Fru talman! Denna vecka har vi uppmärksammat
50-årsdagen av slutet på andra världskriget. Detta krig
kostade miljoner människor livet och ledde nästan
genast in i ett nytt krig, det kalla kriget. Och trots
murens fall lever kriget vidare i olika områden i värl-
den.
I dag pågår folkmord på flera platser i världen: i
Tjetjenien, i f.d. Jugoslavien, i Rwanda, i Centralafri-
ka och i Ecuador, där en väpnad konflikt om territori-
er och guld med grannlandet Peru effektivt har mas-
kerat en konflikt om ursprungsbefolkningarnas svåra
umbäranden i landet.
När vi chockeras av bilderna på TV från kriget
långt borta måste vi slutligen ta ställning till vad det
egentligen är som vi chockeras av. Naturligtvis berör
oss det mänskliga lidandet, eftersom vi oundvikligen
identifierar det med egna smärtor. Det berör oss på
samma sätt som när grova våldsbrott inträffar i vårt
eget samhälle i vår egen närhet, där TV-bilden inte
förmår överträffa verkligheten.
Antagligen chockeras vi även av kaoset - i krig
fungerar få saker enligt de normer och rutiner som vi i
fredstid är vana vid. Detta kaos är självklart skräm-
mande, eftersom vår egen trygghet ifrågasätts. Vi
upplever via TV:n en tusendel av det ögonblick då
hela tillvaron i ett slag förändras för ett offer för kri-
get eller dess anhöriga - plötsligt fanns inte familjen
mer.
Jag vill citera en del av en sång av Cornelis
Vreeswijk:
"Jag skulle bra gärna vilja veta vad som har hänt
med min mor och far,
jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte
fick stå kvar.
Kan någon människa ge ett svar?"
Dessa rader uttrycker, föreställer jag mig, den
maktlöshet och förtvivlan som en människa kan känna
i ett sådant läge då krigets konsekvenser drabbar
henne.
Vi chockeras alltså, och så gör även omvärlden
genom de institutioner som vi valt att ge makten att
representera oss. Vem tycker inte att kriget i Tjetjeni-
en är hemskt? Vem tycker inte att massakern i Rwan-
da var en outsäglig tragedi? Och vem tycker inte att
kriget i f.d. Jugoslavien är en natt utan synbar gry-
ning? Mig veterligen har inget land, ingen institution
och ingen individ - möjligtvis med vissa undantag -
uttryckt sin glädje över att ett krig pågår.
En krigstribunal har upprättats i Haag, och Genè-
vekonventionen talar om vilka saker som inte är ac-
ceptabla i ett krig. Avskyn för det vi talade om är
alltså uppenbar: våldet, lidandet och kaoset. Men vem
ställer sig upp och förkastar själva orsaken till detta?
Vad är det för mening att uppröras över ovanligt
grymma krigsöden om kriget i sig inte ifrågasätts? Det
är att fördöma konsekvensen och inte orsaken.
Fru talman! Varför krigar då folk? Är det, som
Georg Klein sade på TV i måndags, därför att männi-
skans naturliga tillstånd är att kriga? Nej! Människans
naturliga tillstånd är att kämpa för sin överlevnad.
Och beroende på de förutsättningar som råder, som vi
skapar, förändras människans beteende. När vi till-
sammans börjar förändra samhällsstrukturer till verk-
lig hänsyn, med solidariteten till djur, natur och det
ekologiska systemet, solidariteten med kommande
generationer, solidariteten med hela världens folk och
solidariteten med människor i vår egen närhet och
vårt eget samhälle, kan vi även ändra förutsättningar-
na för människans överlevnad. Det ekologiska synsät-
tet, där vi satsar på hållbar utveckling och delar med
oss av välståndet, är en väg till förändring.
Fru talman! Vi behöver ett förbud mot krig i värl-
den, inte som en mirakelkur för konfliktlösningar,
utan som ett rättesnöre. Först och främst i förebyg-
gande syfte: med en attitydmässig inlärning, som är
nödvändig, bör man i framtiden kunna undvika den
väpnade konflikten för att helt enkelt inte begå ett
brott och inte tvingas bära de konsekvenser och det
ansvar som följer därav. I krigstribunalen dömer vi
krigsförbrytare, och detta är i högsta grad en intres-
sant definition; den påvisar om något att själva kriget
i sig faktiskt inte anses vara ett brott! Ett förbud skulle
på allvar öppna vägen för en mängd alternativa lös-
ningar, som annars inte beaktas eller skulle fått möj-
lighet att utvecklas och prövas.
