omsorgen.
Har vi då råd med allt detta? Ja, svaret är att vi har mer råd i dag än när jag lade denna proposition på riksdagens bord, just till följd av den starka ekonomiska utveckling som jag nyss har redovisat och som har inträffat bara under de gångna två månaderna sedan regeringen presenterade budgetpropositionen. Tillväxten är hög, skatteinkomsterna ökar och utgifterna faller - inte minst utgifterna för ohälsan faller nu kraftigt - vilket gör att vi mer och mer kan rikta fokus i den politiska debatten på dem som är långtidsarbetslösa och förtidspensionerade för att de ska kunna ta sig tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden.
Jag är mer optimistisk om de offentliga finansernas utveckling i dag än jag var i september, även om jag inte vågar vara riktigt lika optimistisk som generaldirektör Bo Lundgrens riksgäldskontor nyligen har varit.
Herr talman! Den 20 september var regeringens dag då budgetpropositionen presenterades. Den 5 oktober skulle ha blivit oppositionens stora dag om den borgerliga alliansen då hade kunnat enas om en gemensam budget. Men så blev det inte. Det har vi sett här under morgonens debatt. Företrädarna för respektive borgerligt parti har talat om det som de är ense om. Sedan har de adderat de långa listorna på ökade utgifter och sänkta skatter som de inte kommer överens om. Det sammantaget blir en väldigt lång lista som de inte kommer överens om. Fastighetsskatten ska antingen behållas eller avskaffas. Biståndet ska antingen höjas eller sänkas. Barnbidraget ska antingen göras om i grunden, höjas för några barn men inte för alla, eller höjas enligt regeringens förslag. Varsågod och välj. Det är som vanligt, det vill säga att det kommer olika signaler från de borgerliga partierna.
Men de är naturligtvis ense på en mycket väsentlig punkt. De är överens om den övergripande inriktningen, att ta från de fattigaste och ge till de rika. Låt mig ge tre konkreta exempel.
Ersättningen i a-kassan ska sänkas med 3,6 miljarder kronor för att de borgerliga partierna ska ha råd att halvera förmögenhetsskatten. Förtidspensionärerna ska få sina ålderspensionsbetalningar sänkta med 2,6 miljarder kronor för att de borgerliga partierna ska kunna avskaffa värnskatten under kommande mandatperiod, vilket de så sent som i går, har jag förstått, gemensamt redovisade. Alla som är sjuka och föräldralediga ska få sin ersättning sänkt med en halv miljard kronor för att de borgerliga partierna ska kunna betala åtminstone halva den skattesubvention som de ger till dem som köper städhjälp i hemmet.
Vad händer nu när riksdagen ska behandla den stora lunta som ligger här framme? Jo, det finns bara ett samlat alternativ från första till sista kronan i statsbudgeten, och det är regeringens statsbudget som vi har arbetat fram tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
I slutvoteringarna - förutom slutvoteringen som handlar om riktlinjer och mål, alltså det allmänna - när vi kommer till det konkreta, kommer det att stå mellan regeringens budgetproposition och Moderaternas politik. Och skulle olyckan vara framme och Moderaternas politik skulle vinna gehör, då kommer följande att inträffa för de sjuka, de föräldralediga och de pensionerade:
Ersättningsnivån i sjukpenningen kommer att sänkas till 70 % för den som har varit sjukskriven i mer än sex månader. Samtidigt sänks den sjukpenninggrundande inkomsten. I praktiken blir därför ersättningen inte ens 70 %. Dessutom fördubblas antalet karensdagar i sjukförsäkringen. Det är vad de sjuka kan förvänta sig.
Sedan har vi de föräldralediga. Ersättningsnivån i föräldraförsäkringen kommer att sänkas till 75 %, vilket i kombination med sänkt sjukpenninggrundande inkomst innebär att ersättningen i praktiken sänks till under 75 %. Dessutom kortas föräldraförsäkringen med en månad, och garantidagarna försvinner.
Sedan har vi pensionärerna. Ersättningen för alla förtidspensionärer kommer att sänkas till 60 %. Och alla äldre som behöver sjukvård tvingas betala mer för både läkemedel och läkarbesök när högkostnadsskydden för sjukvård och läkemedel höjs. Dessutom införs en avgift på 25 kr varje gång man hämtar ut ett recept.
Nu tror jag inte att denna politik kommer att vinna riksdagens gehör. Men jag vill ändå måla upp vilka som är de två huvudalternativen i svensk politik. Eftersom ni inte kommer överens om ett samlat alternativ blir det i slutvoteringen Moderaternas politik som kommer att stå mot regeringens, Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets samlade politik. Det är de två alternativ som vi har att välja mellan i svensk politik. Dessutom är ju Moderaterna mer än dubbelt så stora som de andra tre borgerliga partierna tillsammans, så detta ligger i farans riktning om det skulle bli en borgerlig valseger. Det är självklart att det är Moderaterna som kommer att dominera.
Nu har jag under morgonen lyssnat noga på debatten. Och jag måste säga att ju längre som jag lyssnade, desto mer "jetlaggad" blev jag efter min resa till Kina. Det var ju osedvanligt passivt. Var fanns de tidigare så passionerade talen om att trimma bidragssystem, hyvla trösklar och öka skillnaderna mellan dem som arbetar och dem som är arbetslösa? Inte ens ett personangrepp från Kristdemokraterna, som vi numera har börjat vänja oss vid, kunde liva upp mig.
Jag tror att ni, när ni slog upp tidningen i morse - liksom Mikael Odenberg gjorde när han refererade och läste vad SEB hade att säga om den svenska ekonomiska utvecklingen - ställde frågan: Vad ska vi egentligen tala om i dag?
Det går ju inte längre att säga att det går dåligt för Sverige. Och när det inte går dåligt för Sverige, då går det inte längre att tala om varför det måste bli sämre för dem som redan har det sämst - de arbetslösa, de sjuka, de förtidspensionerade och så vidare.
Jag måste säga att det var en mycket märklig debatt här på morgonen. En mer förvirrad och passiv opposition får man leta efter, en opposition som inte lyckades dölja att man är besviken över att det går bra för Sverige eftersom man då inte kan plädera för det som man egentligen vill.
Herr talman! Om Expressen tyckte att det inte var någon bra dag i går för den borgerliga alliansen, så får man nog säga att det inte var någon bra morgon åtminstone för den borgerliga alliansen i dag heller.
(Applåder)