Herr talman! Annars brukar den röda färgen vara sådant som får Arne Kjörnsberg upplivad, har jag en känsla av.
Jag tyckte att Arne Kjörnsberg, herr talman, hade ett sympatiskt om än väldigt tillbakablickande anförande. Han rörde sig tryggt i det svenska folkhemmet. Jag tror att den folkhemsstuga han vandrar omkring i står någonstans uppe på den högplatå på Djurgården som kallas Skansen. Det här finns ju inte längre i verkligheten, Arne Kjörnsberg. Det är det som är problemet. Jag har stor sympati för ditt ideologiska patos. Det behövs mycket mer, skulle jag vilja säga, i svensk politik. Det är väldigt bra med idéburna och värdegrundsbaserade politiker. Det ger trygghet. Men problemet är ju, herr talman, att de välfärdssystem som tidigare har gjort att den svenska modellen har beundrats över världen inte längre levererar vad de lovar.
Vi har tusentals pensionärer som i dag väntar på att få komma in på särskilda boenden, som i dag väntar på att någon ska komma och tala med dem. Trots det höga skattetrycket klarar inte den välfärdsmodell som Arne Kjörnsberg så ömt omfamnar att leverera. Därför behövs det nya grepp i en globaliserad värld. Det är där jag kommer tillbaka till att Socialdemokraterna tyvärr, enligt den här ideologiska plattformen, tycker att det är viktigare att bekämpa rikedom än att bekämpa fattigdom.
Nu vill jag ställa en fråga: Tycker Arne Kjörnsberg att förmögenhetsskatten är en bra fördelningspolitisk skatt som skapar rättvisa i det svenska samhället? Ser han över huvud taget några problem med att pengar försvinner ut ur landet som skulle kunna ge jobb? Även om något amerikanskt företag har skapat jobb i Svenljunga är det väldigt många jobb som försvinner, och det finns för lite riskkapital. Ser Arne Kjörnsberg förmögenhetsskatten i Sverige som ett problem, eller är den ett bra fördelningspolitiskt instrument som vi ska ha kvar i det svenska folkhemmet?