Herr talman! Vi har nu hört fyra politiker attackera och debattera mot en socialdemokrat. Men fyra mot en är inte rättvist. Vi i Vänstern gillar rättvisa, så jag ska försöka jämna ut oddsen och kanske ta och recensera recensenterna.
Jag ska börja så snällt som jag kan. Allt som de borgerliga partierna vill är inte dåligt. Men alla förslag har ett pris, och priset för deras förslag är för högt. Det priset är nedskärningar i vår gemensamma välfärd. För budgetar gäller principen allt eller inget. Det är alltså inte möjligt att säga nej till alla deras dåliga förslag och ja till de bra förslag som kan finnas. Budgetar är helhetspaket som man måste ta eller förkasta i deras helhet. Det kanske också förklarar varför de borgerliga partierna inte kan klara av att komma överens, som vi gör i den rödgröna alliansen.
Herr talman! Moderaterna med vänner vill gynna jobben med sänkt skatt. Det är nog sant att sänkt skatt kan gynna jobben. Uppenbarligen tror vi i majoriteten det, för vi har ju sänkt skatten på arbete rejält under de gångna åren. Vi har sänkt skatten för företag på kapitalinkomster och vi har slopat arvs- och gåvoskatten. Det gjorde vi inte av fördelningsskäl, utan det gjorde vi för att stärka de mindre företagen. Men vi tror inte så mycket på sänkt skatt som en säker väg till jobb att vi är beredda att finansiera skattesänkningar genom att skära i den generella välfärden. Där går det en skiljelinje mellan oss.
Moderaterna och deras vänner tycks mena att skattesänkningar alltid är så bra att det alltid är värt att skära i välfärden för att finansiera sänkningarna. Det är en uppfattning som mer liknar en ideologisk tro än rationella överväganden.
Varje år pågår det en tävlan inom borgerligheten om vem som ska föreslå mest när det gäller skattesänkningar och minskade inkomster i offentlig sektor. I år ser listan för de kommande tre åren ut så här: Etta är Moderaterna, inte oväntat, med 88,8 miljarder. Tvåa är Folkpartiet med 82,6. Trea är kd med 67,3. Fyra är Centern med 35,1. Det ryms alltså två centerpartier i den moderata inkomstminskarramen. Ryktena om att Moderaterna har släppt sina ambitioner tycks vara lite överdrivna. Alla i oppositionen talar gärna om den här listan. Det är en lista som är ett slags politisk stormarknad, med något för de flesta.
Men, herr talman, det finns en annan lista också. Det är en lista som inget borgerligt parti vill tala så mycket om. Det är listan på de besparingar som ska finansiera alla de här skattesänkningarna och inkomstminskningarna. Placeringarna på den listan är desamma, men siffrorna är ännu högre. Man inte bara finansierar, utan man skär till och med ännu hårdare i välfärden. Moderaterna har 110 miljarder, Folkpartiet 100,5, kd 88,3 och Centern 52,5.
Det är klart att deras sparprogram skiljer sig åt när siffrorna skiljer sig så mycket. Men de är också överens om mycket. Alla fyra är eniga om att tre saker: Försämringar i a-kassan och i sjukförsäkringen och en dramatiskt höjd bilförsäkring för alla. Alla utom Centern är dessutom överens om minskade satsningar på miljöanslagen. Moderaterna och Centern är också överens om att spara på biståndet till fattiga länder.
Herr talman! Det är inte svårt att säga nej till deras alternativ. Det är ett alternativ som säger att Sverige måste skära i välfärden för att klara jobben och att Sverige måste välja jobb eller välfärd. Vi i Vänsterpartiet säger nej till det valet. Vi i den rödgröna alliansen säger nej till det. Vi säger att Sverige ska klara både-och.
Och det kan vi klara! Vi har redan visat att det är möjligt. Den svenska modellen och det rödgröna samarbetet har klarat sig långt bättre än andra länder i Europa. EU:s finansministrar - en av dem sitter där borta - fick på ett möte i september ta del av en rapport beställd av det engelska ordförandeskapet från professor Sapir på Bruegelinstitutet. I rapporten konstaterades att det finns fyra modeller i Europa: Medelhavsmodellen, som ger lite tillväxt och lite jämlikhet, Rhenmodellen, som ger hög trygghet men låg tillväxt, Anglomodellen, som ger god tillväxt men låg jämlikhet - och så en nordisk, svensk, modell med både hög tillväxt och små klyftor. I rapporten rekommenderas i praktiken att alla länder i Europa ska välja någon av de två modeller som gav bättre tillväxt.
Herr talman! Varför vill den moderatledda alliansen att Sverige ska byta från en nordisk-svensk modell till en engelsk modell när vi har en modell som i internationell jämförelse fungerar bättre än alternativen? Det är en modell som vi därför bör behålla, men självfallet förbättra.
