Fru talman! Som varudeklaration för eventuella
åhörare vill jag påannonsera att mitt anförande i stort
kommer att behandla totalförsvarsplikten och de pro-
blem som uppstår, främst under utbildningstiden för
värnpliktiga.
I detta land har vi nämligen några alldeles speciel-
la lagar, de s.k. pliktlagarna, som reglerar medborgar-
nas skyldighet att delta i totalförsvaret i någon form.
Det är med pliktlagars hjälp som unga män tas ut
till grundutbildning och krigsplacering i försvaret, och
det är med pliktlagars hjälp som vi alla kan bli skyldi-
ga att delta som stöd åt räddningstjänsten. Det är bra,
och det är i många fall ett nödvändigt inslag för att
upprätthålla en god försvarsförmåga eller en effektiv
räddningstjänst.
Principiellt kan man påstå att just det faktum att
man tar medborgare i anspråk med pliktlag är en
ganska allvarlig inskränkning i det dagliga civila livet.
Därför bör sådant ske endast i de fall då det verkligen
är motiverat, oftast av försvarspolitiska skäl. Just
principerna bakom pliktlagarna skall vi ha i åtanke
när vi diskuterar grundutbildningen inom totalförsva-
ret.
De som tas ut till grundutbildning inom totalför-
svaret tvingas ofta avbryta studier eller arbete för att
fullgöra sin plikt. Syftet med plikttjänstgöringen är
naturligtvis att man efter utbildningen skall fylla en
plats i krigsorganisationen. I pliktutredningen betona-
des starkt vikten av att utbildningen inte skall vara
längre eller mer omfattande än nödvändigt för att fullt
upp motsvara de krav som ställs i krigsorganisationen
eller i den krigsplacering man får.
Detta uppfylls inte alltid. I vissa fall uppfylls det
inte alls. Vi kan konstatera att många av dem som
fullgör militärtjänstgöring i 7,5 eller ända upp till 18
månader, inte får plats i krigsorganisationen efter
avslutad utbildning. Deras uppgifter under militär-
tjänstgöringen har i många fall inte ens varit riktade
mot en krigsplacering. Stora delar av utbildningstiden
har endast inneburit att man ersatt anställd personal
med värnpliktiga; de som i värnpliktskretsar brukar
kallas för grå arbetskraft.
Man har med andra ord knappast tagits ut med
pliktlag till lång utbildning enbart med hänsyn till
krigsorganisationens behov utan lika ofta med hänsyn
till behov av servicefunktioner inom försvarsmakten.
Detta styrks av krigsplaceringstalen från förbanden
som i många fall ligger långt under 20 %.
För vissa värnpliktiga innebär detta att utbildning-
en kan innebära sex veckors allmän militär utbildning,
fyra veckors befattningsutbildning och 35 veckors
upprepade s.k. övningsmoment, vilket i en del fall kan
innebära gräsklippning, förrådsarbete och arbete i
telefonväxel. Utöver dem som inte får någon krigs-
placering finns det grundutbildade som visserligen får
en krigsplacering, men knappast en som står i rimlig
proportion till den utbildning som man under pliktlag
tvingats genomgå.
Även här kan man alltså starkt ifrågasätta om
pliktutredningens tankar om utbildning efter behov
faktiskt uppfylls.
Det kan inte vara rimligt att statsmakterna använ-
der pliktlag till utbildning som inte ens slutar i en
krigsplacering. En så allvarlig inskränkning i medbor-
garnas vardagsliv måste motiveras med en utbildning
som är av hög kvalitet och ger en specifik uppgift i
händelse av krig eller kris.
Jag anser att detta är en viktig fråga. Därför har
jag motionerat i frågan. Försvarsutskottet har i sitt
betänkande, som behandlats i dag, också yttrat sig
över min motion. Motionen har behandlats väl av
utskottet så till vida att man i betänkandet säger att
man förutsätter att regeringen, försvarsmakten och
totalförsvarets pliktverk, följer upp i vilken omfatt-
ning som grundutbildningen leder till krigsplacering.
Det är bra och nödvändigt. Men det är också nöd-
vändigt att man har den principiella inställningen klar
för sig när man diskuterar såväl mobiliserings- och
förplägnadsförband som de olika planer om att utbilda
delar av utbildningsreserven som man har nämnt i
debatten.
När det gäller detta skall man enligt min uppfatt-
ning inte påbörja större utbildningssatsningar av ut-
bildningsreserven om det inte kan anses motiverat av
krigsorganisationens behov. Allmänt tal om vikten av
att alla deltar i försvaret eller att man därigenom un-
derlättar rekryteringen till hemvärnet, tycker jag är
mindre lyckat i sammanhanget.
Avslutningsvis vill jag säga att om vi i längden
skall kunna motivera att en allt mindre del av årskul-
len av unga män tas ut till grundutbildning, måste
utbildningstiden upplevas som meningsfull och ratio-
nell. Ineffektiv och meningslös utbildningstid är slö-
seri med skattepengar och måste, både av bespa-
ringsskäl och av ekonomiska skäl, tas bort ur
grundutbildningen.
Detta hade jag hoppats att utskottet skulle nämna i
sitt betänkande. Jag hoppas att det faktum att argu-
mentationen uteblivit ur betänkandet inte har någon
annan orsak än att det tas för självklart att så skall
vara fallet. Tack!