Herr talman! Visst, det är för sent att för 2006 ta några nya grepp om de svenska skatterna, men det ges å andra sidan alldeles för få tillfällen att ägna sig åt det svenska skattesystemet mer principiellt.
Jag skulle inte hävda att Kristdemokraternas egen skattepolitik i alla delar uppfyller och tillfredsställer de principer som jag i mitt anförande nu vill föra fram. Men vi har en klar ambition, och vi vill vara självkritiska och ha en strävan att kunna stå för ett skattesystem i Sverige som är etiskt och skattesrättsligt legitimt.
Jag har suttit i skatteutskottet, herr talman, sedan 2002 och har därför fått arbeta en del med svenska skatter och de myndigheter som utskottet har beredningsansvaret för. Det har varit en förmån. Jag har också inom politiken haft anledning att arbeta med moralfilosofi och etik och en del av de intressanta och livsavgörande frågeställningar som dessa begrepp innefattar. Och jag tänkte summera något.
Debattörer som jag flera gånger har mött har tillhört den utilitaristiska skolan. Det kan gälla medicinsk etik eller annan etik. En utilitarist ser till konsekvenserna och inte till de handlingar som leder till konsekvenserna. Utilitaristen vill maximera nyttan för så många som möjligt. Men den etiska tradition som jag ansluter mig till vill se till handlingarnas karaktär och hävdar dessutom att människan i alla lägen är ett mål i sig. En kränkning av en enskild person är moraliskt felaktig oavsett hur mycket nytta den kan tänkas göra för andra människor.
Någon kanske undrar varför jag talar om utilitarismen i en debatt i riksdagen om skatter, men det finns ett syfte med det. Socialdemokraterna, som har regerat Sverige i 70 års tid, inte helt obrutet men nästan, tycks nämligen ha en syn på skatter som inte skiljer sig från utilitaristens syn på etik. Det främsta målet är att få in skattemedel. Hur detta går till är inte lika viktigt. Målet är alltså viktigare än medlen.
Människorna som betalar skatt betraktas, som jag har uppfattat det, som ett kollektiv, en massa som man blir solidarisk med först efter att skatterna har samlats in och bidrag ska betalas ut. Utifrån min bedömningshorisont finns det självklart solidaritet inom socialdemokratin, men som jag har sagt verkar den se till målet och inte till medlen. Vägen dit, till det goda samhället, blir inte lika viktig. Detta tvingar långt fler in i bidragsberoende än vad som är nödvändigt.
Hushållsekonomierna för låginkomsttagare skulle inte riktigt gå ihop om inte bostadsbidrag eller barnbidrag fanns. Men det som blir stötande är att låginkomsttagare betalar in sina egna bidrag i form av skatter, inte sällan flera gånger om.
Det här strider mot de allra innersta av Kristdemokraternas värderingar. För det första strider de höga inkomstskatterna mot vår syn på människovärdet. Varje människa har grundläggande rättigheter att förverkliga sina egna idéer och livsprojekt, men när så stora delar av hennes inkomster tas ifrån henne hindras de här fri- och rättigheterna på ett avgörande sätt. Medborgarnas val blir inte fritt, som finansministern talade om tidigare.
För det andra strider de höga inkomstskatterna, för framför allt låginkomsttagare, och bidragssystemen mot principen om subsidiaritet. Enligt subsidiaritetsprincipen ska så många beslut som möjligt fattas på lägsta tänkbara nivå som är effektiv. Om beslut ska flyttas upp måste det finnas mycket starka skäl för det. När finansministern, regeringen och majoriteten tar så stora delar av inkomsttagarnas inkomster och ger tillbaka delar av dem i form av bidrag enligt principer som regeringskollektivet och majoriteten noga har utformat avvisas indirekt subsidiaritetsprincipen. Den här principen förutsätter ju ekonomiskt självstyre.
Hur motiverar då finansministern, till exempel, sitt agerande? Hur motiverar skatteutskottets ordförande sitt? Jo, det är här som utilitarismen kommer in. Det är min bedömning, men jag vill kalla det här för fiskal utilitarism. Finansministern, regeringen, socialdemokratin ser först och främst till statsfinanserna, men medlen bortser de ifrån. Statsfinanserna måste säkras till varje pris. Folk ska då bete sig som Socialdemokraterna vill för att kunna få bidrag, och då maximeras statsnyttan. Till på köpet lyckas man skapa ett intryck hos stora grupper av att det är andras skatter som betalar just deras bidrag och välfärden för just dem. Jag har sett detta under de här fyra åren, och också tidigare, vad gäller hur man motiverade arvsskatten, hur man motiverar förmögenhetsskatten, hur man bortser från problemen när man tillämpar arvsskatten, avskaffar arvsskatten, avskaffar delar av den och sedan hela. Jag har sett det också när det gäller fastighetsskatten, inkomstskatterna, pomperipossaeffekter inom företagsbeskattningen etcetera.
Vi kristdemokrater vänder oss mot utilitarismen inom ekonomin, inom skatteområdet, inom moralfilosofin över huvud taget. Ingen ska behöva betala skatt på sin arbetsinkomst, sitt boende eller sitt företagande som berövar dem grundläggande fri- och rättigheter eller möjligheten att välja fritt. De höga inkomstskatterna, fastighetsskatterna, fåmansbolagsreglerna och den godtyckliga förmögenhetsskatten är några av de tydligaste exemplen. De motiveras djupast sett av den fiskala utilitarismen, statsnyttan.
Etik och hävdvunna skatterättsliga principer som Socialdemokraterna, som jag förstår det, har övergett är ju till för att förhindra övergrepp från staten, fiskala övergrepp. Det handlar om likviditetsprincipen, skatteförmågeprincipen, som vi hörde nämnas förut, neutralitetsprincipen, minsta-offer-principen, för att nämna några, och sedan också en etik som värnar just grundläggande värden, mänskliga fri- och rättigheter.
Kristdemokraterna är ett parti som vill säkerställa att stat och kommuner har resurser för att uppfylla de åtaganden som vi tillsammans anser utgör det gemensamma bästa. Det är viktigt, oerhört viktigt. Men vi menar att en ansvarsfull offentlig sektor måste kombineras med en etiskt legitim skattepolitik. Socialdemokraterna har blivit ett parti som endast har målen för ögonen - ni får bevisa motsatsen - och detta till priset av hur medlen drabbar enskilda, hur sättet att ta in skatter drabbar barnfamiljer, äldre, företagare, fastighetsägare. De får sin tillvaro förstörd genom sättet att dra in medel till statskassan.
Med en annan regering skulle vi få till stånd en annan tingens ordning. Kanske skulle också det socialdemokratiska arbetarepartiet kunna vinna insikten om att skattepolitik också kräver en bättre etik om man under oppositionstiden fick analysera inte bara målen utan också hur skatter drivs in, de som nu svenska folket dras med.
Etik och moral handlar alltså inte bara om hur vanligt folk, medborgare, på olika sätt försöker undvika skatter, utan det handlar också om hur staten, statsmakterna, tar in de här skatterna.