Herr talman! Margitta Edgren sade att det skulle
dröja 156 år innan det var fullständig paritet mellan
könen inom vissa ämnesgrupper. Det är ju en förfär-
ligt lång tid. Men jag skulle vilja ställa en motfråga
till Margitta Edgren: Är det ett mål i sig att det måste
vara fullständig paritet mellan könen inom bestämda
ämnesområden? Det har alltid varit litet olika från det
ena ämnesområdet till det andra, och jag tror aldrig att
det kan bli en 50-50-situation. Från moderat håll
tycker vi att detta inte bör vara ett mål i sig. Det är
betydligt viktigare att man tänker på att på olika sätt
hjälpa de kvinnliga studerande som nu finns i utbild-
ningssystemet. Mycket görs, men ännu mera kan
definitivt göras.
Antalet kvinnliga studerande på framför allt de
samhällsvetenskapliga fakulteterna har ökat mycket
starkt under senare år. När jag själv läste förekom det
bara en kvinna på trebetygsseminariet, och senare på
lic.-seminariet var det ingen. I dagsläget finns det på
den institution som jag hörde till en klar majoritet av
kvinnor. Inom de närmaste åren kommer alltså ma-
joriteten av dem som disputerar att bestå av kvinnor.
Jag tycker att det är en mycket bra och vällovlig ut-
veckling.
Men det finns ett ytterligare problem, och det bor-
de Margitta Edgren ha funderat litet kring. Kvinnor
väntar ofta med att skaffa barn tills de har disputerat.
Det gör att de sedan får ett uppehåll i sitt arbete. De
kan inte arbeta lika intensivt som männen. Det inne-
bär att de tappar i meritvärdering, och det är ett all-
varligt bekymmer. Hur skall man lösa det problemet?
Har Margitta Edgren någon bra lösning för de kvinn-
liga forskarstuderandena? Jag tror att många av de
problem som i dagsläget finns på institutionerna
hänger på några få viktiga år för kvinnorna i merite-
ringen.