Herr talman! Jag vill först som en upplysning till
försvarsministern göra klart att några begränsningar i
vad Försvarberedningen skulle få diskutera inte finns
angivna i några av de regeringsbeslut eller direktiv
som givits vare sig av försvarsministern eller hans
statssekreterare. Att begränsa den säkerhetspolitiska
rapportens innehåll till vissa för socialdemokratin
lämpliga frågor är ett påfund som man har kommit
med i efterhand. Anledningen till att vi har intagit vår
hållning är det nej som vi har fått på våra propåer och
önskemål, som Arne Andersson just läste upp avseen-
de utredningar i ett bredare säkerhetspolitiskt per-
spektiv.
Det måste vara en självklarhet att se till verklighe-
ten när vi står inför så stora frågor som Sveriges sä-
kerhet i framtiden. Som jag tidigare sade: Inget i
direktiven, vare sig till beredningen, i regeringsbeslut,
från statssekreteraren eller från försvarsministern har
givit den begränsningen för beredningen. Det är vik-
tigt för kammaren och även för försvarsministern att
känna till detta.
Därmed skall jag gå över till den mera sakliga
delen, om jag med saklig får inskränka mig till utskot-
tets betänkande.
Vårens försvarsbeslut har ju den bestämda karak-
tären av mellanårsbeslut. Inga stora organisatoriska
förändringar aviseras från regeringen. Tvärtom är det
så att försvarspolitiken styrs från Finansdepartemen-
tet. Genom höstens Perssonplan fastlades vad som
skulle sparas - kosta vad det kosta vill.
Försvarsministern och den socialdemokratiska ut-
skottsmajoriteten har inte haft mycket annat val än att
traska patrullo och försöka hitta hjälpliga argument
för en politik som de facto innebär slöseri och dålig
resursallokering.
Egentligen fattas det inga beslut nu. Det görs inga
egentliga besparingar. Allt skjuts på framtiden. Bort-
sett från det generella sparbetinget, som är en liten del
av besparingarna och som för övrigt tas ut av försvar-
smakten på samma sätt som de särskilt utpekade,
handlar regeringens politik om att skjuta problem och
kostnader framför sig.
Att inte beställa materiel nu innebär att den måste
beställas sedan, och detta till högre kostnader, efter-
som materielprocessen kostar mer och mer ju mer
man drar ut på tiden och river upp gamla planer.
FMV:s generaldirektör, förre socialdemokratiske
statssekreteraren Per Borg, har åtskilliga gånger häv-
dat att kortare ledtider - likt ABB:s T50-projekt och
inte minst den svenska bilindustrins allt högre pro-
duktivitet - och fasthållande vid ursprungliga planer
skulle spara staten miljardbelopp varje år. Dessa kan
sparas eller användas till mer materiel alltefter poli-
tiskt tycke och smak. Här måste regeringen ta initiativ
i stället för att spara på ett så passivt och verksamhets-
förstörande sätt som man gör.
Budgetåret börjar om sex veckor. Försvaret fick
någorlunda klart för sig omfattningen av besparingar-
na i samband med Perssonplanen, men det fick ingen
inriktning förrän i budgetpropositionen - och det var
förresten inte mycket till inriktning. Spara på allt som
går utom grundutbildningen, var regeringens strids-
rop. Och då blir det mesta pannkaka.
Försvarets kostnader är ju till allra största delen
fasta, det är ju därför som det blir så här. På 18 måna-
der går det inte att minska personalkostnaderna. Det
mesta av materielen är beställd och skall levereras.
Om man avbeställer får man betala skadestånd. Re-
gementen och flottiljer ligger där de ligger, och det
har vi bestämt att de skall göra. Innan försvarsminis-
tern var beredd att ens diskutera minskningar i
grundutbildningen för att få en bättre balans i bespa-
ringarna i förhållandet till idiotstoppet för repövning-
ar, var de värnpliktiga redan inkallade, och då var det
för sent.