Vidare är det ett ställningstagande: ingen trodde
väl någonsin att ett förbud mot att mörda, våldta och
misshandla skulle förhindra detta. Förbud att mörda
är ett mångtusenårigt förbud, och likväl mördas män-
niskor varje dag. Men förbudet anger ramar för sam-
hället, och med samhällsutvecklingen har toleransni-
vån för våld och brutalitet sjunkit. Det måste vara
självklart att en institution, ett land, en formell struk-
tur, har samma ansvar och lyder under samma normer
som en individ - annars finns det ingen trovärdighet.
Ett statligt våldsmonopol, en militär kapacitet, är i
högsta grad beroende av klara regler för medborgare.
Ett förbud mot krig är en högre nivå av en lag som
gäller för i princip samtliga människor på jorden.
Fru talman! Vi upplever ett paradigmskifte i värl-
den där nationalstaten inte längre är lika självklar och
där strukturerna över huvud taget ifrågasätts. I och
med den här internationaliseringen uppstår också
inbördes konflikter på ett helt annat sätt än de vi tidi-
gare har varit vana att hantera. Jag vågar påstå att den
interna konflikten, inbördeskrigen, är klart domine-
rande bland de stora krigen i dag.
Parallellen mellan det individuella våldet och det
institutionellt organiserade är i högsta grad relevant.
Under första världskriget gjorde de militära befälha-
varna den fruktansvärda upptäckten att den urgamla
krigstaktiken att på nära håll ge sig på varandra och
kämpa ledde till oerhörda människoförluster i och
med användningen av de nya vapnen. I dag kan vi
konstatera att civilbefolkningen drabbas otroligt hårt
- och det är i dag inte ens förbjudet. Hur skall indivi-
den då tolka dubbelheten i lagarna och bristen på
lagar vad gäller enskilt våld som förefaller drabba de
oskyldiga minst lika orättvist som ett krig?
Jag vill understryka att ett förbud självfallet inte är
en patentlösning, men då en väpnad konflikt uppstått
skall förbudet i sig vara skäl nog för att omvärlden
skall kunna agera. Vi vet att det internationella sam-
fundet i dag brottas med oerhörda problem när det
gäller att ha en gemensam strategi eller handlingsplan
för att få stopp på ett krig. De internationella relatio-
nerna är som bekant oerhört känsliga. I väntan på att
man skall lyckas kompromissa fram en åtgärd, med
hänsyn till de olika intressen och åsikter som förelig-
ger, fortsätter mördandet dag efter dag. Kompromis-
serna leder till att folk fortsätter att dö i tusental. Om
vi chockades av våldsdådet i Oklahoma då drygt 150
människor dog, hur skall vi då ställa oss till folkmor-
det och massakern av flyktingar i Rwanda - där 8 000
människor befarades dö, vilket senare visade sig vara
4 000?
Ett inskrivet förbud mot krig, dvs. organiserad
väpnad aggression och inte försvar, skulle argumen-
tativt kunna förenkla den här debatten och processen.
Ett förbud skulle dessutom kunna ge omvärlden helt
andra möjligheter att agera i interna konflikter, som
t.ex. i Tjetjenien, Jugoslavien och Rwanda. Vilka
medel har det internationella samfundet i dag för att
agera i interna konflikter?
När Gulfkrisen bröt ut agerade omvärlden snabbt
och kraftfullt. Vi kan väl knappast tillbakavisa att man
delvis agerade på grund av oljetillgångarna och ege-
nintresse. Jag vill att man i framtiden skall kunna
agera lika kraftfullt och lika snabbt men utan egenin-
tresse och utan väpnade medel. Detta kan låta som en
naiv dröm, men det gör det bara för den som inte
vågar ha visioner och som inte tror på att vi faktiskt
kan påverka framtiden genom att skapa förutsättning-
ar för fred. Låt oss börja med det i dag. Låt oss ha
modet att utöka den enskilda lagstiftningen till att
gälla även institutionellt organiserade våldsyttringar.
Låt oss hjälpa samfundet i de internationella fredspro-
cesserna, särskilt i den svåra tid som det nu genomle-
ver.