När vi konstaterar att den svenska modellen är bättre än både Bushs och Blairs alternativ påstår vi ju inte att Sverige är perfekt. Vi vet att många far illa i Sverige. Vi behöver göra mer för att minska klyftorna mellan klasser, kön och regioner. Vi behöver sätta förorterna i centrum för en politik som öppnar arbetsmarknaden för alla oavsett etnisk härkomst.
Vi lovar inte allt åt alla. Vi ställer inte ut några löften om att skaffa 200 000 nya offentliga jobb till 2010. Men vi i Vänsterpartiet vågar ställa upp både mål och visioner för vårt arbete. Vi kommer att slåss för fler jobb både i skolan, i vården och i äldreomsorgen. Vi kommer att arbeta för en arbetstidsreform som gör det möjligt att fördela arbetet jämnare på alla dem som vill och kan arbeta och fördela både obetalt och betalt arbete jämnare mellan kvinnor och män.
Vi kommer att fortsätta att arbeta för att få bort lönegapet mellan kvinnor och män. Vi står för att vi är socialister, men det innebär inte att vi vill eller tror att riksdagen bör eller kan förstatliga företag som Volvo, Ericsson och ABB. Det trodde vi kanske en gång på 70-talet när vi talade om att förstatliga Wallenbergimperiet, men den tron har vi lämnat.
I dag tar vi som moderna socialister upp kampen mot en global kapitalism. Vi lyfter fram vikten av att kunna använda både lagar och statliga företag som motmakter där marknaden fungerar dåligt. Elpriserna och elbolagens vinster och järnvägstrafiken är bara två tydliga exempel där alla kan se att marknaden inte är lösningen på alla problem. Vi säger att löntagarnas gemensamma pengar, till exempel i AP-fonderna, också måste kunna användas som motmakt mot globala spekulanter och för att kunna stärka jobben i Sverige.
Vi har en politik för fler företag och fler jobb som finansieras direkt på marknaderna. Det är inte v som står i vägen - det är Vänsterpartiet som driver på. Vi driver på när det gäller både skatteregler, regelförenklingar och en aktiv näringspolitik. Det är en politik där närings- och miljöpolitik förenas. Samlade satsningar på miljöanpassade fordon som biogasbilar och statliga anslag för klimatinvesteringar är bara några exempel.
Det finns en stark bas att bygga på. Börsbolagen visar upp rekordvinster. 2004 delade de ut 70 miljarder kronor i vinst. I år lär utdelningen ligga på 90 miljarder. För 2006 pekar prognosen på 110 miljarder i utdelning. Vissa bedömare talar till och med om 170 miljarder i utdelning och återköp till ägarna från börsbolagen under 2006.
Då är det svårt att förstå borgarnas ständiga svartmålning av näringsklimatet i Sverige. Då vore det väl vettigare att föra en diskussion om huruvida pengarna fördelas rätt? Regering och riksdag måste lyssna på förslag och krav från företagens sida. Men börsbolag och näringsliv kan inte bara fungera som en kravmaskin. Jag tycker att det är dags för regeringen att också ta upp en diskussion med företrädare för näringsliv och löntagare om hur vinsterna används och hur fördelningen görs mellan utdelning och investeringar. När kommer Nuder och Östros att börja ta tag i den frågan? Det kan vi fråga oss.
Vi måste göra mer för att stärka de mindre företagen. Det är farligt med fler och fler småföretag som är beroende av en enda storkund, ett börsbolag som ständigt begär lägre priser av sina underleverantörer. Det handlar helt enkelt om att öka efterfrågan på jobb, och då måste vi öka efterfrågan på de mindre företagens varor och tjänster också utanför Sveriges gränser. Därför måste vi hjälpa dessa företag att bli stora på exportmarknaderna.
Vi måste också hjälpa de mindre företagen att komma närmare forskning och produktutveckling. I budgeten har vi drivit på en nysatsning på ungefär 200 miljoner kronor per år för forskning i mindre företag. Det är en bra satsning. Men samtidigt måste vi inse att 200 miljoner kronor inte är mer än vad som betalas ut i a-kassa under ett år i en kommun som Falun. Så visst har vi anledning att göra mer.
Till sist: Det här är den sista budgetdebatten för den här mandatperioden. Det är snart dags för
all in
och valet 2006. Det är dags för alla partier att redovisa hela sin politik, inte bara godbitarna. Jag tycker att vi i Vänsterpartiet har gjort det. Den rödgröna budgeten är tydlig, och den har recenserats på alla ledder. Men är det inte också dags att ge möjlighet för alla att recensera recensenterna?
Jag vill uppmana er i oppositionen: Lägg korten på bordet! Väljarna vill ha svar. Ni kan inte passa hur länge som helst. Redovisa här i debatten hur ni ska spara in alla dessa miljarder kronor, och tala om vad det innebär för fördelningen mellan socialgrupper och mellan kvinnor och män!
Herr talman! Jag har gjort min bedömning. Därför yrkar jag bifall till förslagen i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.
Jag vill än en gång säga till de borgerliga partierna: Redovisa också era besparingar, inte bara godbitarna, och låt sedan väljarna få döma!