Det som man kan skjuta är de facto bara nya be-
ställningar av materiel och att ställa in repövningar,
samtidigt som det mesta annat av rörliga kostnader i
form av verksamhet sätts på sparlåga. På så sätt gör
man av med en massa pengar, för försvarsmakten
närmare bestämt drygt 59 miljarder, men man förlorar
långt mer i effekt än vad man drar in till den gemen-
samma kassakistan. Detta är alla försvarspolitiker
medvetna om.
Varför är då repövningarna så viktiga för oss mo-
derater? Jo, därför att de är själen i försvarets för-
bandsomsättning och de är en hjärtpunkt i det folkliga
försvarets förankring. Genom att inställa nästan all
reputbildning ger utskottet signalen att det inte är
viktigt och att vi i det mesta kan acceptera att vänta
och se. Det är inte bra. Samtidigt - om man vill full-
följa FB 92 helt eller i delar - måste ju förbanden
repövas senare i alla fall. Kostnaderna uppstår oavsett
hur man gör. Därför är den socialdemokratiska be-
sparingen ineffektiv och stämmer illa med de självkla-
ra behov av långsiktighet som också försvarsministern
i sina bästa stunder brukar framhålla.
Det gäller också konsekvensen av att regeringen
har valt att inte följa sin egen expertgrupps råd vad
gäller förverkligandet av syftena i priskompensations-
systemet. Den moderata uppfattningen, som Arne
Andersson har framhållit, är tydlig och klar. Vårt
budskap till regeringen är: Rör inte repövningarna,
och se till att under budgetåret lägga fram förslag till
hur de planerade materielbeställningarna, som nu
skjuts upp, skall kunna göras redan under dessa 18
månader, genom t.ex. försäljning av statlig egendom
inom eller utanför försvarssektorn.
När det gäller de upplånade pengarna för nästa
budgetår accepterar vi omfördelningen, men minns
även där att dessa pengar är tagna från verksamhet
som är inplanerad för nästa år.
Inför nästa försvarsbeslut finns stora och avgöran-
de vägvalsfrågor. Jag tror att vi alla här i kammaren
och i försvarsutskottet är på det klara med att oavsett
om vi avsätter mer, mindre eller lika mycket pengar
till försvaret som i dag så kommer kvantiteten, voly-
men av försvarets storlek, att bli mindre. Det är nöd-
vändigt, inte därför att uppgifterna har blivit mindre
utan därför att de förband vi har skall kunna lösa sina
uppgifter. Officerare och värnpliktiga skall ha rätt till
den bästa utrustning som finns att få för pengar. De är
beredda att offra sina liv för den övriga befolkningens
skull. Dålig utrustning och dålig utbildning är mora-
liskt oförsvarbart. Försvaret av Sverige bör inte ens
till någon del bygga på en halvutbildad milis, om
detta innebär att resurser tas från de kvalificerade
förbanden.
Försvarsbeslutet 1992 var i vissa avseenden litet
väl lyckosamt. Det gäller inte minst den yttre bilden.
Den ger rätt bild av besluten, men jag tror att det är
svårt både för medierna och för allmänheten att få
klart för sig att besluten inte är verklighet. I verklighe-
ten återstår det mesta av förbandsutbyggnad och ma-
terieltillförsel att genomföra. Det kommer att ta
många år innan kvalitetsprofilen i FB 92 faktiskt blir
verklighet. Vi måste vara på det klara med att den
fortsatta förnyelsen också kommer att kosta en del
pengar.
Sju moderata reservationer har fogats till betän-
kandet, varav Arne Andersson har yrkat bifall till tre,
för att inte i onödan uppta kammarens tid. Jag in-
stämmer i Arne Anderssons yrkanden.
När det gäller Sveriges framtida säkerhetspolitiska
vägval kan jag inte annat än beklaga regeringens
kombinerade rigiditet och snarstuckenhet. Vägran att
se verkligheten leder sällan till något gott. Den breda
analys som vi har krävt av olika säkerhetspolitiska
handlingsvägar och dessas konsekvenser för svenska
mål och intressen i säkerhetspolitiken borde egentli-
gen vara en självklarhet.
