Fru talman! Ledamöter och åhörare! Jag tänkte
kasta mig in i debatten om minor.
Man kan börja med att fråga sig varför vi har mi-
nor över huvud taget. Anledningen till att det ser ut
som det gör är framför allt att vi skar ned försvarsut-
gifterna ganska mycket på 70-talet. Man köpte in en
stor mängd minor därför att det var ett billigare alter-
nativ än andra försvarsmetoder. Landet är stort, och vi
har långa gränser att försvara.
Vilka minor har vi? Vi har tre sorters landminor i
dag. Det är stridsvagnsminor, fordonsminor och det vi
kallar för truppminor. De mycket omdebatterade
minor vi i allmänt tal kallar för antipersonella minor
är i stort sett samma minor som de s.k. truppminorna.
Vad har vi gjort här i Sverige vad gäller minorna?
I fjol fattade vi i riksdagen ett beslut om att vi skulle
driva frågan om ett internationellt totalförbud. Jag kan
med glädje säga att det delvis kan bero på att tre unga
socialdemokrater skrev en motion om detta. Det kan
ha bidragit till att regeringens politik i just minfrågan
ser ut som den gör. Det känns mycket roligt att ha det
bakom sig.
Vi skall driva frågan i konferensen om översyn av
FN:s konvention från 1980, som handlar om särskilt
inhumana vapen, där minfrågan är en av många andra.
Denna översynskonferens, som kommer att äga
rum i september i år, har föregåtts av fyra träffar i en
s.k. expertgrupp som har förberett konferensen.
Sverige har tillsammans med ett par andra länder
gått i spetsen för att få till stånd ett totalförbud. Hit-
tills har vi slagits hårt för att lyckas med detta.
Det man hoppas komma fram till på konferensen
är ett förbud mot s.k. leksaksminor. Man kan kanske
komma ifrån de gamla minor som inte förstör sig själv
efter en tid. Man hoppas kunna nå exportbegränsning-
ar och en överenskommelse om en löpande översyn
av hur det ser ut runtom i världen. Det är kanske en av
de viktigaste delarna.
Man kan fundera över hur det ser ut i världen. Jo,
det känner vi till. Det har debatterats mycket. Det
finns mellan 65 och 110 miljoner antipersonella mi-
nor utströdda runtom i världen - framför allt i 67
länder. 5 landområden drabbas värst. Det är Afghani-
stan, Angola, Kambodja, irakiska Kurdistan och norra
Somalia.
Det är ett mycket stort problem, som nu dessutom
finns i Europa - i forna Jugoslavien.
Gemensamt för alla partier är naturligtvis att vi
vill lyckas med arbetet för ett internationellt totalför-
bud.
Utskottet har sagt att Sverige kanske kommer att
ändra ställning i frågan om det uppstår en ny situation
efter konferensen, dvs. om man lyckas med ett inter-
nationellt förbud eller åtminstone får en ganska bred
uppslutning från ett antal länder. Utskottet har inte
låst sig för någon lång tid, men säger att vi inte skall
ta bort minorna just nu. Det är speciellt aktuellt efter-
som vi skall fatta ett försvarsbeslut nästa år. Minorna
kanske inte fyller någon funktion över huvud taget
efter försvarsbeslutet. Vi kanske hamnar i den situa-
tionen.
En fråga som har debatterats mycket är om Sveri-
ge skall gå före och visa sitt samvete och ta bort mi-
norna före alla andra. Jag har funderat mycket på det.
Det viktigaste för mig var att detta måste innebära att
vi får ett tryck internationellt. Annars fyller det ingen
funktion. Jag och flera andra frågade den svenska
chefsförhandlaren i de internationella förhandlingarna
om minor. Han sade då att det inte spelar någon roll.
Det fyller ingen funktion i förhandlingarna. I ett så-
dant läge kanske det t.o.m. kunde vara till nackdel om
vi införde ett förbud före konferensen.
Utifrån det hoppas jag att vi kan ställa oss bakom
utskottets syn på detta. Jag hoppas även att vi slipper
en infekterad debatt framöver i denna fråga. Alla
partier vill precis samma sak. Vi vill lyckas interna-
tionellt med att skapa ett totalförbud mot tillverkning,
export och användande av antipersonella minor.