Herr talman! Jag kan inte undgå att säga att det
börjar kännas litet tröttsamt och jobbigt att ständigt få
vara spottkopp och måltavla för moderater och folk-
partister på dåligt humör.
För sju månader sedan hade det här landet en mo-
deratledd regering med en moderat försvarsminister.
Den regeringen kunde sätta i gång vilka utredningar
den önskade. Om det var så att man ville utreda ett
NATO-medlemskap, varför gjorde man inte det då,
för sju månader sedan, och varför är man så sur nu?
Nu är man bitter över att Ingvar Carlsson inte har
lyckats samla ihop alla krafter kring försvarspolitiken.
Ja, det kan man uttrycka bitterhet över, och det har vi
gjort också och beklagat det. Ännu mer beklagansvärt
var kanske att Carl Bildt aldrig ville tala med oss om
säkerhetspolitik över huvud taget. Det tycker jag är en
liten svart plump i den säkerhetspolitiska miljön och
historien.
Henrik Landerholm talar om att de direktiv som
skulle ligga till grund för beredningens arbete inte
hade några begränsningar. Det står inte inskrivet att vi
inte skulle syssla med barnomsorg och andra frågor
som rör andra politikområden. Det behöver väl heller
inte skrivas att ramen för vårt arbete är det beslut som
riksdagen nyss har varit överens om när det gäller
Sveriges säkerhetspolitik i grunden. Det är ju inte så,
Henrik Landerholm, att det bara är socialdemokratin
som tycker att detta är en märklig debatt. Det är gans-
ka många partier som tycker det och gnetar på för att
försöka vara konstruktiva i det här arbetet.
När det gäller priskompensationen, Henrik Lan-
derholm, gör det mig smått upprörd att man säger att
vi socialdemokrater inte har lyckats förstå och ändra
på priskompensationens syfte och dess inre andeme-
ning och själ. Vad vi har gjort är att fullfölja exakt det
priskompensationssystem som riksdagen 1992 beslu-
tade sig för. Exakt det har vi gjort. Det kan ha varit så
att det fanns andra syften bakom det än vad riksdagen
nu har beslutat, men det är litet för svårt för oss att
gnugga på kristallkulan och förutse dessa syften.