Jag kan förstå att socialdemokraterna vill glömma
omvärlden, eftersom den utveckling som skett under
de senaste tio åren gått så stick i stäv med socialde-
mokratiska verklighetsuppfattningar. Baltikum har
blivit fritt, trots socialdemokratiska uttalanden och
socialdemokratisk politik. Sovjetdiktaturen, vilken
man i början av 80-talet förväntade sig att leva i ge-
mensam säkerhet med, har fallit. Marknadsekonomin
har, oftast hand i hand med demokratin, gjort segertåg
över alla kontinenter utom, och det beklagar jag, i
Afrika.
Jag förstår att det är svårt och att det tar tid att
ompröva kålsuparteorin om landet lagom mellan öst
och väst, lika svårt som det är att ompröva den tredje
vägens ekonomiska politik mellan planekonomi och
marknadshushållning. Men jag kan inte förstå hur det
kan vara bra för Sverige att nyttja och fordra besvär-
jelser snarare än allsidiga belysningar i säkerhetspoli-
tiken.
Jag hoppas alldeles uppriktigt och ärligt att social-
demokratin kan återgå till samförstånd kring säker-
hetspolitiken efter det att de hetaste känslorna i neut-
ralitetsdebatten har lagt sig. Det vore anmärkningsvärt
om pragmatikern Ingvar Carlsson blir den första
svenska statsminister i modern tid som misslyckas
med att samla partierna i säkerhetspolitiken och skapa
förutsättningar för samarbete också i försvarspoliti-
ken.
Vi moderater samarbetar gärna, men vi är inte be-
redda att intill förnedring dansa efter statsministerns
pipa. Att utan ifrågasättande traska på upptrampad
stig efter Ingvar Carlsson torde mest vara att likna vid
att följa råttfångaren från Hameln. Resultatet torde bli
lika förskräckande för de som följer efter.
När det gäller försvarsindustrin är det vår upp-
fattning att regeringen måste sluta smyga i buskarna.
Världen förändras och våra samarbetsmönster med
den. Detta ställer nya krav på regelverket för för-
svarsindustrin. Förhoppningsvis kommer det efter
hand ett allt närmare europeiskt samarbete också på
detta område.
Men den verklighet som vi har omkring oss stäm-
mer dåligt överens med Mats Hellströms uttalanden
om ökad restriktivitet, kombinerade med regeringens
totala oförmåga att få fram en ny krigsmaterielinspek-
tör. Det har nu gått åtta månader sedan Gunnar Lundh
lämnade den stolen, och sjabblandet kring tillsättandet
av en ny rådgivande nämnd gör att regeringens förtro-
ende på det här området är ifrågasatt. Vårt budskap
är: handla, ge besked, regera! Det är ett samstämt
besked från oss som ser försvarsindustrin som en
viktig nationell tillgång, inte bara i ord utan också i
handling.
Det är vår uppfattning att också försvarsministern
måste engagera sig i försvarsindustripolitiken, och
inte överlåta denna på Näringsdepartementet. Inte
minst i internationella sammanhang behövs stöd från
regering till regering. Här räcker Thage G Peterson
ännu inte till, men det finns tid för förbättring. En
tydlig deklaration med det innehållet vore på plats i
dagens debatt.
Vi tycker att det är anmärkningsvärt att den civila
delen av totalförsvaret skall spara mindre, när man nu
har valt att spara. När det gäller skyddsrummen an-
vänder vi samma argument för att spara som social-
demokraterna använde i opposition. Skillnaden är att
vi nu har argument för att göra dessa besparingar
genom en omfattande studie från FOA och Rädd-
ningsverket.
Vårt alternativ, herr talman, är att fullfölja FB 92 i
väntan på en bred och fullödig säkerhetspolitisk ana-
lys som skall staka ut vägen för framtiden. Först efter
denna, och med underlag från myndigheterna, kan det
finnas motiv till förändringar av den inriktning som
lagts fast.
Den socialdemokratiska politiken dikteras tyvärr
varken av säkerhetspolitiska skäl, vilket jag visade
tidigare i mitt anförande, eller av omtanke om försva-
ret. Detta är till olycka för landet.