Herr talman! Vi vet alltför väl att den fred och
stabilitet som vi åtnjuter i norra Europa inte är alla
folk förunnad, inte ens i Europa. Samtidigt som vi
firar 50 år av fred råder skräck och terror i Bosnien,
Kosovo, Kroatien, Tjetjenien, Algeriet och många
andra länder. Det internationella samfundet måste
träda in.
Det finns inte bara militära hot. Det finns också
civila hot. I dag tror jag att vi kan säga att de militära
hoten har blivit ljusare, medan de civila hoten har
blivit mörkare. När samhället utsätts för hårda attack-
er fordras att vi har sammanhållning och ett gemen-
samt samhällsansvar.
Jag vill peka på Estonias förlisning, jordbävningen
i Kobe, giftet i Tokyos tunnelbana, floden Rhens
översvämmade dal och delta, bombdådet i Oklahoma
City. Allt ingår i en ström av tragedier som grymt
illustrerar vad jag talar om. Självklart ingår många
fler, smygande, men inte mindre dödliga och förgö-
rande hot i bilden.
Avslutningsvis vill jag i min replik till Annika
Nordgren citera vad Aristoteles sade: Det är sannolikt
att det osannolika inträffar. Vi måste vara beredda och
förberedda.
Vi måste alltså ha en samordning och ett mycket
nära samarbete mellan det militära försvaret och det
civila försvaret.