Herr talman! Upplivad blir jag av att få debattera med Mats Odell och Mikael Odenberg och Karin Pilsäter och så småningom Roger Tiefensee. Jag tycker att det är bra. Det är ett utslag av svensk demokrati att vi kan bryta våra meningsmotsättningar mot varandra och göra det offentligt, tala om det som är viktigt för vårt land och förhoppningsvis för dem som bor och verkar i vårt land. Det är därför jag blir upplivad, Mats Odell. Jag tycker definitivt inte att det är en plåga, tvärtom. Jag tycker att det är roligt.
Välfärdsmodellen levererar inte längre vad den lovar, säger Mats Odell, och så anknyter han till äldreboendet. Jag ska avslöja något som inte borde vara en hemlighet för Mats Odell. Jag tror att vi har gått alldeles för långt. I min hemkommun drog man in alldeles för många äldreomsorgsplatser som fanns på det man förr i tiden lite slarvigt kallade ålderdomshem. Det var de gamla ålderdomshemmen med två våningar utan hiss och små rum utan minsta möjlighet att koka en kopp kaffe en gång. De skulle bort. Men vi har gått för långt. Det är därför som min och mina kollegers partiordförande Göran Persson har sagt att under de närmaste tio åren är det de äldre som kommer först. Vi ska satsa, har Göran Persson sagt, 1 miljard kronor per år på de äldre.
Men att äldreboendena slogs igen i Borås var socialdemokraterna i Borås emot. De bedömde att vi behövde dem. Kommunal självstyrelse kallas det, Mats Odell. Det är naturligtvis ett känt begrepp för ett tidigare statsråd.
Får jag bara till slut mycket kort, herr talman, säga något om rikedom och fattigdom. Mats Odell säger att vi bekämpar rikedomen men inte fattigdomen. Båda sakerna är lika fel. Man får faktiskt bli rik i Sverige. Visst får man det. Men jag tycker inte att förmögenhetsskatten är vårt lands största problem. Jag tycker inte det. Jag vill inte öka klyftorna. Jag vill minska klyftorna. Det är där vi skiljer oss åt.